Lyckan av att ha husdjur

Jag har ju redan skrivit ett inlägg idag, men så satt jag här vid datorn, hade tänkt logga ut, då Lummi, vårt sista tillskott i familjen kommer och sätter sig bredvid mig och bara...tittar på mig. Då känner jag en sån otrolig värme i hjärtat att jag knappt kan förklara! Att ha förmånen att kunna ha husdjur är en sån lycka att man knappt kan fatta det! Jag har säkert skrivit om detta förut...jag tror det, men det tål att berättas igen. Då jag var liten fick jag aldrig ha djur. Min mamma var rädd för, eller tyckte inte om djur, jag blev aldrig klar över hur det egentligen var. Min pappa, däremot, tyckte mycket om djur. Under hela min uppväxt tjatade jag om ett djur men mamma avstyrde. Jag lärde mig allt om hundar, var ett levande lexikon och då jag var i 10-årsåldern började jag kolla hundannonser i NWT. Ringde och kollade pris och ras. Det var ju alltid blandraser det handlade om. De var ju billiga. På den tiden var det otroligt många hundannonser  i NWT på lördagar, tro jag det var. Jag ringde upp, köpslog och sen gick jag till pappa och bönade och bad. Han var inte svårövertalad utan vi åkte och kollade valpar. Herregud, då jag tänker efter...Hur hade JAG som mamma känt mig då min man gått bakom ryggen på mig om ett sånt stort beslut? Så kom dagen då jag fick min älskade hund! På vilket sätt, undrar ni? På det vanliga, såklart! Här var det inte frågan om att ha familjeråd inte. Nej, nej. Jag ringde ägaren. Deras schäfertik hade rymt och parat sig med grannens boxer och fått en kull med valpar. Det fanns nu en valp kvar som var ca 6 månader. Perfekt, tänkte jag. Jag var redan då mest intresserad av stora hundraser. Min pappa var med på noterna. I Frykerud, vid kyrkan, fanns en stor gård där vi möttes av en stor röd och bruntigrerad hund som skällde ut oss till den milda grad! Det var Jocke, vår blivande hund! Uppfostran av hundar fanns knappt på den tiden. Det märktes på Jocke. Men den känslan jag kände i hjärtat då pappa sa att vi skulle köpa honom....En lycka som inte går att beskriva!
Att vi inte hade förberett hemmet för en hund var en annan sak.. Vi hade inget halsband eller koppel utan pappas bälte fick tjäna som koppel tills vi kom till en affär för djurartiklar nån dag senare. Min mamma var inte alls så glad som jag då vi kom dragandes på en halvstor, ouppfostrad hund...Det var en sak mellan pappa och mamma. Det märkte jag aldrig av i min stora lycka över ett husdjur! Han var min stora kärlek länge tills jag kom upp i tonåren.Min pappa blev sjuk då jag var i tonåren och min mamma orkade inte med att sköta både pappa och hunden. Så en dag hade de gett bort Jocke till en familj som bodde på landet och kunde ge honom det liv han behövde. Jag själv gick i gymnasiet och bodde mestadels i Karlstad hos min dåvarande pojkvän och tänkte inte så mycket på det då. Men under åren som gått har jag tänkt mycket på Jocke, min första vovve. Och förut, då Lummi tittade på mig...så kände jag samma känsla i kroppen som då jag fick Jocke. Detsamma kände jag då Vaski kom till oss och också då jag övertalade Gubben att vi skulle köpa Klinga. Och då jag skaffade våra första katter till min dotter! Det var fantastiskt pirrigt. Hon skulle ju överraskas och fick inte vet nåt förrän i sista stund. Hon hade ju velat ha en katt ett bra tag men jag tror att jag var den som var mest exalterad då de kom hem! Då jag träffade min man tjatade han om att skaffa hund, men jag avstyrde hela tiden. Den kunde ju inte vara ensam hela dagarna, eller hur? Så blev det skarpt läge då styvsonen och hans sambo separerade och vovven kanske skulle avlivas. NEEEEJ, sa jag. Ingen hund skall avlivas på såna grunder. Och som av en händelse gick min svärfar i pension samtidigt...Min Gubbe fällde en tår av glädje då jag sa; Nu tar vi hand om Vaski! Nu börjar vårt hem likna en kennel...And i love it!!!