Efter fyra dar som rörelsehindrad är jag djupt imponerad av alla de människor som skadat sig för livet, får gå med kryckor eller sitta i rullstol. Hur de klarar sig utan att kunna använda benen.Och här sitter jag med en sketen muskelbristning som kommer att läka ganska snart. Jag kan inte neka till att jag känner mig en aning frustrerad och tänker på allt jag INTE kan göra just nu. Löjligt, jag vet, för snart kommer jag att ha kunna knalla omkring som förut, tills jag skadar mig igen, vill säga...Det är ju jag som fått den rollen i livets skådespel.
Att behöva vara hemma från jobbet hör till det värsta jag vet. Då är det allvarligt, må jag säga! Och nu sitter jag här, med vänster ben på en stol, dessutom med en värkande höft och tycker synd om mig själv. Alla andra är minsann på sina jobb, fikar och har kul medan jag får vara alldeles ensam - förutom katterna då, som inte tycker ett dugg synd om mig. Å, ljuva självömkan!
 |
Dessa två är helt nöjda med att matte är hemma och pysslar
om dem. |
Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt av dagen. En tröja ligger halvfärdig i syrummet och även i stickkorgen finns det halvfärdiga alster. Nog finns att göra utan benens inblandning alltid. Dessutom kanske det är slut på lidandet snart för i morgon skall jag till sjukgymnasten för att börja "träna" min skadade vad. Snart kan alltså mitt vikarierande i handikappslandet vara över. Jag har ju möjligheten att välja, privilegierad människa, är vad jag är!
 |
Så här kan inte du göra, matte!
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar