Årets sista andetag...

Så närmar sig 2015 med stormsteg. 2014 är snart over and out. Klockan är nu 17.00 och mörkret har sänkt sig. Den första smällen hördes nyss, men tack och lov så bryr sig inte våra djur. Än....
Man vet aldrig om de blir förskräckta av nån speciell smällare, så vi har beredskap i husetbus.

Nu har jag levt så länge att jag har glömt en massa.. Jag VILL verkligen inte ha glömt viktiga saker, såsom sånt som har min dotters uppväxt att göra, tex. Jag har, som tur är foton som "minnesgrund"från den tiden.
Men det är tufft att behöva fotostöd...

Att jag glömt saker från min egen uppväxt är ju inte så konstigt, jag är ju trots allt 56 år. Jag har aldrig varit det förut så det är helt nytt för mig...

Men vet ni, nåt som är så himla fantastiskt med detta år är att jag har fått tillbaks min kusin Anna! Nu gråter jag nästan...eller nästan, skit heller, jag gråter, helt enkelt!
Snoren rinner...men av glädjetårar.

Hon har fyllt i massor av luckor från min barndom som jag inte hade en aning om...och kanske har jag fyllt i några för henne...Hon är en mycket kär vän! Och TACK face book för att vi fick, och kan hålla, kontakt, för i dessa dagar är ju mänsklig kontakt näst intill omöjlig. Men jag ger inte upp!

Jag har under hela min uppväxt varit en ensamvarg. Jag klarar mig själv, har varit mitt motto. Och visst har det fungerat.
 Sån är jag.
Men att ha vänner är också viktigt.
Har jag upptäckt.
En av mina vänner från tonårstiden är Siv. Hon ingick i vårt tjejgäng från tonårstiden och en tid därefter, men så upphörde vårt umgänge av olika orsaker. Nu har vi fått kontakt igen via face book och tänk så otroligt kul det är!!! Tack fb! Vi har ännu inte setts på "riktigt" så vi vet nog inte om vi känner igen varann...Det är ju lite spännande inför framtiden.

Jag är mycket noga att välja mina vänner och de jag väljer är  SÄRSKILT UTVALDA.
Under året har jag fått omvärdera massor av saker. Det har inte varit helt lätt, och är fortfarande inte, men att lägga mig platt har aldrig varit ett alternativ för mig, så därför kör jag på, utan knäskydd och hjälm, och tror på att allt ordnar sig till slut! För det har det ju gjort, alla gånger!

Återflytten till vår "riktiga" adress på jobbet har varit en otroligt tuff resa och är fortfarande inte i hamn. För mig blev det en negativ överraskning och det har tärt otroligt på mig. Men, vaddådå? Det gäller inte livet och då kan allt ordnas, eller hur?
Jag har ju, som förut(trots några som slutat), de bästaste arbetskamraterna i världen. De gör att jag kan känna mig "nödvändig".
Mitt träningsmecka KMTI, har under alla år varit mitt sociala tempel, förutom att
jag skött min kropp, med eller utan mina sjukgymnasters hjälp, till att ha blivit ett "måste" både vad det gäller alla fantastiska instruktörer och dessutom alla härliga träningskamrater som jag lärt känna under alla år!

Tack, kära ni!
Vi ses nästa år!