Att vara trevlig

Tänker lite grann på oss människor. Det där med hyfs och fason, artighet och att vilja andra väl.

Fanns det nåt koncept för uppförande och ordning redan på neanderthalarnas tid, tro?

När blev det bestämt att man skall vara snälla mot varann istället för dumma?
Om det blev bestämt så...
....verkar det som om den regeln har suddats ut i så fall
Nu, då jag lyckats fylla hela 58 år med både positivt och negativt i bagaget så har jag fyllt upp min kunskapsbank med massor av erfarenheter.
Då kan jag inte annat än fundera...Vad har hänt med artigheten och respekten för varandra?

Ett exempel från min inköpsrunda idag:

Systembolaget:
Jag var 3:a i kön
Kund nr 1:
Kassörskan:
Men hej! Riktigt bra vin du valt! Det där är riktigt gott. Vad har du tänkt göra i helgen då?
Kunden: Öhhh?
Kassörskan: Har hört att vädret skall bli kanon så så det är ju verkligen läge för utevistelse...
Kunden: öhhh...ehhhh, kanske badhuset......

Kund nr 2:
Får telefon precis innan det är hans tur. Spännande hur han löser detta. Jag briserar nästan av obehag av att han väljer det ABSOLUT sämsta alternativet genom att INTE avsluta samtalet.
Han fortsätter istället glatt med att HÖGT OCH TYDLIGT FRÅGA SIN KOMPIS OM HANS SENASTE BILINKÖP!!!!.Inte en blick eller ord till kassörskan under hela tiden. Hon får via teckenspråk göra honom uppmärksam på att visa leg. Men jag älskade verkligen hennes; Ha en bra dag!!! Då han betalt. Hon fick dock inget " tack detsamma"tillbaks.

Sen är det min tur....
Kassörskan och jag hade en trevlig pratstund om trädgårdsbestyr och vackert väder under de ca 3 minuter det tar i kassan. Jag betalade och gick.
Och kände mig väl till mods.

En stund senare på ICA...

Kund nr 1
Kassören; HEJ!
Kund: Hmmrff ..

Kund nr 2 är jag:
Vi löste inga världsproblem men vi var hövliga mot varann. "Hej, tack, varsågod,
ha en bra dag, tack detsamma".

Det kan väl inte vara alltför svårt att få till dessa små fraser vid möten med våra medmänniskor? Vare sig det är i egenskap av kund-personal eller privat?
Att vara artig och väluppfostrad är för mig så naturligt att jag inte fattar hur man INTE kan vara det. Vet inte att mina föräldrar gjorde nåt speciellt för att jag skulle fatta värdet av att behandla mina medmänniskor väl. Det liksom ingick i livet.
För oss på 60-talet. I alla fall...

Då man sitter där med sitt nyfödda lilla knyte så vill man väl att det skall bli en god människa av detta pyre? Att uppfostra sin telning till en person med empati och respekt för andra människor är väl ändå målet för alla föräldrar?

Eller?

Men jag vet ju att det finns människor som gör allt för att vara en "böld i röva" på alla och envar.
DET är intressant, tycker jag. VARFÖR har de denna attityd? Och NÄR fick de den? Av födsel eller senare i livet.
En überstark gen från neanderthalarna?