Livet som rörelsehindrad

Efter fyra dar som rörelsehindrad är jag djupt imponerad av alla de människor som skadat sig för livet, får gå med kryckor eller sitta i rullstol. Hur de klarar sig utan att kunna använda benen.Och här sitter jag med en sketen muskelbristning som kommer att läka ganska snart. Jag kan inte neka till att jag känner mig en aning frustrerad och tänker på allt jag INTE kan göra just nu. Löjligt, jag vet, för snart kommer jag att ha kunna knalla omkring som förut, tills jag skadar mig igen, vill säga...Det är ju jag som fått den rollen i livets skådespel.
Att behöva vara hemma från jobbet hör till det värsta jag vet. Då är det allvarligt, må jag säga! Och nu sitter jag här, med vänster ben på en stol, dessutom med en värkande höft och tycker synd om mig själv. Alla andra är minsann på sina jobb, fikar och har kul medan jag får vara alldeles ensam -  förutom katterna då, som inte tycker ett dugg synd om mig. Å, ljuva självömkan!

Dessa två är helt nöjda med att matte är hemma och pysslar
om dem. 

Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt av dagen. En tröja ligger halvfärdig i syrummet och även i stickkorgen finns det halvfärdiga alster. Nog finns att göra utan benens inblandning alltid. Dessutom kanske det är slut på lidandet snart för i morgon skall jag till sjukgymnasten för att börja "träna" min skadade vad. Snart kan alltså mitt vikarierande i handikappslandet vara över. Jag har ju möjligheten att välja, privilegierad människa, är vad jag är!

Så här kan inte du göra, matte!

Att hasta eller inte hasta iväg...

Då jag gick upp i morse kunde jag stödja på benet utan att det gjorde alltför ont.Linkade omkring här hemma, grejandes med lite av varje. Så for Gubben iväg på egna uppdrag en stund och då fick jag ett tokigt ryck, jag skulle minsann gå ut med Vaski. Kan väl inte vara så farligt, vi är ju lika halta båda två, tänkte jag.
Vi hade inte kommit långt innan det började göra stenont i vaden. Men skam den som ger sig! Jag stretade på som en halt myra med resultatet att jag efter detta nu har riktigt ont igen.
Så efter detta, mitt stölleprov, har jag hållit mig i skinnet. Fyra grova limpor har jag bakat. Det tar inte så styggt på benen...Den obligatoriska helgbrasan är tänd, Gubben har åkt ut i skogen med Lummi, och jag bloggar i godan ro. Förresten Gubben ja. Det onda i tummetotten var inte att leka med! Då han kom hem igår var det varm, röd och dubbelt så stor. Dessutom verkade det röda sprida sig uppåt handen. Nu måste du åka till läkare med den där, sa jag. men han är född till Stöngris och tyckte det räckte med att ha spritomslag på tummen. Men så berättade Gubben för en cykelkompis om sin tumme,  han råkar gift med en distriktsköterska, och då blev det ljud i skällan! Kompisen ringde tillbaka efter en stund då han berättat för sin fru, och sa; -Nu åker du till akuten i möra med den där tummen. Det kan ju vara blodförgiftning!!
I morse försökte Gubben än en gång slingra sig, han tyckte tummen såg mindre ut, men se det gick inte denna gången! Jag gav honom numret till rådgivningen och de kopplade honom till Gripen. Så halv tolv var han och tummen där. Nu var det inte blodförgiftning utan en inflammation. Han kom hem med en burk antibiotika som han skall äta i 10 dar. Dessutom fick han träningsförbud 4 dar´!

Det här brödet gilla vi. Vad sa ni? Recept? Öööhh..Man gör ju lite
olika varje gång liksom, men det bygger på flerkornsgröt. Åsså
tar man olika sorters mjöl, frön och torrjäst, salt, ca 1 liter vatten å blandar
i matberedare. Låter jäsa...länge och så bakar man ut till limpor
eller den formen man vill ha. Jäser och in ugnen i 225 grader. 

Halta funderingar...

Så har jag då hoppat på kryckor en hel dag. Gud, så krångligt. Det är lättare att hoppa på ett ben, men då får man ju ont i andra benet och höften till slut. Inte bra. Det blev faktiskt lite tokroligt då jag kom till jobbet och den ena efter den andra utropade; MEEEEN Anja, vad har du gjort? Och; Men är du här? Jag fick ta om några gånger och till sist sa Magda; Du skulle ha ett plakat på bröstet med en förklaring, så du slipper ta om hela tiden! Gud vilka goa arbetskamrater jag har! Och en styrkekram fick jag också! Ingen konst att vara på jobbet även om man har ont i kropp eller själ. Man har nån som tar hand om en hela tiden! Tänk de som går till jobbet varje dag med en klump i magen. Eller bara går dit, jobbar utan att tänka, går hem, får lön i slutet av månaden och bara känner tomhet. Jag var en gång på studiebesök på OLW. Min och mina klasskamraters nyfikenhet stillades snabbt om hur man gjorde ostbågar och dyl men då jag såg personalen gå omkring som zombies, utan kontakt med varann så blev jag helt bestörd! Ett löpande band där en ensam kvinna med en pappersmössa på huvudet satt och sorterade chips med blicken i fjärran har jag fortfarande på näthinnan. Hon tittade inte ens på chipsen hon kasserade. En man fick mig att tänka på Quasimodo då han hällde en 20 kilos säck mjöl i ett stort kar vid framställningen av nåt snacks av nåt slag. Det var det enda han gjorde! Han lyfte säcken, samma axel hela tiden, kånkade iväg en bra bit, hällde i mjölet och sen kommer jag inte ihåg vad han gjorde, men antagligen tryckte han på en knapp för att det skulle blandas, för att sen hämta en ny säck...Men han kanske var jättestolt över sitt jobb, vad vet jag, men jag kände en sån förskräcklig sympati för honom. Hoppas han fick en skälig lön och att han inte var utnyttjad av arbetsgivaren.

Å barna våra! Vilka goa ungar vi har i skolan! _Vad har du gjort nurå Anja, halkat på isen, eller? Nä, jag har skadat mig då jag tränade. - Men där ser du så farligt det är att träna, gör som jag, UNDVIK att träna! Vad kan man göra mer än älska dessa godingar! Eller den här: -Jag skulle vilja ha en bok om "kulturmöten". Kan du hjälpa mig att finna en? - Du har en färdig hylla därborta men tyvärr finns det inte så många kvar eftersom många redan har lånat och jag har inte kunnat fylla upp då jag har lite svårt att gå just nu. -Men det är okej, jag finner nog nåt så du slipper gå. Åhhhhhh....Undrar hur man märker att man inte längre skall jobba med ungdomar, att man blivit för gammal och inte kan tillföra nåt bra. Tänk om man inte märker då man blir en skitkärring...PÅ RIKTIGT. 

Sensträckarna

Egentligen skulle jag ha bloggat om helt andra saker idag, hade jag tänkt, men ödet ville annorlunda. Jag hade klurat ut ett görkul inlägg om hur det är att träna på KMTI. Reflektioner från mina pass måndag till fredag denna vecka. Å, så roligt det skulle bli! Men så kom då torsdagen och förstörde mitt inlägg helt och hållet! Faan!!
Torsdag är powerstepdagen. Har kört två spinningpass måndag - tisdag och vilat en dag så nu var jag taggad idag. Sista konditionsdelen skulle vi göra lunges och det är ju kul och jobbigt. Hade jättemycket krafter kvar så jag körde på och...så small det till i vaden! Ehhh, vad hände, var min första tanke. Det kändes jäkligt konstigt och vaden blev alldeles varm och öm. Foten löd inte och benet kändes jättetjockt. Försökte linka ut så obemärkt som möjligt, men fick hoppa på ett ben. Det gjorde för skitont i vaden att ens nudda golvet med foten. Fick hjälp till Per, en av sjukgymnasterna, han kollade och sa sen att det var solklart att hälsenan var av eller i det närmsta av. Jag hoppas på det senare för det lär väl läka snabbare. Men foten hänger, lyder inte då jag säger till den att flexa. En ska till förresten. Guuuud, så svårt det är att gå på kryckor!!
Jag gjorde såklart klassikern och vände dem fel det första, men som tur var kom jag på mig innan Per hade fått skrattbryt.
Så nu är vi två i familjen som har avslitna senor, Vaskiböbb och hans matte. Hussen är i Våxnäshallen just nu och cyklar racer och jag hoppas att han håller sig på benen. Vem skall annars ta hand om hans stackars fruga och gå ut med tre bajsnödiga hundar, städa, tvätta, handla och laga mat om han störtar i backen?
Han har visserligen redan en skada. Innan han åkte visade han mig en röd och ömmande tumme...

Det som är lite vitare är bandaget...

Vaskiböbbs titthål efter operationen. Kallt att vara rakad, hälsar han.
Faktiskt helt ok att matte sätter på mig skämsdräkten.

Skilsmässa...från Solstaden, alltså

Igår var dagen då Vaski skulle få hjälp med sin skada. Det har ju tagit orimligt lång tid utan att ha fått nån rehab eller träning. Husse åkte med honom i god tid så han skulle slippa sitta och vänta. Det är ju mer regel än undantag på Solstaden att man får sitta i evigheter och vänta. De öppnar 07.30 och han var där 07.45. Men  då han skulle gå in så var dörren låst! Han bankade på men inget hände. Han såg en personal stå innanför receptionen men hon gjorde ingen ansatt till att öppna. Han bankade, hon var stel i nacken, och så höll det på i en kvart! Då behagade hon komma och öppna. Vid det laget var inte Gubben den gladaste. Han sa något syrligt om att det var VÄLDIGT kallt att stå därute i en kvart och att de borde se över klockan till det automatiska dörrlåset. Jaha, sa hon bara. Inte en ursäkt! Sen blev det bara värre och värre...
Vid 2-tiden ringde min Gubbe på mobilen. -Vet du vad det kostade, frågade han mig. -Nää, svarade jag.
-18000:-!!!!!!! -VAAAAAAAAAAAA???? Men försäkringen då? Hojtade jag. -Vi skall betala 4000:- men han tyckte att det vore på sin plats att de ringde och talade om vad de skulle göra och vad det skall kosta INNAN de gör nåt ingrepp. Det enda de sagt var att vi skulle förbereda Vaski för ett eventuellt ingrepp men inte vad för sorts ingrepp. Hon förstod ingenting utan stod som ett fån och upprepade bara samma sak, Vi har våra rutiner.... Han var vansinnig av ilska då han blev så nonchalant bemött. Dessutom vägrar de att fakturera eller dela upp betalningen om behandlingen blir dyr. Om man inte kan betala så behåller de djuret!! Nu hade han ju pengar att betala men det är en pricipsak att fråga innan man gör nåt så kostsamt som en titthålsoperation! Hur skall man som djurägare veta hur mycket de olika behandlingarna kostar. Och då man frågar får man diffusa svar. VI skall INTE ha våra djur där en minut längre, hojtade min Gubbe i luren. Han lugnade sig dock då han fick prata med veterinären som trots allt är en klok man. Han bad tusen gånger om ursäkt för klanterierna och efter det fjäskades det för Gubben. Men att vi skall byta veterinär är ett som är säkert, men det får bli då de har behandlat Vaski färdigt. Det är ju svårt för en annan veterinär att ta över nu då behandlingen äntligen skall starta.
Jag har varit missbelåten med Solstaden rätt länge. Till katterna har vi Ulvsby smådjursklinik och de är jättebra. Men det är ganska långt att åka med bilen så då Toker skulle få somna in beställde jag tid på Solstaden istället. Toker avskydde att åka bil och jag ville inte göra den sista resan värre och längre än nödvändigt. Det beslutet kommer jag att ångra resten av mitt liv!
Då man kommer in med ett djur som skall få somna är man ju inte i själslig form direkt, man är ledsen och vilsen. Då vill man att både en själv och djuret blir omhändertagna på ett respektfullt och varligt sätt. Jag blev visad in i ett undersökningsrum, de lade Toker på en brits och så fick vi vänta en bra stund. Så kom veterinären in. Jag insåg då att jag, då jag bokade tid glömt säga att just DEN veterinären vill jag inte ha! En satmara av guds nåde som har gjort så mycket dumt att jag inte orkar nämna det här! Hon tittade på mig, gav Toker en spruta - inte en klapp fick han, så sa hon; Det tar en stund, jag kommer tillbaka sen. Jag frågade om han hade ont och om jag kunde ta honom i knät så han skulle slippa ligga på den kalla britsen. Då säger hon: -Nä, men det är väl dumt för de kan bajsa då de dör och då...där avbröt jag henne med; -Men vad spelar det för roll!!! Så tog jag upp honom i knäet, klappade och gosade. Så öppnas dörren och en sköterska kom in med en spruta och säger; -Jag skall ge honom en lugnade spruta. -Men det skall väl inte katter ha, sa jag. Då mår de ju illa! Men det är bättre i alla fall, sa hon och stack honom. Ingen förklaring VARFÖR det skulle vara bättre.Och jag mitt dumma nöt lät henne göra det! Det tog inte lång stund förrän han började hulka och spy, den stackar´n. Kunde han inte fått slippa detta? VARFÖR gjorde de så? Det vet ju alla att katter inte skall ha lugnande inför sista resan, det är det bara hundar som skall ha. Efter att han spytt lade jag honom tillrätta i knät men han andades rosslande och då kärringen kom in igen så frågade jag oroligt om han höll på att sakta kvävas, det ville jag ju inte, han skulle ju inte lida, men hon sa att det var ingen fara. Men om du är orolig kan jag väl ge honom en spruta till, sa hon. Inget medlidande, ingen klapp på armen, ingenting. Bara ett konstaterande. Så fick han sprutan, hon tittade på honom en stund, och så sa hon hm och strök honom hastigt över ryggen och gick! Det var den enda ömhetsbetygelsen hon kostade på sig. Så blev jag lämnad ensam med honom, jag strök honom hela tiden över ryggen och under hakan, och jag vet inte hur länge jag satt där. Ingen kom in och såg till oss. Jag visste ju inte om det var slut eller om det fanns en liten gnista kvar i honom. Inte kunde jag gå då jag inte visste! Jag var tvungen att gå ut och fråga om de kunde kontrollera om det var över. Detta var det värsta ögonblicket i mitt liv och det vill jag aldrig uppleva igen! Då Tokers bror Blyger fick somna in flera år tidigare så var vi på Djursjukhuset på Färjestad. Där blev vi så otroligt väl omhändertagna! Men av olika anledningar har vi inte blivit kvar där. Efter gårdagens händelse så är vi nu på väg att lämna in skilsmässa från Solstadens smådjursklinik!