Vissa borde googla på "respekt" och "hänsyn"....

Nu blir det ett sånt där grinigt inlägg igen. Kanske är jag en gammal bitter kärring...Men jag hoppas att jag inte är det för alla människor i alla fall. Hornen har ju en benägenhet att, precis som näs-och öronhår, börja växa med stigande ålder.
Nåväl, det handlar om våra "gatubarn" som vi kallar dem. I förrgår fick grannen Nicke ett utbrott på dem då de sprätte grus och bollar åt alla håll, mestadels på hans bil och fönstren i huset. Han sa åt dem att gå och sprätta grus bakom deras egna bilar...Vilket innebar också bakom våra bilar, eftersom några av killarna bor mitt emot oss. Då jag kom hem igår kryllade det såklart av glada innebandyspelande killar, och precis där jag skulle in med bilen, stod målet. Denna gången flyttade de i alla fall på målet...inte alltid det händer utan att man får stå en stund innan poletten trillar ner.
Så skulle jag ta ut hundarna, men ingen av dem vågade hoppa ut. Saken är att jag har varit så jäkla noga att träna hundarna till att inte skälla och springa hur som helst då barnen är ute, just för att ungarna inte skall bli skrämda. Då kräver jag också att de tar hänsyn till hundarna, det är väl inte för mycket begärt? Joo, det var det tydligen. För de fortsatte spela av hjärtans lust, gapade och sprang bara några decimeter från mig utan att ta nån hänsyn. Så jag fick hojta till; Hörrni, kan ni sluta spela så jag kan ta ut hundarna? De glodde på mig(kärring, syntes att de tänkte) men slutade i alla fall så jag kunde ta ut hundarna en och en...för att inte skrämma ungarna, hm. Med öronen bakåt och med hukande stil gled vovvarna iväg till trappan så fort de bara kunde.
Väl inne, sprang ungarna omkring på och utanför vår tomt, bollen flög omkring, men jag bet ihop och tänkte, de slutar väl snart. Saken var den att jag nästan direkt skulle iväg och träna vilket innebar att jag skulle ut med bilen igen. Hundarna boffade och var stressade och jag kunde inte göra nåt för att få dem lugna. Faan, så maktlös man känner sig då man inte kan påverka situationen!
Så var det dags att åka. Jag gick ut till bilen, fortfarande rusade ungarna omkring med sina klubbor vevande i luften. Tog inte den minsta notis om att jag var på väg att åka. Alltså fick jag säga: Hörrni, kan ni flytta på grejerna så jag kommer ut? Ingen som helst reaktion. Då jävlar växte hornen! MEN HÖRDE NI INTE VAD JAG SA? Hojtade jag till, och då såg jag samma miner som förut(jävla kärring) men de flyttade väl på målet. Jag tillade; Det här är en bilväg i första hand, inte en lekplats! Då säger en av killarna; Det är faktiskt allmän plats! Han hade ryggen åt mig så jag var inte säker på vad han sa, så jag frågade; Vad sa du, jag kan inte höra vad du säger då du står med ryggen åt mig! Då upprepade han lite förskrämt sina ord, men jag förstår ju att orden inte kom från hans mun...Jag upprepade; detta är en bilväg, inte en lekplats och om det kommer bilar så får ni ju lov att flytta på er. Men det gör vi ju, käxade en annan kille emot. Men jag var ju tvungen att säga till er, sa jag, dessutom vill jag inte se ert mål stå i vägen då ni inte är i närheten heller! Då jag var på väg in i bilen upptäckte jag en av killarnas mamma stå förskrämt upptryckt mot sin förrådsvägg! Det fegaste jag varit med om! Jag hade inte tid, men annars hade jag gått fram till henne och talat om vad jag tycker om att låta ungarna leka i vägen utan att ta hänsyn till andra grannar! Som förälder skall man ju lära barnen vad som är rätt och fel, respekt och hänsyn, och då är väl det bästa om man lever efter det mottot istället för att tuta i barnen att de har RÄTT att ta över hela området, både andras tomter och gatan! Jag förstår inte deras resonemang. Vi skall väl kunna samsas alla på gatan, vi är ju alla människor och inte olika arter. Att ta hänsyn till varann skall väl inte vara så förbannat svårt!