Hej igen!

Men hörrni, nu kommer det ett nytt inlägg från mig! HAR JAG INGET ANNAT FÖR MIG? Nja, faktiskt inte. Gubben tittar på då vuxna karlar åker omkring på skridskor med en klubba i handen, jagandes en liten svart gummitrissa, och trots klubban så trillar de HELA tiden. Rätt som det är skriker han så alla husdjuren blir vettskrämda och springer åt alla håll. Det betyder för det mesta att det gått hans väg, dvs att hemmalaget har fått in gummitrissan i rätt nätkasse. Ja, ja, men jag låter honom ligga där i soffan och hetsa upp sig, det får han, för det gör ju att jag kan sitta och blogga i lugn och ro...
Det jag vill informera om just nu är att jag än en gång ändrat mina inställningar. Jag har ju för en tid sen spärrat för anonyma kommentarer efter att det blev obehagligt. Eftersom jag inte är den mest tekniska människan på jorden tar det en stund innan jag finner hur jag skall göra för att förhindra såna obehagligheter. Nu har jag funnit lösningen! Vassegoa att kommentera! Det är kul då man får respons på sina tankar ibland.

När Lummi träffade fostermatten

Idag fick så Lummi äntligen träffa sin första fostermatte T! Åh, så härligt att se! Hela hunden var som ett enda solsken. Och kompisvovven i grannlägenheten var där och blev tokglad han också. Lummi rusade in i lägenheten precis som hon inte varit därifrån mer än en sekund och letade direkt upp stället där hennes lekis brukade vara! T och jag fick en lång och givande pratstund medan Lummi låg och vilade efter att ha busat en stund med lekisen. 

Nån träning har det inte blivit idag heller. Igår hoppade jag ju över träningen pga sega ben. Idag hann jag faktiskt inte då jag prioriterade mitt besök i Kil. Har gått tre snabba hundpromenader istället. Gött det med. I morgon blir det spinning i alla fall. Petra kör och det vill jag absolut inte missa. Hon har så jäkla bra pass. 

Annars har det inte blivit så mycket gjort idag. Färgat håret har jag hunnit i alla fall. Alltid nåt. Är ju inte så mycket för flärd, men lite ny hårfärg och ibland snyggt nagellack kan jag tänka mig. Då naglarna har växt ut vill säga...De är ju ett sorgligt kapitel. Under vintern rasar hela kroppen på mig, känns det som. Hela jag är en sprakande torr skinnhög! Det kvittar hur mycket jag smörjer mig så hjälper det inte. Naglarna skivar sig och går av HELA tiden! Nu har jag köpt nåt dundermedel som man skall måla på två dar, ta bort och måla på nytt i två dar. Få se om det hjälper...Hoppas kan man ju alltid. 

En bra dag

Nu skall det inte bli nåt grinigt inlägg! Nää, för igår var jag ledig och hade en härlig dag. Klinga och Lummi fick byta plats på dagis eftersom jag tänkte besöka första fostermatten Thirre, som Lummi hade. Dessutom skulle jag hämta linan som blivit kvar där. Bästa hunddagiset i världen - Tassarna,  lät mig byta hund utan problem. Tyvärr så var inte Thirre hemma då jag ringde men jag kunde hämta linan i alla fall, sa hon. Sagt och gjort. Så passade jag på att ta en promme med Lummi, och tänk, hunden ledde mig genom Kil! Jag tänkte direkt; Hon känner faan igen sig! Så började hon dra åt ett speciellt håll (hon brukar inte dra) och då såg jag att vi var på väg till Thirres adress, och då vi närmade oss blev Lummi som stollig! Hon ylade och skällde som en toka och ville till trappan! Åhh, så synd att hon inte fick träffa sin fostermatte. Jag fick tårar i ögonen, faktiskt. Har blivit riktigt gråtmild på gamla da´r...
På hemvägen tog jag en tur till godisfabriken i Skåre. Egentligen bojkottar jag den, men jag gjorde ett undantag just för stunden, eftersom två små killar behövde få lite godis. Jag skulle nämligen besöka Anna och och småttingarna Melvin och Neo. Tog också en tur till ICA för att ta ut lite kontanter och där hade de nybakt foccaccia mitt framför näsan på mig! Var tvungen att köpa, helt enkelt! Åsså glass till lille Neo, som var febrig.
Hade en trevlig stund hos Anna(när hade jag senast tid att sitta ner nån längre stund?) och killarna. Melvin visade stolt upp sina kalsonger med Musse Pigg på OCH att han inte hade blöja var ju en riktig hit! Stora killen! Neo, som vanligtvis är en glad liten skit, var så febrig att han bara satt och hängde i mammas knä. Stackar´n! Och Lummi skötte sig perfekt. Det trodde jag inte, men hon var inte ett dugg stressad av att komma till ett nytt ställe. Nä, hon letade smulor under bordet precis som vanligt. Ingen skillnad från hemma, alltså. Jo, kanske att bordet på detta ställe var genomskinligt så man kunde se direkt då nåt trillade...

Bästa platsen...

Melvin instruerade mig i hur man går i och ur vagnen.
Inte klokt vad han kan, Stora killen!

Men till slut var jag tvungen att åka och hämta de två andra monstren på dagis. Ja, sen blev det städning och tvätt såklart, men det gjorde faktiskt inte nåt efter en sån bra dag. Sen middag; sötpotatis och egenmarinerad fläskkarré till Gubben och lax till mig, sallad på rödlök och bebisspenat, fast det sa jag inte till Gubben, han tycker spenat är äckligt, hm, men det man inte vet, har man inte ont av. Han åt med god aptit!
Sen blev det TV-soffan och till bådas överraskning Let´s Dance! Eh, och vi tyckte faktiskt det var riktigt underhållande. Ja, det vill säga, själva dansen, för som vanligt då det skall röstas och det blir en längre paus...så somnar vi. Så också denna gång! Zzzzzzzzzzzzzz Så vem som åkte ut vet vi inte än, men det står väl  i Aftonbladet, har bara inte hunnit kolla det än.
Men sammantaget, en riktigt görbra dag hade jag igår!!

Vissa borde googla på "respekt" och "hänsyn"....

Nu blir det ett sånt där grinigt inlägg igen. Kanske är jag en gammal bitter kärring...Men jag hoppas att jag inte är det för alla människor i alla fall. Hornen har ju en benägenhet att, precis som näs-och öronhår, börja växa med stigande ålder.
Nåväl, det handlar om våra "gatubarn" som vi kallar dem. I förrgår fick grannen Nicke ett utbrott på dem då de sprätte grus och bollar åt alla håll, mestadels på hans bil och fönstren i huset. Han sa åt dem att gå och sprätta grus bakom deras egna bilar...Vilket innebar också bakom våra bilar, eftersom några av killarna bor mitt emot oss. Då jag kom hem igår kryllade det såklart av glada innebandyspelande killar, och precis där jag skulle in med bilen, stod målet. Denna gången flyttade de i alla fall på målet...inte alltid det händer utan att man får stå en stund innan poletten trillar ner.
Så skulle jag ta ut hundarna, men ingen av dem vågade hoppa ut. Saken är att jag har varit så jäkla noga att träna hundarna till att inte skälla och springa hur som helst då barnen är ute, just för att ungarna inte skall bli skrämda. Då kräver jag också att de tar hänsyn till hundarna, det är väl inte för mycket begärt? Joo, det var det tydligen. För de fortsatte spela av hjärtans lust, gapade och sprang bara några decimeter från mig utan att ta nån hänsyn. Så jag fick hojta till; Hörrni, kan ni sluta spela så jag kan ta ut hundarna? De glodde på mig(kärring, syntes att de tänkte) men slutade i alla fall så jag kunde ta ut hundarna en och en...för att inte skrämma ungarna, hm. Med öronen bakåt och med hukande stil gled vovvarna iväg till trappan så fort de bara kunde.
Väl inne, sprang ungarna omkring på och utanför vår tomt, bollen flög omkring, men jag bet ihop och tänkte, de slutar väl snart. Saken var den att jag nästan direkt skulle iväg och träna vilket innebar att jag skulle ut med bilen igen. Hundarna boffade och var stressade och jag kunde inte göra nåt för att få dem lugna. Faan, så maktlös man känner sig då man inte kan påverka situationen!
Så var det dags att åka. Jag gick ut till bilen, fortfarande rusade ungarna omkring med sina klubbor vevande i luften. Tog inte den minsta notis om att jag var på väg att åka. Alltså fick jag säga: Hörrni, kan ni flytta på grejerna så jag kommer ut? Ingen som helst reaktion. Då jävlar växte hornen! MEN HÖRDE NI INTE VAD JAG SA? Hojtade jag till, och då såg jag samma miner som förut(jävla kärring) men de flyttade väl på målet. Jag tillade; Det här är en bilväg i första hand, inte en lekplats! Då säger en av killarna; Det är faktiskt allmän plats! Han hade ryggen åt mig så jag var inte säker på vad han sa, så jag frågade; Vad sa du, jag kan inte höra vad du säger då du står med ryggen åt mig! Då upprepade han lite förskrämt sina ord, men jag förstår ju att orden inte kom från hans mun...Jag upprepade; detta är en bilväg, inte en lekplats och om det kommer bilar så får ni ju lov att flytta på er. Men det gör vi ju, käxade en annan kille emot. Men jag var ju tvungen att säga till er, sa jag, dessutom vill jag inte se ert mål stå i vägen då ni inte är i närheten heller! Då jag var på väg in i bilen upptäckte jag en av killarnas mamma stå förskrämt upptryckt mot sin förrådsvägg! Det fegaste jag varit med om! Jag hade inte tid, men annars hade jag gått fram till henne och talat om vad jag tycker om att låta ungarna leka i vägen utan att ta hänsyn till andra grannar! Som förälder skall man ju lära barnen vad som är rätt och fel, respekt och hänsyn, och då är väl det bästa om man lever efter det mottot istället för att tuta i barnen att de har RÄTT att ta över hela området, både andras tomter och gatan! Jag förstår inte deras resonemang. Vi skall väl kunna samsas alla på gatan, vi är ju alla människor och inte olika arter. Att ta hänsyn till varann skall väl inte vara så förbannat svårt!

Hisnande känslostormar

Vaknade med huvudvärk. Tog medicin. Var tvungen att vänta in smärtlindringen innan jag for till jobbet. Kom till jobbet. Grejade lite. Så var det fikadax. Sitter lite lojt med efterdyningar av huvudvärken då vår kollega, som har en elakartad tumör i hjärnan tittar in och säger; Hej då! Men jävlar, så löjligt att vakna med en liten migränattack, tänkte jag. Och så är det ju. Man får perspektiv på allt då nåt så oerhört sker i ens närhet. Hon kämpar på som en tigrinna, men faller också ibland. Inte konstig alls. Ta hand om varann, för bövelen! Och säg snälla saker. Det skall jag bli bättre på, jag lovar! Saker som betyder nåt, alltså. Inte sånt som: GUUUD, så snyggt du har vikt dina kalsonger! Nä, mer att man SER varann och TALAR om vad som helst, faktiskt. Vi som har turen att inte få vår tid på jorden utmätt MÅSTE tänka på att ta vara på varann i det lilla.
Samtidigt som detta tyngde min hjärna och mitt hjärta så ringde min Gubbe och säger att mina födelsedagsskor kommit! Åhhhhhh, så glad jag blev! Jag som har provat och letat sååå länge!
Visst är livet oerhört komplicerat...
Eftersom det är påsklov så passade jag på att boka ett lunchpass på träningsmekkat.Bodysculpt med Karin minsann. Jodå, jag kommer få träningsvärk. Men vadå, det är ju kul! Köpte en smarrig sallad...trodde jag, tills jag insåg att jag fått fel sort. Faan, det var ju parmaskinka och kyckling i den!!!!
Innan jag blivit riktigt sur och grinig så insåg jag hur jag resonerat då jag köpte salladen...och insåg mitt egenansvar. Det gick att peta bort all kyckling och parmaskinka och så kunde jag faktiskt hurra för att det blev mindre kalorier i min jakt på idealvikten 58 kilo. Har två kilo kvar. Inte bråttom alls, men får man såna här extratillfällen att kapa vikt så tackar man och tar emot!
Jag mår så bra just nu...tror jag. I alla fall för det mesta. Eller i alla fall ibland. Man vet aldrig då nåt slår till. Men just nu så!
Tränar utan att skada mig, Gubben och jag tränar tillsammans och husdjuren verkar att må bra också. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert, men jag mäktar inte med hur mycket som helst längre, åldern, ni vet...Skitjobbigt men ändå så är det så; Åldern tar faktiskt ut sin rätt! Men jag lever och ingen har sagt att jag har fyra-fem veckor kvar att leva...Jag kan inte komma ifrån detta; vilken tur jag har(just nu i alla fall).
Så fick jag mina skor av min älskade Gubbe! Då jag kom från dagens andra pass på träningsmekkat stod min Gubbe och pratade med grannen. Och i sin hand hade han en påse som bergsäkert innehöll mina födelsedagsskor! Var lite orolig innan jag provat dem, men då foten gled ner som smör i en stekpanna så kände jag den optimala lyckan, tror jag. Ja, inte större än då jag födde dottern men efter det så...
Visst, ja, jag har ju kört ett pass till idag på KMTI. Ja, ni tror säkert att jag är sponsrad av dem att säga deras namn  extra ofta, men det är inte sant, ärligt så är det är mitt andra hem. Så det blev ett pass till idag, alltså. Powerstep med Frida. Så jävla bra! Och så är hon också en vän och kollega till vår Magda, som kanske inte är med oss så länge till...
Såhär har min dag sett ut. Sorg och glädje i en salig blandning som jag sällan har upplevt. Men ändå lärorik, eller snarare tänkvärd, för så här är väl livet....eller hur?