Hisnande känslostormar

Vaknade med huvudvärk. Tog medicin. Var tvungen att vänta in smärtlindringen innan jag for till jobbet. Kom till jobbet. Grejade lite. Så var det fikadax. Sitter lite lojt med efterdyningar av huvudvärken då vår kollega, som har en elakartad tumör i hjärnan tittar in och säger; Hej då! Men jävlar, så löjligt att vakna med en liten migränattack, tänkte jag. Och så är det ju. Man får perspektiv på allt då nåt så oerhört sker i ens närhet. Hon kämpar på som en tigrinna, men faller också ibland. Inte konstig alls. Ta hand om varann, för bövelen! Och säg snälla saker. Det skall jag bli bättre på, jag lovar! Saker som betyder nåt, alltså. Inte sånt som: GUUUD, så snyggt du har vikt dina kalsonger! Nä, mer att man SER varann och TALAR om vad som helst, faktiskt. Vi som har turen att inte få vår tid på jorden utmätt MÅSTE tänka på att ta vara på varann i det lilla.
Samtidigt som detta tyngde min hjärna och mitt hjärta så ringde min Gubbe och säger att mina födelsedagsskor kommit! Åhhhhhh, så glad jag blev! Jag som har provat och letat sååå länge!
Visst är livet oerhört komplicerat...
Eftersom det är påsklov så passade jag på att boka ett lunchpass på träningsmekkat.Bodysculpt med Karin minsann. Jodå, jag kommer få träningsvärk. Men vadå, det är ju kul! Köpte en smarrig sallad...trodde jag, tills jag insåg att jag fått fel sort. Faan, det var ju parmaskinka och kyckling i den!!!!
Innan jag blivit riktigt sur och grinig så insåg jag hur jag resonerat då jag köpte salladen...och insåg mitt egenansvar. Det gick att peta bort all kyckling och parmaskinka och så kunde jag faktiskt hurra för att det blev mindre kalorier i min jakt på idealvikten 58 kilo. Har två kilo kvar. Inte bråttom alls, men får man såna här extratillfällen att kapa vikt så tackar man och tar emot!
Jag mår så bra just nu...tror jag. I alla fall för det mesta. Eller i alla fall ibland. Man vet aldrig då nåt slår till. Men just nu så!
Tränar utan att skada mig, Gubben och jag tränar tillsammans och husdjuren verkar att må bra också. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert, men jag mäktar inte med hur mycket som helst längre, åldern, ni vet...Skitjobbigt men ändå så är det så; Åldern tar faktiskt ut sin rätt! Men jag lever och ingen har sagt att jag har fyra-fem veckor kvar att leva...Jag kan inte komma ifrån detta; vilken tur jag har(just nu i alla fall).
Så fick jag mina skor av min älskade Gubbe! Då jag kom från dagens andra pass på träningsmekkat stod min Gubbe och pratade med grannen. Och i sin hand hade han en påse som bergsäkert innehöll mina födelsedagsskor! Var lite orolig innan jag provat dem, men då foten gled ner som smör i en stekpanna så kände jag den optimala lyckan, tror jag. Ja, inte större än då jag födde dottern men efter det så...
Visst, ja, jag har ju kört ett pass till idag på KMTI. Ja, ni tror säkert att jag är sponsrad av dem att säga deras namn  extra ofta, men det är inte sant, ärligt så är det är mitt andra hem. Så det blev ett pass till idag, alltså. Powerstep med Frida. Så jävla bra! Och så är hon också en vän och kollega till vår Magda, som kanske inte är med oss så länge till...
Såhär har min dag sett ut. Sorg och glädje i en salig blandning som jag sällan har upplevt. Men ändå lärorik, eller snarare tänkvärd, för så här är väl livet....eller hur?