"Och Vinnaren i Stônighet är MIN GUBBE!!!!"

Att leva med en person som alltid kan allt själv, kan ibland ge små hjärtattacker eller i alla fall katastroftänkaranfall. Från att ena stunden få höra den lugnande kommentaren; -Jag låter allt "de där" installera kaminen, till att nästa dag upptäcka samme man i faggorna med att göra ett tvåmansjobb helt själv, kan ge mig rysningar längs ryggraden! 

Vi vill ju såklart få färdigt i vårt hem. Det har vi ju velat hela tiden, men nu är vi hyfsat civiliserade då vatten och avlopp är installerat, vi kan leva som vanliga Svenssons, helt enkelt. 

Nästan... 

Det är kallt. Som faan. Luftvärmepumpen funkar ok, men vi fryser. Så det så. Och veden finns i vår carport, färdig att användas.

Kaminen hämtades i går, skorstenen har stått på vår altan sen "katastrofen". Nya delar har varit beställda sen länge.

Jag såg en oroväckande iver i min Gubbe redan igår, TROTS att han bedyrade att han INTE skulle ge sig på installationen. 

Idag var han igång. Först var det lugnt. Men så började stånkandet och stönandet. OCH svärandet.

Hade jag filmat så hade censuren slagit till!

Jag bönade om att han skulle ringa nån av alla de som alltid ringer HONOM för att få hjälp. Gratis.

Det är ett stort antal....

Han sträckte sig till att gå till grannen Nicke. Han som alltid ställer upp, då han är hemma. Det var han inte nu.

Alltså kör min Gubbe på med konststycket att försöka vara både i klädkammaren på övervåningen där skorstenen går ner och vid kaminen på bottenvåningen. 

Jag, som den skraltiga fruga jag är, kunde inte hjälpa honom för fem öre mer än med varningsrop. 

Så kommer det sig att han skall passa in skorstensdelen i hålet i kamindelen. Skorstensdelen är en MYCKET vass och tung del som skall skjutas in i ett hål i kaminen. 

Han pillrade och grejade med fingrarna vid kanten och uppmanade mig att skjuta på med kamindelen. Men håll bort fingrarna då, vädjade jag. Du kan ju skada dig. Äsch, då ryker alla fingrar, sade då min hjältemodige man!!!! 

Nu har det gått några timmar, min Gubbe har alla fingrar i behåll och kaminen är installerad. 

PUH!!!

Säger jag, som den mycket prövade maka jag ändå är.

Det gick ju bra den här gången också.

Inte ett plåster behövdes ens. 

Där står den, vår bästis! Inte ännu klar att eldas i.
Först måste den godkännas av Sotis.

Själv har jag hållit mig till mindre farliga strapatser under helgen. Målat vår fläktkanal är helt ofarligt och fullt möjligt för min del. 

Dessutom hämtat våra sista kartonger och installerat dem i trappskrubben. 

Visst ser det ganska ofarligt ut?

Här väntar nu alla julisar på att få komma
fram nästa helg.