Nationaldag

Efter att ha festat till frampå småtimmarna - för en gammal människa som mig betyder det 22.00, så var det skönt att kunna få sova ut i morse. Trodde jag. Slog upp mina blå första gången vid 5-tiden, men tvingade ihop dem igen. Nån måtta fick det vara! Gubben skulle fara på cykeltävling vid 7.30 och därför smög han upp vid 7-snåret. Jag var då redan vaken sen en halvtimme...Knep ihop ögonen för att möjligen tuppa av en stund till, men det var stört omöjligt. Hörde varje steg Gubben gjorde, suck... Hade önskat att jag kunnat göra som alla djuren, sovit som stockar! Så for Gubben vid halv 8 och då gav jag upp. Fick i alla fall en timmes längre sängläge än vanligt...Gick upp och insåg att jag fortfarande var mätt sen igår kväll. Ingen frukost var alltså nödvändig. Rastade hundar och gav dem mat, ja, Vaski och Lummi alltså, Klinga var VERKLIGEN inte hungrig, så det så. Fattar inte hur hon överlever med så lite mat i magen!

Tog mig för med några nyttigheter. Tvättade båda bilarna. Klockan 11.00 skulle det nämligen bli hundprommis på Tassarna och mina snälla svärföräldrar hade lovat ställa upp som koppelhållare till två av våra vovvar. Var därför tvungen att ta 9:5-an trots körförbud eftersom den är utrustad med hundgrindar och en fungerande AC. Jag är ju hopplöst förälskad i 9:5-an, tyvärr, för nu har vi bestämt att sälja den istället för mitt hatobjekt, 9:3-an. Men det är ju trots allt så att 9:3-an är mycket billigare i drift än min älsklingsbil, snyft. Men vi kan inte ha två så dyra bilar. Helt onödigt. Jag kommer att ha jättenära till jobbet i ett års tid och efter det kan vi köpa en liiiiiten billig, behändig bil. Gubben kan också cykla till jobbet ibland.  

Så var det dags för prommis. Ja, herregud vilket väsen på våra lappisar! Man kunde trott att de aldrig varit där eller sett de andra hundarna förut. Men nu är det ju en gång för alla så att vi har valt en av de mest skälliga raserna i världen så då får vi ju gilla läget. Eller inte. Matte fick rycka in några gånger men annars så skötte sig båda mina svärisar ypperligt. Svärmor imponerade stort på mig med att ryta till åt Klinga då hon dummade sig! Svärfar var lite försiktigare i tonen och fick därför byta vovve med mig då den första(Vaskibödd) gjorde som han ville med hussefar. Svärfar fick i stället ta rodret över Lummi och då det gick över förväntan bra! En härlig prommis med vovvar och koppelhållare. Vackert väder och en fikatår efteråt förgyllde ytterligare. Synd bara att inte fler hakade på. Hoppas därför på fler tillfällen. 

Vovvarna och hussemor Ann-Marie

Malvamatten Susanne och Dagisfrökens vovvar Tula och Sally.
Klinga är förresten faster till Malva, om inte annat kan
man höra släktskapet på boffandet...

Tyvärr fick svärfar jätteont i sin höft, jag fick genast dåligt samvete för att jag dragit ut honom på såna stölleprov. Hoppas att värken ger med sig snart. Fatta vilken tur jag haft i livet, med svärföräldrar, alltså. Mina första svärisar var jättebra. Ung som jag var så var jag inprogrammerad av alla att svärföräldrar ALLTID är sända från helvetet. Fatta vilken förvåning! Efter separationen från deras son var de lika gulliga och hälsade hjärtligt på mig vid släktsammankomster. Fick alltid en kram och frågan av fd svärfar: Hur är det, Rose-Marie? Fattar inte att han är borta...Fast det ÄR han ju inte, så dum jag är, han bor ju på Ruds kyrkogård numera, nära Felicia - sitt barnbarn, i en liten fin lund där man kan sitta och fundera, i tanken prata med honom om ditt och datt, kanske lägga en blomma...har ju en del röda lyckoklöver i min trädgård som han presentade mig med får många år sen...Jag vet att han älskade dem, mycket mer än vad jag gör, faktiskt...Min fd svärmor Siv har jag tyvärr inte träffat på länge och den sista gången var ju en sorgesam dag på hennes barnbarns begravning. Tiden rusar iväg och man hinner inte träffa alla man vill.

Ja, Kjell var min första svärfar. Nu har jag en i allra högsta grad levande svärfar i Alf som är precis lika perfekt! Tar hand om vår Klinga tillsammans med min alldeles perfekta andra svärmor Ann-Marie! Dessa underbara människor ställer upp för oss och sina andra barn och barnbarn i ur och skur! Fatta vilket lyllo jag är! 

Efter cykeltävlingen Två sjöar runt" så var min Gubbe inte hågad att cykla in till stan och bli bjuden på middag av sin kära maka. Han tyckte att det kunde räcka med en liten tur till Skoghalls pizzeria för en kalorifylld middag...11 mil på cykel kan föda förvånansvärt primitiva tankar i huvudet på en trött Gubbe...En pasta du chef och två starköl senare var han rödmosig och VÄLDIGT TRÖTT så det blev en aningen vinglig cykeltur hemåt pronto...för honom alltså! JAG var skärpt till tusen, som alltid...MOHAHAHA!

Avslut

Onsdag på jobbet med mig. Först kom jag försent, vet inte hur det gick till, ibland så bara...går tiden och jag hinner inte med. Åldern? Knäpphuvud? De lärde tvistar nog INTE om det. Bilen skulle på verkstad och jag fick äran att låna Gubbens cykelklubbs minibuss. Tjena, så svår att köra, dessutom manuellt växlad...Jag har ju som ni säkert läst till leda, ont i mitt vänstra ben.

Väl på jobbet har jag bara hattat runt som en yr höna. Inget fel på yra hönor, bara de håller sig där de hör hemma, i hönsgården, och INTE på vår skola. 

Kvart i tre hade jag tid hos min sjukgymnast Pete, min nya ÄNGEL, och efter många om och men var jag där 14.45, PIP!! Sällan har jag varit så punktlig. Stötvågsbehandlingen var ju ingenting! Hade fått hintar om att det skulle göra jätteont, men hallå,vadå, liksom? Det kändes ju nästan...gött, som massage. Men sen startade han det tunga artilleriet genom att med armbågen TRYCKA JÄTTEHÅRTpå min ischiasnerv i 2 MINUTER!!! Nära döden...var jag inte, men kallsvetten sipprade ofint i min panna. En hyfsat bra tortyrmetod, enligt mig.  Så fick jag ny stretchövning och så en tejpning över hela vänster lår. Frågade när det skulle börja kännas bättre och fick svaret; Kanske i morgon. Ok, sa jag och spatserade ut. Efter en stund insåg jag; Jag haltar inte! Kände mig som om jag nyss lärt mig gå. PROVADE liksom att gå lite hit och dit, hårt och mjuk, långt och kort, och faktiskt så kändes det bättre. Inte bra, men bättre. Jag är mycket nöjd. Just nu. 

Så for jag till Gubbens jobb för att hämta vår bil som varit på verkstad, för 100:de gången. Det gick snabbt och då tänkte jag att nu hinner jag ta en snabbtur till Bergvik, för till jobbet var det ingen mening med att åka då klockan var ca 16.00. Tänkte köpa en skinnjacka. Stod i kö på HM med lite krafs i nypan då mobben ringde. Det stod "Tassarnas" på displayen. Hjälp, nån av hundarna är sjuka, tänkte jag. Svarade och SAMTIDIGT insåg jag att jag totalt glömt bort att de stängde dagis klockan 4!!! Jävlar, jag hade glömt mina bebisar på dagis!! Slängde tillbaks sakerna jag hade tänkt köpa och for iväg som en oljad blixt! Kan erkänna att jag INTE höll hastighetsbegränsningen...Jag HATAR att göra sån misstag! Eller rättare sagt, jag hatar att göra misstag, över huvud taget(kontroll, kontroll..)

Sen hem, slängde in hundstackarna, for iväg för att stödhandla, hem igen. En stunds andhämtning, så kom Gubben för att skjutsa mig till avslutningsgalej med mina kära medarbetare! 

Har haft en jättetrevlig kväll med mina goa arbetskamrater. Magen är övermätt av mycket god mat.Vi arbetskamrater gör olika saker, men det är ju charmen med att jobba på en skola. Tycker jag. Bara man  samarbeta över gränserna så blir det bra. Många med mig lämnade festligheterna vid 22-tiden, antagligen för att John Blund hade kastat sitt fördömda sömngrus i ögonen på oss. Jag kan känna ett visst vemod över att vi för sista gången har sett The Three amigos. De var så snygga, lika långa och med matchande kläder! Vilka tjejer, jag kommer att sakna dem. Men en kommer vi att behålla som tur är! God natt!

Negativt och positiv...eller tvärtom!

Nu är jag tillbaka igen. Har haft en bloggvila ett tag. Har inte haft lust att skriva, helt enkelt. Massor har hänt, både bra och mindre bra och det är ju tyvärr så att de mindre bra händelserna ofta tar överhanden.  Trodde inte i min vildaste fantasi att min lilla  obetydliga blogg skulle uppröra...men det har den tydligen gjort. Hur och varför, vet jag inte, men tydligen... Detta har jag hört bakvägen. Visst är det fantastiskt hur människor kan missuppfatta, misstänkliggöra och rent av kränka andra människor med att INTE förstå. Men, min övertygelse är att om man inte förstår, eller rent av blir förbannad på något, så tycker jag att man reder ut det så snart som möjligt med vederbörande, mellan fyra ögon, så alla frågetecken rätas ut. Jag har funderat på att stänga bloggen för "offentliga läsare" men har efter några dagars funderingar bestämt mig för att hålla den öppen. Jag vill ju att ni, alla andra, mina goa bloggläsare, som känner mig och kan tyda mina funderingar, skall få veta vad som rör sig i mitt liv...och hövve. Men om ni mot förmodan skulle tycka jag är knäpp ibland...så kan ni väl skicka ett mejl till mig och berätta om det så jag kan tänka till och förändra. Jag vill ju inte att ni skall gå omkring och SURA för min skull. Och ni andra, som inte kan detta, försök göra nåt annat av ert liv, nåt bra. Det önskar jag er!

MEN i morgon blir en jättebra dag...tror jag. Jag är väldigt spänd! Då skall jag ju på min första Stötvågsbehandling! Det kommer att göra ont, men det skiter jag fullständigt i. Herregud, jag har haft ont till och från i ca 10 år! Det kommer att göra jätteont i ca 5 minuter...pjutt. 14.45 i möra smäller det! Tänk bara att kunna springa obehindrat...Eller sitta en längre stund...

Men så kommer tunga funderingar över mig igen. Min kollega som kämpar som ett djur mot sin hjärntumör verkar ha dåliga odds just nu, men jag hoppas att hon reser sig igen. Vi, och framförallt hon och hennes anhöriga, vet ju att hennes tid är utmätt men ändå VILL man inte att det skall gå åt pipsvängen..inte just nu för det orkar ingen med, inte nu, inte någonsin... faktiskt! Men tyvärr... Sitter här med ont i vänster baklår...men j-r så fjantigt! Åhhhh, om jag kunde ändra världen!

Men i morgon är det jättestora personalfesten, hela skolområdet firar sin avgång och det kommer bli så kul!! Dagen till ära har jag införskaffat en alldeles ny blåsa att bära under kvällen! Grön/svart på Dressingroom i Skoghall. Det ni! Inte varje dag jag anstränger mig för att inköpa ny festblåsa...Hmmm, skulle ju ha haft lite hjälp av mina "smyckeexperter"....De är ju helt enorma på att fixa "snyggsmycken"...Annica och Christina...Var ääär ni i sista minuten? Behöver ett snyggt, STORT svart/mossgrönt  halssmycke??????

Olivergåva- och frisk Klingaglädje!

I morse var jag nog nära gråten faktiskt, av glädje alltså! Jag har ju så lätt att ta till lipen numera, på ålderns höst. Fick en helt oväntad present av min bästa lugnochroguru Nina på jobbet! Hon gav mig en kasse med nåt halvtungt i bara sådär, jag trodde nog att det kunde vara nån cool växt från hennes kollo, men det visade sig vara två bamseburkar med oliver!!!! En grön och en svart, jag dööör av glädje!!! Hon vet ju om mitt missbruk eftersom hon är den som får mig att överleva varje dag genom att göda mig med en massa smarrig mat, däribland OLIVERRRRR, de senaste månaderna tror jag det har varit oliver i buffén varje dag, HEUREKA!!! Värsta bästa, glada överraskningen! Kan man ha bättre vänner?

Nääää, såklart inte, dum fråga!

Sen har flytten kommit ett steg närmare. Jag har packat och packat och flyttat kartonger till depån. Typiskt att jag skall ha såna besvär från min skada i benet JUST NU. Det känns lite motigt att inte kunna hugga i som vanligt. Men då är det bara att fråga ungarna så hjälper de till! Vilka gullungar vi har, jag kommer att sakna dem nåt så oerhört, men förhoppningsvis får vi lika goa ungar i fortsättningen också. 

Mitt kontor, grön etikett-magasineras

Faktalitteratur-magasineras

Skönlitteratur, hälften packat-röd etikett

Fick slänga av mig tröjan av allt packande!

Ett steg närmare Tullholmen känns det som efter att jag och expeditionens personal E-L och K i eftermiddags var på besök där igen. Vi har tagit mått till förbannelse för att få till de bästa möjliga till hösten. Spännande!!

I helgen då husse gosade i soffan med Klinga upptäckte han en svullen och blodig puppe på henne. Så det blev ett akutbeslut att bestämma ny vette på måndag! Det blev Ulvsby smådjursklinik, inte helt otippat. Jag ringde och fick tid redan till ikväll. Hon skulle ja vaccineras också. Det har ju fått vänta eftersom vi inte kunnat bestämma oss. 

Så vid fem-tiden bar det iväg. Jag hade en liten klump av oro i magen att det skulle vara nåt allvarligt. Hon är ju lite loj i humöret till och från. Så kom vi fram, vi gick in och blev mottagna direkt. Jag fick fylla i en blankett och så fick vi vänta en stund. Klinga boffade åt skrivaren och andra knäppa ljud. Som vanligt. Så fick vi träffa vetten. Han är bra. Skrållan har väl synpunkter på det i och för sig, sen sist...Men matte gillar honom. Nä, inte SÅDÄR alltså, utan som vette! Han kollade puppen och sa att det var fullt normalt och att hon antagligen varit skendräktig. Så befriande!! Så fick hon sin vaccination och så var det KLARTTT! Friskaste hunden! 

Så vi for hem, med ett avbrott på Coop för inköp av blötfoder till världens bästa lilla Klinga. Så blev det matdags och alla hundar gnällde som vanligt. Kissarna fick också en släng av sleven i form av 5 nya smaker av Sheba. Storpacken med Bilanx jag köpte för några dar sen föll inte i smaken...

Sen smet matte iväg på egna äventyr en stund. Ladys night på KMTI hägrade. Jag kom precis då modeuppvisningen hade börjat. Missade tyvärr Intersports kläder. Var väldigt nyfiken på House of Lolas kläder men blev lite besviken då färgerna är de sämsta tänkbara för mig. Men det kommer väl andra färger längre fram. 

Jag gillade verkligen att alla modeller hade olika storlekar!

Livet känns positivt!

Idag fick jag äntligen träffa min sjukgymnast. En ny en...eller nästan ny, träffade honom en gång efter att min vadmuskel brustit. Han är en riktig pärla faktiskt, även om min "vanliga" sjukgymnast är en ÄNGEL, men hon rätar framförallt ut min rygg, klappar mig på axeln då jag är less på alla skador och skavanker och ger mig framtidstro. Gulle Gunilla, min ängel! Sen har jag också haft Lotta, som är fena på att sticka nålar i kroppen på mig, nja inte woodoo alltså, utan akupunkturnålar, då min migrän plågat mig nåt alldeles oerhört. Men så gick hon och blev gravid( helt otroligt för att vara ängel)och då fick jag Linda(2:a ängel), som gav mig ytterligare visdom i akupunkturens dunkla vrår. En gång glömde hon en nål mitt uppe på huvudet på mig, det kliade då jag körde ut från parkeringen, och då jag kände efter så fick jag nålen i nypan. Jag skrattade för mig själv, men då jag besökte henne nästa gång och berättade det med ett skratt, så blev hon alldeles blek och sa att jag faktiskt kunde anmäla henne för detta. Det var ett grovt tjänstefel, sa hon! Men herregud Linda, sa jag, det skulle jag väl ALDRIG göra!!! Sen blev HON gravid(vad händer med änglar nu för tiden?!?)Så kom Lotta tillbaka och jag återgick till henne. Vi pratade lite om hur jag haft det och då berättade jag om händelsen med nålen i hövve. Vi skrattade åt det och återkom hela tiden till detta, att inte glömma någon nål. Så var jag klar och stod vid dörren och skulle ta adjö då jag kände att det kliade i huvudet...Vad tror ni? Jag hade en nål kvar mitt uppe på huvudet!!! Vi höll på att skratta ihjäl oss!!! Lotta hade en något mer avslappnad inställning till "tjänstefel" än Linda, som då "nålintermezzot hände, var nyutbildad. 

Ja, jag har nog haft det flesta av KMTI:s alla sjukgymnaster under årens lopp. Inger Carlsson(min första ängel) hjälpte mig till ryggrehab för ca 20 år sen (må gud vare med dig) sen Catrin Sköld(pensionerad ängel) och sen Gunilla, min alldeles egna ängel(fast det tycker nog ca 10 000 av Karlstads alla innevånare), Lotta och Linda-nålänglar, och nu då Pete, som har sällat sig till mitt lilla gäng, som the best muskelspecialist ever! Efter att jag för 5-6 år sen genomgick den mastodonta utredningen ever, angående min hamstringsmuskel, så fick jag inse att det aldrig skulle bli bättre, efter stretch och ultraljud. Genomgick massor av behandlingar men det blev aldrig riktigt bra. Löpträning var ett minne blott. Jag anpassade mig. Ibland har springgenen kommit över mig, jag har provat att springa med samma resultat- skitont i hamstring! Åren har gått. Jag har anpassat min träning till min överrörlighet och mina muskelskador, men vad hjälper det? Rätt som det är så händer nåt bara sådär... På senare tid har jag känt av min hamstring, men nonchalerat detta. Träna är ju så skoj! Så rehabtränade jag min ena vovve, vi sprang ca 50 m så sa min muskel; VAD HÅLLER DU PÅ MED? 

Pete, du är med i gänget nu! Känn dig ytterst hedrad! Jag har stor tilltro till att du fixar att jag kan börja springa igen, kanske inte delta i OS(hade jag aldrig klarat ever) men ändå kunna springa med mina hundar och kunna sitta utan att kantra...

Min tilltro grundar sig på att Pete på ett ytterst proffsigt sätt(för mig) säkerställde det som jag redan visste(jävligt snabbt!) OCH då hade en positiv inställning till ett tillfrisknade! Men herregud, jag är euforisk! Tänk att kunna spring igen...eller bara kunna välja! Det han har erbjudit mig är Stötvågsbehandling. En ny behandling som har använts på gamla muskelskador med positiva resultat. Ja, sen skall jag såklart stretcha, men inte som jag fick ordination förra gången. Tänk så utvecklingen går framåt! Jag tackarrr!!

Vad vore livet utan KMTI( och tänk väl att jag INTE är sponsrad..hm skall nog ta ett samtal med  Janne)

PS: Just nu då jag sitter och skriver så har jag värsta värken i ena skinkan och baklåret men det är nåt som jag är övertygad försvinner då jag genomgått behandlingen 

Men snälla alla mina favoritinstruktörer: Jag kommer nog inte på ett tag, men ta det inte personligt!

 Ni vet ju att jag älskar er ALLIHOP!

Halta Anja