Sömnbrist och nostalgi

Så var det då dags för en sömnlös natt igen. Vid 3-tiden slog jag upp mina blå och sen var det lögn i helsike att somna om. Alla andra snusade, grymtade och snarkade utom jag. Gubben hade ställt alarmet på halv 8 eftersom han skulle till Kristinehamn och cykla med sina seniorkompisar i klubben. Då hade inte jag somnat än...Bara att gå upp och ut med Lummi, sen en kopp kaffe och några mackor för att kanske piggna till. Jag mådde lite knepigt också till på köpet, vet inte om jag åt nåt olämpligt igår. Jag insåg att det inte skulle gå att köra Bodysculpt klockan 13.00 i alla fall, utan bokade av. Faan. Till slut gick jag och lade mig i TV-soffan för att läsa, det brukar vara ett säkert kort att somna för mig, men det var som om kroppen inte kunde slappna av. Och hundarna vankade omkring som för att störa lite extra mycket...Och då jag till slut tuppade av så sov jag oroligt som attan. Vet inte vad som spökade i kroppen på mig. Vaknade halv 1 och insåg att jag måste ut i friska luften. Tog Vaski och Lummi med på en promme men se det var tji att få tyst på Lummi. Hon boffade om och om igen och då drog Vaski såklart igång också. Suck...Jag insåg att om det skall bli nån trevlig promme så fick det vara nog med skäll/boff och så ställde jag mig och väntade på att de skulle tystna. Och tänk, de blev tysta då det inte hände nåt.
Nästan hemma var det så dags för värsta tokbrottet av hundarna. En bekant gjorde en mindre genomtänkt yttring. Han kom cyklande bakom oss och började voffa...Jag hoppade högt, hundarna blev såklart skitstressade och skällde och hoppade som tokar! Då gjorde han saken värre genom att tvärställa cykeln framför oss så varken jag eller hundarna hade nånstans att ta vägen. Det tog en lång stund innan jag över huvud taget såg vem det var och då fick jag säga till honom att åka för det gick inte att få lugn på hundarna annars. Pinsamt, javisst, för han är en trevlig karl, men han borde veta bättre, tycker jag, allrahelst som han är hundägare själv! Jag fick stå en bra stund och lugna ner hundarna innan vi kunde fortsätta hemåt. Ja herregud, vilket hallå....Inte lätt för lilla Lummi att lära sig alla konstiga saker här på området. Trots allt är hon jätteduktig då man har henne ensam. Hon är för rolig, utom då det blev som idag...
Efter den prommen var jag ganska trött på Hammarövägarna och tog med mig Klinga till stan istället. Hon behövde också ny mat så det köpte vi först. Sen tog vi en tur till mina gamla hemtrakter på Rud och parkerade vid centrum. Det känns faktiskt fortfarande hemma då jag vandrar omkring där. Nåja, kanske inte på övre Rud, där vantrivdes jag. Milla var liten och jag var hemma hela dagarna. Vi hade knepiga grannar, inga lekkamrater till Milla, jo en, men han var hos dagmamma på dagarna, och ingen vettig människa för mig att prata med. Fy hundan så skönt det var att flytta därifrån! Drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är tvungen att flytta tillbaka dit!
På HSB däremot, dit vi flyttade sen, stormtrivdes jag. Jag brukar gena över gården då jag går upp i skogen med hundarna ifall jag träffar nån gammal granne. Men idag var det idel okända ansikten. Inte konstigt. På 17 år hinner det hända mycket. Men nostalgin flödade över mig idag. Räcket där Milla snurrade eller hängde i knävecken, gungan som hon oturligt nog fick i skallen då hon var 5-6 år. Stackars liten, inte nog med det, då hon fått pannan ihopklistrad på akuten fick hon en glass för att hon varit så duktig, men då hon precis satt sig för att äta så for hela gräddtoppen överst på glassen, ur rånet ner i knät på henne! DÅ började hon gråta och sa; Skall ALLT var emot mig idag? Före det hade hon knappt sagt ett pip. Ja, herregud, så många minnen!
Och Skogsbackeskolan som skall läggas ner. På skolavslutningarna hade alltid Milla nya kläder, och även hennes kamrater Patrik och Christoffer. Vi mammor var noga med det, även om plånboken inte var tjock. Christoffers mamma Brith-Louise och jag brukade ofta sy till våra ungar dels för att det var kul och dels för att vi hade dåligt ställt. Vi hade på den tiden en tygaffär på centrum som sålde tyg så billigt att vi brukade skratta åt det. Ägaren hade inte alla hallon i sylten om man så säger. Sålde tyg för 8:-/kilot. Herregud så mycket tyg det går på ett kilo, särskilt barnvelour som vi behövde hela tiden. Sen kunde hon inte med vågen nåt vidare heller...Inte heller var hon fena på att räkna. Hon måste ha gjort brakförslut på den affären. Men då hade ändå Brith-Louise och jag hamstrat tyg för flera år framåt!
För det mesta var det fint väder på skolavslutningen och ungarna stod utanför och sjöng i kör, sen bar det av hemåt där de fotograferades. Sen tror jag att finkläderna åkte av fortare än kvickt...Milla tillbringade en stor del av sin barndom ståendes på knä så hennes garderob bestod mestadels av hemsydda svarta mjukisbyxor med fuskskinnlappar på knäna. Jag gjorde flera stycken för annars tog hon inte av sig dem så jag kunde tvätta dem...Ja, så många minnen! Jag skulle kunna fylla flera sidor av allt som jag mindes idag.
Man får vara glad att man har minnet kvar ändå...