Skitfredag...

Hann inte boka popspinning igår heller. Skit också, tänkte jag då. Och så rätt tänkt det var, hi hi, fast det visste jag ju inte då. Men om jag hade hunnit, hade jag fått boka av...för idag fick jag värsta magknipet efter lunchen. Det var bara att packa ihop och åka hem, och spinning är det sista jag vill uppleva idag. Nu skall jag lägga mig i soffan och läsa Sandmannen och vänta på att friskna till. Kanske med två katter på magen som värmeelement.

Träningens positiva egenskaper

Det finns inget bättre än att träna!! Jo, kanske att få en ny valp eller katt men efter det så... Värken i händerna och armbågarna har mildrats av genomblödningen. Jag vet ju att värken kommer tillbaka, så lätt går det inte att bli av med den, men avlastande träning gör underverk. Jag bokade därför intervallspinning igår för att slippa belastning mer än på hjärta/lungor. Och dessutom fick jag med mig Gubben, det var kul! Han är ju helt såld på MTB numera och därför tränar vi inte så ofta tillsammans. Det är synd, tycker jag, för det är så kul! Men ibland så följer han med och då är det extrakul. Som idag, då vi körde så det rök om pedalerna! Men det hade vi ju också vår alldeles förträffliga instruktör Lisa att tacka för. Det går inte att köra  järnet utan en duktig instruktör som pushar på.
Vaskiböbben skall också träna fast på ett lugnare sätt än matte och husse. Vi skall stretcha hans ben, framåt-bakåt-utåt. Framåt är ingen favorit, det märkte jag direkt, men resten går galant. Om 3 veckor skall han in till den förhatliga Solstaden på återbesök.
Nu hoppas vi att det går framåt efter så lång tid med ont i benet.

Inflammationsdax

Hej ledvärk, hej då friska fingrar! Det gick länge, nästan ett helt år, den här gången men under helgen har värken ökat. Det är bara att glömma att sticka färdigt schalen. Efter alla år med den här skiten i kroppen så vet jag att det kommer att ta sin modiga tid att bli av med värken. Positivt är att fötterna är okej. Än så länge...Men den här gången kanske jag slipper gå som en anka. Medicinen står i skåpet färdigt att börja knapra. Så här har det varit så länge nu att jag borde blivit van, men det konstiga är att jag varje gång blir lika överraskad då den knackar på! 

Men det är ju mycket värre att min gosegris Vaski inte blir bättre. I morgon bitti skall jag lämna honom på Solstaden så de kan kolla honom igen. Uhh, jag vet att han tycker jag lämnar honom i sticket då jag går ifrån honom. Men det är dags att de får ordning på honom nu. Idag har jag haft telefonkontakt med veterinären och han sa att en sån här skada kan ta tid, men å andra sidan så kanske det varit bättre om de undersökt honom ordentligt från början och inte behandlat honom för ont i tårna! Dyrbar tid gick till spillo där. Och vovven har haft så ont. Så nu har matte tröttnat. Det känns inte som att ordinationen vi fått är den bästa. Vi har värmebehandlat honom tre-fyra gånger om da´n men det har känts lite klent hela tiden. 

Efter gårdagens träning var jag helt slut och lade mig och läste i soffan. Döm om min förvåning då båda katterna lade sig hos mig! Det hör till ovanligheterna att de ligger nära varann. Skönt att de äntligen börjar bli sams. 

Matte och kissarna är helt utslagna.

Idag gick det att ladda ner bilderna i datorn så varsågoda att se kuddarna och duken.

Alla kuddarna på plats. Klinga provligger.

Mjölksyra!!

Jag har nyss kommit hem från värsta bästa powersteppasset! Herregud, så slut jag är! Och nöjd med mig själv som faktiskt klarade det. På gränsen till mjölksyrechock för kroppen. Det var längesen så varför inte skrämma upp den gamla benhögen ibland! Tänk att en inspirerande och duktig instruktör och bra musik kan göra att man kan pressa sig så otroligt! Nu är jag mör som en lammstek och skall snart lägga mig i soffan och läsa ut den jättespännande boken "Eld". Andra boken om De utvalda som börjar andra året på gymnasiet i Engelsfors. En kollega är också helt såld på denna serie och väntar på att jag skall lämna Eld till henne PRONTO! Och på mitt kontor ligger också "Sandmannen", Lars Keplers nya kriminalroman som jag läst ett kapitel ur och bara MÅSTE läsa färdigt snarast.
I förmiddags blev jag äntligen färdig med kuddarna till TV-soffan. Tyget räckte till en duk också. Bilderna får ni vänta på för min skitdator tar inte emot bilderna med blåtanden.
Idag har Vaskiplutten fått gå ett litet blodspår i skogen. Han är ju fortfarande jättehalt, men i skogen går det lite bättre, dels för att underlaget är mjukt, dels gör den kuperade terrängen att han inte kan rusa på som han annars gör. Stackar´n, han har inte fått jobba nåt sen i somras, eller ens gått en långpromenad. I morgon har jag en telefontid med veterinären. Nu skall jag begära att de behandlar honom där. Vi har värmebehandlat och masserat honom tre gånger om dagen i tre veckor plus att han fått medicin i flera omgångar. Men så snart kuren är slut börjar han halta som en tok. Dessutom är han grinig och stressad. Specialisten som Gubben träffade sa att skadan går att operera. Vi får se vad vetten säger imöra.

Funderingar...

Som vanligt blev inte dagen som planerat. Men det gör inget. Tippen fick klara sig utan oss. Kuddarna har inte blivit sydda, men tyget ligger där, färdigt att användas vid tillfälle. Stickningen är dock återställd. Men så mycket har inte blivit stickat därutöver. Men jag har köpt den rätta färgen på ljusslingan Nu så, är det oskuldens färg som lyser upp hallen!
 Jag och dottern har också tänt ljus på gravarna. Det har ju blivit fler gravar på senare år. Dotterns farfar ligger i den nya minneslunden Vitsippan på Rud. Där vill jag ha min viloplats då min tid kommer. Så rofyllt för  de efterlevande. Är man död så har man ju ingen åsikt. Jag vill inte att mina efterlevande skall ha tvånget över sig att pynta min grav. Nä, jag vill att de skall minnas mig, kanske sitta och småprata med mig, inte för min skull, jag är ju död, men för deras egen skull. Nu är jag väl kanske övermodig som tror att de skall sakna mig så till den milda grad att de måste prata med en döing. Men OM de vill så kan de sitta en stund vid min namninskription och minnas mig...i mina ljusa stunder. Så vill jag ha det.
Vi träffade också min dotters faster med man. De har fortfarande en svår tid efter deras dotter död. Så hemskt att mista sitt barn! Jag tänder alltid ett ljus på hennes grav då jag är på kyrkogården. Varje gång har jag gråten i halsen. Livet är ibland så orättvist. Om jag fick bestämma skulle ingen av mina nära och kära behöva genomlida sådana fruktansvärda tragedier. Men tyvärr kan jag inte bestämma över sånt.