Vissa borde googla på "respekt" och "hänsyn"....

Nu blir det ett sånt där grinigt inlägg igen. Kanske är jag en gammal bitter kärring...Men jag hoppas att jag inte är det för alla människor i alla fall. Hornen har ju en benägenhet att, precis som näs-och öronhår, börja växa med stigande ålder.
Nåväl, det handlar om våra "gatubarn" som vi kallar dem. I förrgår fick grannen Nicke ett utbrott på dem då de sprätte grus och bollar åt alla håll, mestadels på hans bil och fönstren i huset. Han sa åt dem att gå och sprätta grus bakom deras egna bilar...Vilket innebar också bakom våra bilar, eftersom några av killarna bor mitt emot oss. Då jag kom hem igår kryllade det såklart av glada innebandyspelande killar, och precis där jag skulle in med bilen, stod målet. Denna gången flyttade de i alla fall på målet...inte alltid det händer utan att man får stå en stund innan poletten trillar ner.
Så skulle jag ta ut hundarna, men ingen av dem vågade hoppa ut. Saken är att jag har varit så jäkla noga att träna hundarna till att inte skälla och springa hur som helst då barnen är ute, just för att ungarna inte skall bli skrämda. Då kräver jag också att de tar hänsyn till hundarna, det är väl inte för mycket begärt? Joo, det var det tydligen. För de fortsatte spela av hjärtans lust, gapade och sprang bara några decimeter från mig utan att ta nån hänsyn. Så jag fick hojta till; Hörrni, kan ni sluta spela så jag kan ta ut hundarna? De glodde på mig(kärring, syntes att de tänkte) men slutade i alla fall så jag kunde ta ut hundarna en och en...för att inte skrämma ungarna, hm. Med öronen bakåt och med hukande stil gled vovvarna iväg till trappan så fort de bara kunde.
Väl inne, sprang ungarna omkring på och utanför vår tomt, bollen flög omkring, men jag bet ihop och tänkte, de slutar väl snart. Saken var den att jag nästan direkt skulle iväg och träna vilket innebar att jag skulle ut med bilen igen. Hundarna boffade och var stressade och jag kunde inte göra nåt för att få dem lugna. Faan, så maktlös man känner sig då man inte kan påverka situationen!
Så var det dags att åka. Jag gick ut till bilen, fortfarande rusade ungarna omkring med sina klubbor vevande i luften. Tog inte den minsta notis om att jag var på väg att åka. Alltså fick jag säga: Hörrni, kan ni flytta på grejerna så jag kommer ut? Ingen som helst reaktion. Då jävlar växte hornen! MEN HÖRDE NI INTE VAD JAG SA? Hojtade jag till, och då såg jag samma miner som förut(jävla kärring) men de flyttade väl på målet. Jag tillade; Det här är en bilväg i första hand, inte en lekplats! Då säger en av killarna; Det är faktiskt allmän plats! Han hade ryggen åt mig så jag var inte säker på vad han sa, så jag frågade; Vad sa du, jag kan inte höra vad du säger då du står med ryggen åt mig! Då upprepade han lite förskrämt sina ord, men jag förstår ju att orden inte kom från hans mun...Jag upprepade; detta är en bilväg, inte en lekplats och om det kommer bilar så får ni ju lov att flytta på er. Men det gör vi ju, käxade en annan kille emot. Men jag var ju tvungen att säga till er, sa jag, dessutom vill jag inte se ert mål stå i vägen då ni inte är i närheten heller! Då jag var på väg in i bilen upptäckte jag en av killarnas mamma stå förskrämt upptryckt mot sin förrådsvägg! Det fegaste jag varit med om! Jag hade inte tid, men annars hade jag gått fram till henne och talat om vad jag tycker om att låta ungarna leka i vägen utan att ta hänsyn till andra grannar! Som förälder skall man ju lära barnen vad som är rätt och fel, respekt och hänsyn, och då är väl det bästa om man lever efter det mottot istället för att tuta i barnen att de har RÄTT att ta över hela området, både andras tomter och gatan! Jag förstår inte deras resonemang. Vi skall väl kunna samsas alla på gatan, vi är ju alla människor och inte olika arter. Att ta hänsyn till varann skall väl inte vara så förbannat svårt!

Hisnande känslostormar

Vaknade med huvudvärk. Tog medicin. Var tvungen att vänta in smärtlindringen innan jag for till jobbet. Kom till jobbet. Grejade lite. Så var det fikadax. Sitter lite lojt med efterdyningar av huvudvärken då vår kollega, som har en elakartad tumör i hjärnan tittar in och säger; Hej då! Men jävlar, så löjligt att vakna med en liten migränattack, tänkte jag. Och så är det ju. Man får perspektiv på allt då nåt så oerhört sker i ens närhet. Hon kämpar på som en tigrinna, men faller också ibland. Inte konstig alls. Ta hand om varann, för bövelen! Och säg snälla saker. Det skall jag bli bättre på, jag lovar! Saker som betyder nåt, alltså. Inte sånt som: GUUUD, så snyggt du har vikt dina kalsonger! Nä, mer att man SER varann och TALAR om vad som helst, faktiskt. Vi som har turen att inte få vår tid på jorden utmätt MÅSTE tänka på att ta vara på varann i det lilla.
Samtidigt som detta tyngde min hjärna och mitt hjärta så ringde min Gubbe och säger att mina födelsedagsskor kommit! Åhhhhhh, så glad jag blev! Jag som har provat och letat sååå länge!
Visst är livet oerhört komplicerat...
Eftersom det är påsklov så passade jag på att boka ett lunchpass på träningsmekkat.Bodysculpt med Karin minsann. Jodå, jag kommer få träningsvärk. Men vadå, det är ju kul! Köpte en smarrig sallad...trodde jag, tills jag insåg att jag fått fel sort. Faan, det var ju parmaskinka och kyckling i den!!!!
Innan jag blivit riktigt sur och grinig så insåg jag hur jag resonerat då jag köpte salladen...och insåg mitt egenansvar. Det gick att peta bort all kyckling och parmaskinka och så kunde jag faktiskt hurra för att det blev mindre kalorier i min jakt på idealvikten 58 kilo. Har två kilo kvar. Inte bråttom alls, men får man såna här extratillfällen att kapa vikt så tackar man och tar emot!
Jag mår så bra just nu...tror jag. I alla fall för det mesta. Eller i alla fall ibland. Man vet aldrig då nåt slår till. Men just nu så!
Tränar utan att skada mig, Gubben och jag tränar tillsammans och husdjuren verkar att må bra också. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert, men jag mäktar inte med hur mycket som helst längre, åldern, ni vet...Skitjobbigt men ändå så är det så; Åldern tar faktiskt ut sin rätt! Men jag lever och ingen har sagt att jag har fyra-fem veckor kvar att leva...Jag kan inte komma ifrån detta; vilken tur jag har(just nu i alla fall).
Så fick jag mina skor av min älskade Gubbe! Då jag kom från dagens andra pass på träningsmekkat stod min Gubbe och pratade med grannen. Och i sin hand hade han en påse som bergsäkert innehöll mina födelsedagsskor! Var lite orolig innan jag provat dem, men då foten gled ner som smör i en stekpanna så kände jag den optimala lyckan, tror jag. Ja, inte större än då jag födde dottern men efter det så...
Visst, ja, jag har ju kört ett pass till idag på KMTI. Ja, ni tror säkert att jag är sponsrad av dem att säga deras namn  extra ofta, men det är inte sant, ärligt så är det är mitt andra hem. Så det blev ett pass till idag, alltså. Powerstep med Frida. Så jävla bra! Och så är hon också en vän och kollega till vår Magda, som kanske inte är med oss så länge till...
Såhär har min dag sett ut. Sorg och glädje i en salig blandning som jag sällan har upplevt. Men ändå lärorik, eller snarare tänkvärd, för så här är väl livet....eller hur?

Missat jordskalv

I natt som jag som en stock...nästan. Djuren rantade omkring, pustade, stönade, jamade, drömde och gnällde. Jag lyckades dock somna om efter varje avbrott. Synd. I morse sa Gubben; Hörde du jordbävningen i natt? Ehhh, du har nog drömt, sa jag med höjda ögonbryn. Nääää, hävdade han envist men jag var lika envis. Vilket dilemma, att vara lika envisa! Ja ja, inte hela världen att hänga upp sig på. Jag hade ju rätt. Jordbävning i Sverige, pjutt... Loggade in på E-VF men där stod inget om nån JORDBÄVNING. Alltså, vem hade rätt(triumferande)?
På jobbet hade ingen hört nåt heller och då fick jag ju bekräftat att jag hade haft rätt hela tiden. Han hade hört nån slamrande lastbil, eller drömt, helt enkelt.
Vid 10-tiden kollade jag av en händelse AF på jobbdatorn och som första nyhet står; JORDSKALV I VÄRMLAND! Faaaaan också! Dels hade jag fel, det sög rejält, dels så MISSADE jag ju hela alltihopa!!!
Faaaaaan, igen!!!!
Jag har missat alla stora händelser som annonserats i alla tider. Kometer som trillar ner, stjärnor som visar sig vart 100 000 000 000:de år ungefär. Inte ens norrskenet som visade sig för nån vecka sen såg jag. Jag vill också se!!
Annars är allt bra.................Jag är INTE bitter................Nä, inte ett dugg........
Såg att det var solsken idag i alla fall!

Kommentarer...

Jag tycker det är väldigt trevligt med nån kommentar då och då, men nu var det jättelängesen jag fick några. Kan det vara så att det inte går att kommentera, eller? Under en tid hade jag ställt in så att alla, även anonyma kunde kommentera, men se det fick jag ändra. Det kom obehagliga kommentarer från okända människor. Mycket trist. Så nu har jag alltså ändrat inställningarna.

Skall passa på då jag ändå är i bloggtagen igen att visa hur mycket min frösådd har tagit sig.

Här är det basilikan som har kommit upp mest. Chili tar lite mer tid på sig

Ärligt talat, kommer inte riktigt ihåg vad detta är...
Det ger sig då de kommit upp ordentligt!

Syrran solar tillsammans med fuchsiaplantorna som jag redan
varit tvungen att toppa.

Sömnbrist och nostalgi

Så var det då dags för en sömnlös natt igen. Vid 3-tiden slog jag upp mina blå och sen var det lögn i helsike att somna om. Alla andra snusade, grymtade och snarkade utom jag. Gubben hade ställt alarmet på halv 8 eftersom han skulle till Kristinehamn och cykla med sina seniorkompisar i klubben. Då hade inte jag somnat än...Bara att gå upp och ut med Lummi, sen en kopp kaffe och några mackor för att kanske piggna till. Jag mådde lite knepigt också till på köpet, vet inte om jag åt nåt olämpligt igår. Jag insåg att det inte skulle gå att köra Bodysculpt klockan 13.00 i alla fall, utan bokade av. Faan. Till slut gick jag och lade mig i TV-soffan för att läsa, det brukar vara ett säkert kort att somna för mig, men det var som om kroppen inte kunde slappna av. Och hundarna vankade omkring som för att störa lite extra mycket...Och då jag till slut tuppade av så sov jag oroligt som attan. Vet inte vad som spökade i kroppen på mig. Vaknade halv 1 och insåg att jag måste ut i friska luften. Tog Vaski och Lummi med på en promme men se det var tji att få tyst på Lummi. Hon boffade om och om igen och då drog Vaski såklart igång också. Suck...Jag insåg att om det skall bli nån trevlig promme så fick det vara nog med skäll/boff och så ställde jag mig och väntade på att de skulle tystna. Och tänk, de blev tysta då det inte hände nåt.
Nästan hemma var det så dags för värsta tokbrottet av hundarna. En bekant gjorde en mindre genomtänkt yttring. Han kom cyklande bakom oss och började voffa...Jag hoppade högt, hundarna blev såklart skitstressade och skällde och hoppade som tokar! Då gjorde han saken värre genom att tvärställa cykeln framför oss så varken jag eller hundarna hade nånstans att ta vägen. Det tog en lång stund innan jag över huvud taget såg vem det var och då fick jag säga till honom att åka för det gick inte att få lugn på hundarna annars. Pinsamt, javisst, för han är en trevlig karl, men han borde veta bättre, tycker jag, allrahelst som han är hundägare själv! Jag fick stå en bra stund och lugna ner hundarna innan vi kunde fortsätta hemåt. Ja herregud, vilket hallå....Inte lätt för lilla Lummi att lära sig alla konstiga saker här på området. Trots allt är hon jätteduktig då man har henne ensam. Hon är för rolig, utom då det blev som idag...
Efter den prommen var jag ganska trött på Hammarövägarna och tog med mig Klinga till stan istället. Hon behövde också ny mat så det köpte vi först. Sen tog vi en tur till mina gamla hemtrakter på Rud och parkerade vid centrum. Det känns faktiskt fortfarande hemma då jag vandrar omkring där. Nåja, kanske inte på övre Rud, där vantrivdes jag. Milla var liten och jag var hemma hela dagarna. Vi hade knepiga grannar, inga lekkamrater till Milla, jo en, men han var hos dagmamma på dagarna, och ingen vettig människa för mig att prata med. Fy hundan så skönt det var att flytta därifrån! Drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är tvungen att flytta tillbaka dit!
På HSB däremot, dit vi flyttade sen, stormtrivdes jag. Jag brukar gena över gården då jag går upp i skogen med hundarna ifall jag träffar nån gammal granne. Men idag var det idel okända ansikten. Inte konstigt. På 17 år hinner det hända mycket. Men nostalgin flödade över mig idag. Räcket där Milla snurrade eller hängde i knävecken, gungan som hon oturligt nog fick i skallen då hon var 5-6 år. Stackars liten, inte nog med det, då hon fått pannan ihopklistrad på akuten fick hon en glass för att hon varit så duktig, men då hon precis satt sig för att äta så for hela gräddtoppen överst på glassen, ur rånet ner i knät på henne! DÅ började hon gråta och sa; Skall ALLT var emot mig idag? Före det hade hon knappt sagt ett pip. Ja, herregud, så många minnen!
Och Skogsbackeskolan som skall läggas ner. På skolavslutningarna hade alltid Milla nya kläder, och även hennes kamrater Patrik och Christoffer. Vi mammor var noga med det, även om plånboken inte var tjock. Christoffers mamma Brith-Louise och jag brukade ofta sy till våra ungar dels för att det var kul och dels för att vi hade dåligt ställt. Vi hade på den tiden en tygaffär på centrum som sålde tyg så billigt att vi brukade skratta åt det. Ägaren hade inte alla hallon i sylten om man så säger. Sålde tyg för 8:-/kilot. Herregud så mycket tyg det går på ett kilo, särskilt barnvelour som vi behövde hela tiden. Sen kunde hon inte med vågen nåt vidare heller...Inte heller var hon fena på att räkna. Hon måste ha gjort brakförslut på den affären. Men då hade ändå Brith-Louise och jag hamstrat tyg för flera år framåt!
För det mesta var det fint väder på skolavslutningen och ungarna stod utanför och sjöng i kör, sen bar det av hemåt där de fotograferades. Sen tror jag att finkläderna åkte av fortare än kvickt...Milla tillbringade en stor del av sin barndom ståendes på knä så hennes garderob bestod mestadels av hemsydda svarta mjukisbyxor med fuskskinnlappar på knäna. Jag gjorde flera stycken för annars tog hon inte av sig dem så jag kunde tvätta dem...Ja, så många minnen! Jag skulle kunna fylla flera sidor av allt som jag mindes idag.
Man får vara glad att man har minnet kvar ändå...