Hisnande känslostormar

Vaknade med huvudvärk. Tog medicin. Var tvungen att vänta in smärtlindringen innan jag for till jobbet. Kom till jobbet. Grejade lite. Så var det fikadax. Sitter lite lojt med efterdyningar av huvudvärken då vår kollega, som har en elakartad tumör i hjärnan tittar in och säger; Hej då! Men jävlar, så löjligt att vakna med en liten migränattack, tänkte jag. Och så är det ju. Man får perspektiv på allt då nåt så oerhört sker i ens närhet. Hon kämpar på som en tigrinna, men faller också ibland. Inte konstig alls. Ta hand om varann, för bövelen! Och säg snälla saker. Det skall jag bli bättre på, jag lovar! Saker som betyder nåt, alltså. Inte sånt som: GUUUD, så snyggt du har vikt dina kalsonger! Nä, mer att man SER varann och TALAR om vad som helst, faktiskt. Vi som har turen att inte få vår tid på jorden utmätt MÅSTE tänka på att ta vara på varann i det lilla.
Samtidigt som detta tyngde min hjärna och mitt hjärta så ringde min Gubbe och säger att mina födelsedagsskor kommit! Åhhhhhh, så glad jag blev! Jag som har provat och letat sååå länge!
Visst är livet oerhört komplicerat...
Eftersom det är påsklov så passade jag på att boka ett lunchpass på träningsmekkat.Bodysculpt med Karin minsann. Jodå, jag kommer få träningsvärk. Men vadå, det är ju kul! Köpte en smarrig sallad...trodde jag, tills jag insåg att jag fått fel sort. Faan, det var ju parmaskinka och kyckling i den!!!!
Innan jag blivit riktigt sur och grinig så insåg jag hur jag resonerat då jag köpte salladen...och insåg mitt egenansvar. Det gick att peta bort all kyckling och parmaskinka och så kunde jag faktiskt hurra för att det blev mindre kalorier i min jakt på idealvikten 58 kilo. Har två kilo kvar. Inte bråttom alls, men får man såna här extratillfällen att kapa vikt så tackar man och tar emot!
Jag mår så bra just nu...tror jag. I alla fall för det mesta. Eller i alla fall ibland. Man vet aldrig då nåt slår till. Men just nu så!
Tränar utan att skada mig, Gubben och jag tränar tillsammans och husdjuren verkar att må bra också. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert, men jag mäktar inte med hur mycket som helst längre, åldern, ni vet...Skitjobbigt men ändå så är det så; Åldern tar faktiskt ut sin rätt! Men jag lever och ingen har sagt att jag har fyra-fem veckor kvar att leva...Jag kan inte komma ifrån detta; vilken tur jag har(just nu i alla fall).
Så fick jag mina skor av min älskade Gubbe! Då jag kom från dagens andra pass på träningsmekkat stod min Gubbe och pratade med grannen. Och i sin hand hade han en påse som bergsäkert innehöll mina födelsedagsskor! Var lite orolig innan jag provat dem, men då foten gled ner som smör i en stekpanna så kände jag den optimala lyckan, tror jag. Ja, inte större än då jag födde dottern men efter det så...
Visst, ja, jag har ju kört ett pass till idag på KMTI. Ja, ni tror säkert att jag är sponsrad av dem att säga deras namn  extra ofta, men det är inte sant, ärligt så är det är mitt andra hem. Så det blev ett pass till idag, alltså. Powerstep med Frida. Så jävla bra! Och så är hon också en vän och kollega till vår Magda, som kanske inte är med oss så länge till...
Såhär har min dag sett ut. Sorg och glädje i en salig blandning som jag sällan har upplevt. Men ändå lärorik, eller snarare tänkvärd, för så här är väl livet....eller hur?

Missat jordskalv

I natt som jag som en stock...nästan. Djuren rantade omkring, pustade, stönade, jamade, drömde och gnällde. Jag lyckades dock somna om efter varje avbrott. Synd. I morse sa Gubben; Hörde du jordbävningen i natt? Ehhh, du har nog drömt, sa jag med höjda ögonbryn. Nääää, hävdade han envist men jag var lika envis. Vilket dilemma, att vara lika envisa! Ja ja, inte hela världen att hänga upp sig på. Jag hade ju rätt. Jordbävning i Sverige, pjutt... Loggade in på E-VF men där stod inget om nån JORDBÄVNING. Alltså, vem hade rätt(triumferande)?
På jobbet hade ingen hört nåt heller och då fick jag ju bekräftat att jag hade haft rätt hela tiden. Han hade hört nån slamrande lastbil, eller drömt, helt enkelt.
Vid 10-tiden kollade jag av en händelse AF på jobbdatorn och som första nyhet står; JORDSKALV I VÄRMLAND! Faaaaan också! Dels hade jag fel, det sög rejält, dels så MISSADE jag ju hela alltihopa!!!
Faaaaaan, igen!!!!
Jag har missat alla stora händelser som annonserats i alla tider. Kometer som trillar ner, stjärnor som visar sig vart 100 000 000 000:de år ungefär. Inte ens norrskenet som visade sig för nån vecka sen såg jag. Jag vill också se!!
Annars är allt bra.................Jag är INTE bitter................Nä, inte ett dugg........
Såg att det var solsken idag i alla fall!

Kommentarer...

Jag tycker det är väldigt trevligt med nån kommentar då och då, men nu var det jättelängesen jag fick några. Kan det vara så att det inte går att kommentera, eller? Under en tid hade jag ställt in så att alla, även anonyma kunde kommentera, men se det fick jag ändra. Det kom obehagliga kommentarer från okända människor. Mycket trist. Så nu har jag alltså ändrat inställningarna.

Skall passa på då jag ändå är i bloggtagen igen att visa hur mycket min frösådd har tagit sig.

Här är det basilikan som har kommit upp mest. Chili tar lite mer tid på sig

Ärligt talat, kommer inte riktigt ihåg vad detta är...
Det ger sig då de kommit upp ordentligt!

Syrran solar tillsammans med fuchsiaplantorna som jag redan
varit tvungen att toppa.

Sömnbrist och nostalgi

Så var det då dags för en sömnlös natt igen. Vid 3-tiden slog jag upp mina blå och sen var det lögn i helsike att somna om. Alla andra snusade, grymtade och snarkade utom jag. Gubben hade ställt alarmet på halv 8 eftersom han skulle till Kristinehamn och cykla med sina seniorkompisar i klubben. Då hade inte jag somnat än...Bara att gå upp och ut med Lummi, sen en kopp kaffe och några mackor för att kanske piggna till. Jag mådde lite knepigt också till på köpet, vet inte om jag åt nåt olämpligt igår. Jag insåg att det inte skulle gå att köra Bodysculpt klockan 13.00 i alla fall, utan bokade av. Faan. Till slut gick jag och lade mig i TV-soffan för att läsa, det brukar vara ett säkert kort att somna för mig, men det var som om kroppen inte kunde slappna av. Och hundarna vankade omkring som för att störa lite extra mycket...Och då jag till slut tuppade av så sov jag oroligt som attan. Vet inte vad som spökade i kroppen på mig. Vaknade halv 1 och insåg att jag måste ut i friska luften. Tog Vaski och Lummi med på en promme men se det var tji att få tyst på Lummi. Hon boffade om och om igen och då drog Vaski såklart igång också. Suck...Jag insåg att om det skall bli nån trevlig promme så fick det vara nog med skäll/boff och så ställde jag mig och väntade på att de skulle tystna. Och tänk, de blev tysta då det inte hände nåt.
Nästan hemma var det så dags för värsta tokbrottet av hundarna. En bekant gjorde en mindre genomtänkt yttring. Han kom cyklande bakom oss och började voffa...Jag hoppade högt, hundarna blev såklart skitstressade och skällde och hoppade som tokar! Då gjorde han saken värre genom att tvärställa cykeln framför oss så varken jag eller hundarna hade nånstans att ta vägen. Det tog en lång stund innan jag över huvud taget såg vem det var och då fick jag säga till honom att åka för det gick inte att få lugn på hundarna annars. Pinsamt, javisst, för han är en trevlig karl, men han borde veta bättre, tycker jag, allrahelst som han är hundägare själv! Jag fick stå en bra stund och lugna ner hundarna innan vi kunde fortsätta hemåt. Ja herregud, vilket hallå....Inte lätt för lilla Lummi att lära sig alla konstiga saker här på området. Trots allt är hon jätteduktig då man har henne ensam. Hon är för rolig, utom då det blev som idag...
Efter den prommen var jag ganska trött på Hammarövägarna och tog med mig Klinga till stan istället. Hon behövde också ny mat så det köpte vi först. Sen tog vi en tur till mina gamla hemtrakter på Rud och parkerade vid centrum. Det känns faktiskt fortfarande hemma då jag vandrar omkring där. Nåja, kanske inte på övre Rud, där vantrivdes jag. Milla var liten och jag var hemma hela dagarna. Vi hade knepiga grannar, inga lekkamrater till Milla, jo en, men han var hos dagmamma på dagarna, och ingen vettig människa för mig att prata med. Fy hundan så skönt det var att flytta därifrån! Drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är tvungen att flytta tillbaka dit!
På HSB däremot, dit vi flyttade sen, stormtrivdes jag. Jag brukar gena över gården då jag går upp i skogen med hundarna ifall jag träffar nån gammal granne. Men idag var det idel okända ansikten. Inte konstigt. På 17 år hinner det hända mycket. Men nostalgin flödade över mig idag. Räcket där Milla snurrade eller hängde i knävecken, gungan som hon oturligt nog fick i skallen då hon var 5-6 år. Stackars liten, inte nog med det, då hon fått pannan ihopklistrad på akuten fick hon en glass för att hon varit så duktig, men då hon precis satt sig för att äta så for hela gräddtoppen överst på glassen, ur rånet ner i knät på henne! DÅ började hon gråta och sa; Skall ALLT var emot mig idag? Före det hade hon knappt sagt ett pip. Ja, herregud, så många minnen!
Och Skogsbackeskolan som skall läggas ner. På skolavslutningarna hade alltid Milla nya kläder, och även hennes kamrater Patrik och Christoffer. Vi mammor var noga med det, även om plånboken inte var tjock. Christoffers mamma Brith-Louise och jag brukade ofta sy till våra ungar dels för att det var kul och dels för att vi hade dåligt ställt. Vi hade på den tiden en tygaffär på centrum som sålde tyg så billigt att vi brukade skratta åt det. Ägaren hade inte alla hallon i sylten om man så säger. Sålde tyg för 8:-/kilot. Herregud så mycket tyg det går på ett kilo, särskilt barnvelour som vi behövde hela tiden. Sen kunde hon inte med vågen nåt vidare heller...Inte heller var hon fena på att räkna. Hon måste ha gjort brakförslut på den affären. Men då hade ändå Brith-Louise och jag hamstrat tyg för flera år framåt!
För det mesta var det fint väder på skolavslutningen och ungarna stod utanför och sjöng i kör, sen bar det av hemåt där de fotograferades. Sen tror jag att finkläderna åkte av fortare än kvickt...Milla tillbringade en stor del av sin barndom ståendes på knä så hennes garderob bestod mestadels av hemsydda svarta mjukisbyxor med fuskskinnlappar på knäna. Jag gjorde flera stycken för annars tog hon inte av sig dem så jag kunde tvätta dem...Ja, så många minnen! Jag skulle kunna fylla flera sidor av allt som jag mindes idag.
Man får vara glad att man har minnet kvar ändå...

Påskhelg, del 2

Men kära vänner, så härligt det är att leva just nu! Vårsolen skiner varje dag och man vill bara vara ute. Jag, som lätt blir melankolisk vid grått väder, känner livsandarna komma tillbaka och energin flöda.
Hundarna mår gött, katterna mår gött, och vi tvåbentingar mår gött! Under senaste tiden har jag upptäckt att Skrållan minsann kan busa och säga ifrån till Syrran så det smäller om det! Det är bra. Hon jamar fortfarande under natten, men då under vägen upp till vår säng. Förr fick man hämta henne för att få tyst på henne! Nu hoppar hon upp i sängen och fyller ut den sista tomma platsen. I går morse vaknade jag av att jag hade ena benet utanför sängen. Varför? Därför att en katt låg där mitt ben hade passat utomordentligt väl. Men jag är tydligen även i sömnen en stor djurvän...Nåja, inget synd om matte och husse. Livet är härligt då man kan vakna till en, två, tre, fyra....fem ulliga husdjur som trängs för att få gosa morgonen med matte och husse. Herregud, tänker säkert ni som inte är djurägare. Är de riktigt kloka? Men, jo det tror jag att vi är faktiskt. Alla har vi olika toleransnivå på saker och ting. Olika intressen och egenheter, men för den skull kan vi ändå tolerera varann. Jag försöker hela tiden. Att tolerera människor med annorlunda intressen, alltså. Det är inte alltid så lätt att förstå sig på människor som kan stå ute i skogen och vänta på en rallybil som svischar förbi på en tusendels sekund, eller de som kan finna nöje i att titta på en curlingmatch, men va faan, vi har säkert andra gemensamma intressen och åsikter som kan ge oss en möjlighet att acceptera varann. Men om någon KLANDRAR mig(oss) för att vi har våra husdjur i sängen eller att de får gå på bordet då blir jag förolämpad! Jag kan väl för bövelen städa som alla andra!
Nä men nu blev jag riktigt irriterad, det var ju inte meningen när livet är så otroligt härligt.
Härligt är att Gubben har kommit igång med sin träning igen. Och dessutom att vi ibland kan träna tillsammans! Och idag var det särskilt härligt eftersom Anna-styvdotter var med på samma pass! Det är såååå kul att hon har börjat träna. Och så duktig hon är! Det ligger i släkten, tror jag! En massa jävlar anamma, helt enkelt. Min Gubbe hade inte tagit ett löpsteg, än mindre cyklat på 20 år då jag träffade honom. Eftersom jag var "träningsmissbrukare" så blev han nyfiken en gång då jag skulle ut och springa. Han hade ett par gamla skor och en träningsoverall som man rodnar över...men jäklar så duktig han var att springa! Värst var att han höll jämna steg med mig...som hade löptränat i flera år! Ja, där ser man vilken släkt man gift in sig i. Man får slita och släpa för att hålla jämna steg med dessa genetiskt perfekta människor, he he.
Idag var vi på ett" överraskningspass" kan man kalla det. En gästinstruktör var på plats för att trötta ut oss. Inga större fel på passet men inte heller nåt utöver det som de ordinarie instruktörerna kan leverera. Passet var tydligen ett "macdonaldspass" som jag kallar såna pass vilka är regisserade av nån tjomme, som är anställd av nån fitnesskedja som vill att alla i hela världen skall träna på samma sätt hela tiden. BLÄÄÄ, säger jag åt sånt. Nä, tacka vet jag mitt favoritgym KMTI där instruktörerna får utrymme för egna ideér och får utveckla sina pass lite efter eget huvud. Såklart finns riktlinjer, men ändå märker man skillnad mellan instruktörerna.
Nu är vi lagom mosiga i benen för morgondagens pass. Gubben skall cykla racer 14 mil och jag skall köra bodysculpt för en av mina favoritinstruktörer Petra. Ja, jäklar, det blir rollator inför arbetsveckan.