Vådan av att skriva utan glasögon på

Jag brukar kolla fb på morgonen innan jag åker till jobbet. I morse hade jag en kommentar till min blogg som jag svarade på. Jag skrev; Kul att du tittade in, m.m. Då jag kom hem loggade jag in och såg att jag hade fått 10 aviseringar, en av dessa var från min bloggläsare. Och genast då jag får upp sidan ser jag vad jag skrivit!!! Jag vek mig dubbel av skratt, för jag hade inte skrivit KUL att du tittade in....Hur många som sett min felskrivning idag vete tusan, men en rolig stund har de säkert haft! Ha ha ha! 

Jag har tagit tag i mitt tavelprojekt idag. Inte alls nöjd. Nähä då, blev inte alls bra, så det blir att göra om, göra rätt. Svarta ramar blev dretstyggt, och nu funderar jag på klickramar men behålla färgen på alla passpartout. Vår vägg är en riktig utmaning, må jag säga, men jag ger inte upp. Till slut skall det bli bra. De svarta ramarna kan jag ha nån annan stans.  

Vilodagen

Dagen har tillbringats mestadels liggandes i soffan läsandes den helt fenomenala "Torka aldrig tårar utan handskar". Något mer gripande, sorgligt men också galghumoristiskt får man leta efter! Men så är det ju med Jonas Gardells böcker. Han är en stor berättare. Nu har jag sträckläst den första delen "Kärleken" färdigt och just börjat på den andra delen "Sjukdomen". Det tog emot att resa sig för att gå en välbehövlig långpromenad med vovvisarna förut. Men tack vare hundarna fick jag både luft och ljus idag också. Sen slängde jag mig raklång i soffan och fortsatte läsa direkt efter att jag kommit in!

Min vad är skrot igen så nån LadyGaga spinning blev det inte idag. Jag som var sååå sugen! Då jag gick upp i morse, kände jag direkt att det var kört. Igår gjorde jag ju en chansning och bokade mig ifall ett underverk skulle ske under natten. Men inte då. Den värkande klumpen gjorde sig påmind direkt jag satt foten i golvet. Det var nog lite dumt att jag körde spinning i måndags, men det kändes ju så bra före...men inte efter, tyvärr.

Inte bara matte och husse som har helgat vilodagen idag. Våra fyrfotingar har legat utslängda lite överallt.  Skrållan har legat i en garderob hela dagen för att få vara ifred för Syrran, som hållit låda alldeles ensam.

Lyckan av att ha husdjur

Jag har ju redan skrivit ett inlägg idag, men så satt jag här vid datorn, hade tänkt logga ut, då Lummi, vårt sista tillskott i familjen kommer och sätter sig bredvid mig och bara...tittar på mig. Då känner jag en sån otrolig värme i hjärtat att jag knappt kan förklara! Att ha förmånen att kunna ha husdjur är en sån lycka att man knappt kan fatta det! Jag har säkert skrivit om detta förut...jag tror det, men det tål att berättas igen. Då jag var liten fick jag aldrig ha djur. Min mamma var rädd för, eller tyckte inte om djur, jag blev aldrig klar över hur det egentligen var. Min pappa, däremot, tyckte mycket om djur. Under hela min uppväxt tjatade jag om ett djur men mamma avstyrde. Jag lärde mig allt om hundar, var ett levande lexikon och då jag var i 10-årsåldern började jag kolla hundannonser i NWT. Ringde och kollade pris och ras. Det var ju alltid blandraser det handlade om. De var ju billiga. På den tiden var det otroligt många hundannonser  i NWT på lördagar, tro jag det var. Jag ringde upp, köpslog och sen gick jag till pappa och bönade och bad. Han var inte svårövertalad utan vi åkte och kollade valpar. Herregud, då jag tänker efter...Hur hade JAG som mamma känt mig då min man gått bakom ryggen på mig om ett sånt stort beslut? Så kom dagen då jag fick min älskade hund! På vilket sätt, undrar ni? På det vanliga, såklart! Här var det inte frågan om att ha familjeråd inte. Nej, nej. Jag ringde ägaren. Deras schäfertik hade rymt och parat sig med grannens boxer och fått en kull med valpar. Det fanns nu en valp kvar som var ca 6 månader. Perfekt, tänkte jag. Jag var redan då mest intresserad av stora hundraser. Min pappa var med på noterna. I Frykerud, vid kyrkan, fanns en stor gård där vi möttes av en stor röd och bruntigrerad hund som skällde ut oss till den milda grad! Det var Jocke, vår blivande hund! Uppfostran av hundar fanns knappt på den tiden. Det märktes på Jocke. Men den känslan jag kände i hjärtat då pappa sa att vi skulle köpa honom....En lycka som inte går att beskriva!
Att vi inte hade förberett hemmet för en hund var en annan sak.. Vi hade inget halsband eller koppel utan pappas bälte fick tjäna som koppel tills vi kom till en affär för djurartiklar nån dag senare. Min mamma var inte alls så glad som jag då vi kom dragandes på en halvstor, ouppfostrad hund...Det var en sak mellan pappa och mamma. Det märkte jag aldrig av i min stora lycka över ett husdjur! Han var min stora kärlek länge tills jag kom upp i tonåren.Min pappa blev sjuk då jag var i tonåren och min mamma orkade inte med att sköta både pappa och hunden. Så en dag hade de gett bort Jocke till en familj som bodde på landet och kunde ge honom det liv han behövde. Jag själv gick i gymnasiet och bodde mestadels i Karlstad hos min dåvarande pojkvän och tänkte inte så mycket på det då. Men under åren som gått har jag tänkt mycket på Jocke, min första vovve. Och förut, då Lummi tittade på mig...så kände jag samma känsla i kroppen som då jag fick Jocke. Detsamma kände jag då Vaski kom till oss och också då jag övertalade Gubben att vi skulle köpa Klinga. Och då jag skaffade våra första katter till min dotter! Det var fantastiskt pirrigt. Hon skulle ju överraskas och fick inte vet nåt förrän i sista stund. Hon hade ju velat ha en katt ett bra tag men jag tror att jag var den som var mest exalterad då de kom hem! Då jag träffade min man tjatade han om att skaffa hund, men jag avstyrde hela tiden. Den kunde ju inte vara ensam hela dagarna, eller hur? Så blev det skarpt läge då styvsonen och hans sambo separerade och vovven kanske skulle avlivas. NEEEEJ, sa jag. Ingen hund skall avlivas på såna grunder. Och som av en händelse gick min svärfar i pension samtidigt...Min Gubbe fällde en tår av glädje då jag sa; Nu tar vi hand om Vaski! Nu börjar vårt hem likna en kennel...And i love it!!!

Kom gärna och hälsa på...om ni törs!

Det kommer sällan besök till Gubben och mig. Inte så konstigt då vi sällan är hemma förrän ganska sent på kvällen. Dessutom blir alla rejält utskällda då de ringer på dörrklockan. Inte av oss dock utan våra hyperfarliga vaktisar, Vaski, Klinga och Lummi. De hotar med att hälsa ihjäl alla som vågar sig in. Vi har heller aldrig nåt fikabröd, inte ens en skorpa eftersom vi inte själva är några fikabrödsmonster. 

Därför blev vi idag glatt överraskade då det damp in, inte ett utan TVÅ fikabesök med bara några minuters mellanrum! Det första besöket var väl inte så oväntat eftersom det var Gubbens träningskompis Göran. De tog en bakhal skidrunda på golfbanan och efteråt ville de ha kaffe. Jag ilade iväg och köpte varsin bulle och punchrulle åt dem. Vid fikabordet ser vi att en bil parkerar vid vårt staket och så säger Gubben OCH Göran samtidigt: Men...det är ju Christer och hans fru!! De kände alltså nästa fikabesök båda två!!! Ja, jäklar så kul det var. Göran och Christer har inte träffats på flera år så det blev ett kärt återseende! Alla är cykelkompisar(såklart, vad annars?) men Christer har en karriär som gör att träningen blivit lidande. Anledningen till besöket var en ryggsäck som Christer glömt i vår bil efter en tävling, för flera år sen. Vi hade en mycket trevlig stund och vi hoppas att det inte skall ta flera år till nästa besök. Även om de inte fick nåt fikabröd. Det hade ju Gubben och Göran ätit upp... 

Ändrad inställning!

Nu har jag ändrat mina inställningar till min blogg. Trodde ju inte att lilla jag var så intressant att nazianhängare och Teliaspioner kände sig manade att förklara sina åsikter för mig. Min blogg är ju bara ett lite tidsfördriv för mig, där mina vänner kan kolla vad jag har för mig och vad jag har för tankar om ditt och datt. Har aldrig själv kommit på tanken att kolla en massa okända människors bloggar, vet faktiskt inte ens hur man gör, i alla fall inte på blogspot. Det finns ju ingen blogglista över alla bloggar. Inte som jag vet i alla fall. Det fanns det ju faktiskt på min förra blogdog.se. Säg nu inte att jag får en massa kommentarer om DET också...

Nu sitter en vit hund och gnäller för att matte har glömt bort att klappa henne, två katter rusar omkring på övervåningen och låter som en flodhästhjord, en annan hund har nyss lurat ut mig med "bajsnödigblick" vilket var lur, för han ville bara ha matte för sig själv för en stund, den tredje hunden ligger och vilar i sin bä...jag menar TV-soffan, och matte har landat vid datorn, druckit en god ale, väntar på Gubben för att snart skapa nåt ätbart. Det blir spännande, jag har kyckling, paprika, färska champinjoner, grädde, sojafileér, lök, vitlök, chili och smarriga kryddor att jobba med. Och pasta till....Ja, ni vet det där med recept är ju dödfött för frua på Abbörrvägen. Det blir vad det blir. Och Gubben säger alltid att det blir gott. Han törs väl inget annat...För om inte, så får han skapa mat åt mig. Det har i och för sig hänt och då har det blivit riktigt gott. Men han är, precis som mig, inte heller nån köksguru. Min Gubbe kommer därför aldrig att behöva vara rädd att få ett förkläde i present. Och jag är ganska säker på att han aldrig kommer köpa nåt till mig.