Sensträckarna

Egentligen skulle jag ha bloggat om helt andra saker idag, hade jag tänkt, men ödet ville annorlunda. Jag hade klurat ut ett görkul inlägg om hur det är att träna på KMTI. Reflektioner från mina pass måndag till fredag denna vecka. Å, så roligt det skulle bli! Men så kom då torsdagen och förstörde mitt inlägg helt och hållet! Faan!!
Torsdag är powerstepdagen. Har kört två spinningpass måndag - tisdag och vilat en dag så nu var jag taggad idag. Sista konditionsdelen skulle vi göra lunges och det är ju kul och jobbigt. Hade jättemycket krafter kvar så jag körde på och...så small det till i vaden! Ehhh, vad hände, var min första tanke. Det kändes jäkligt konstigt och vaden blev alldeles varm och öm. Foten löd inte och benet kändes jättetjockt. Försökte linka ut så obemärkt som möjligt, men fick hoppa på ett ben. Det gjorde för skitont i vaden att ens nudda golvet med foten. Fick hjälp till Per, en av sjukgymnasterna, han kollade och sa sen att det var solklart att hälsenan var av eller i det närmsta av. Jag hoppas på det senare för det lär väl läka snabbare. Men foten hänger, lyder inte då jag säger till den att flexa. En ska till förresten. Guuuud, så svårt det är att gå på kryckor!!
Jag gjorde såklart klassikern och vände dem fel det första, men som tur var kom jag på mig innan Per hade fått skrattbryt.
Så nu är vi två i familjen som har avslitna senor, Vaskiböbb och hans matte. Hussen är i Våxnäshallen just nu och cyklar racer och jag hoppas att han håller sig på benen. Vem skall annars ta hand om hans stackars fruga och gå ut med tre bajsnödiga hundar, städa, tvätta, handla och laga mat om han störtar i backen?
Han har visserligen redan en skada. Innan han åkte visade han mig en röd och ömmande tumme...

Det som är lite vitare är bandaget...

Vaskiböbbs titthål efter operationen. Kallt att vara rakad, hälsar han.
Faktiskt helt ok att matte sätter på mig skämsdräkten.