Funderingar...

Som vanligt blev inte dagen som planerat. Men det gör inget. Tippen fick klara sig utan oss. Kuddarna har inte blivit sydda, men tyget ligger där, färdigt att användas vid tillfälle. Stickningen är dock återställd. Men så mycket har inte blivit stickat därutöver. Men jag har köpt den rätta färgen på ljusslingan Nu så, är det oskuldens färg som lyser upp hallen!
 Jag och dottern har också tänt ljus på gravarna. Det har ju blivit fler gravar på senare år. Dotterns farfar ligger i den nya minneslunden Vitsippan på Rud. Där vill jag ha min viloplats då min tid kommer. Så rofyllt för  de efterlevande. Är man död så har man ju ingen åsikt. Jag vill inte att mina efterlevande skall ha tvånget över sig att pynta min grav. Nä, jag vill att de skall minnas mig, kanske sitta och småprata med mig, inte för min skull, jag är ju död, men för deras egen skull. Nu är jag väl kanske övermodig som tror att de skall sakna mig så till den milda grad att de måste prata med en döing. Men OM de vill så kan de sitta en stund vid min namninskription och minnas mig...i mina ljusa stunder. Så vill jag ha det.
Vi träffade också min dotters faster med man. De har fortfarande en svår tid efter deras dotter död. Så hemskt att mista sitt barn! Jag tänder alltid ett ljus på hennes grav då jag är på kyrkogården. Varje gång har jag gråten i halsen. Livet är ibland så orättvist. Om jag fick bestämma skulle ingen av mina nära och kära behöva genomlida sådana fruktansvärda tragedier. Men tyvärr kan jag inte bestämma över sånt.