Gårdagen

Gårdagens energikick resulterade i en top och en laddning grova småfrallor. Tänk vad en mulen dag kan göra. Lite plock i trädgården och så en STORSTÄDNING av hela huset. Herregud, vad husdjuren fäller hår! Samtidigt såklart...Då jag drog fram soffan i vardagsrummet fann jag hår för en mellanstor knähund OCH dessutom tre gnagisar som jag länge undrat var hundarna gjort av...Och det kommer bli de sista gnagbenen i detta hus! Läste igår en artikel som en medlem i vår lapphundsgrupp på fb lagt ut. Skrämmande!

http://www.cutiepiepolly.se/2013/07/farliga-tuggben.html?m=1

Sen jag gjorde min sista stötvågsbehandling har det faktiskt känts bättre och bättre. Fortfarande är det promenader och att sitta som är värst. Men jag kan träna liftit, och i tisdags kunde jag t o m göra utfallssteg utan att det högg emot i benet. Äntligen går det framåt. Fast nu har jag haft ont så länge att det sitter i huvudet, jag är rädd att ärrsamlingen bak på låret skall börja bråka igen och därför håller jag igen, kanske helt i onödan. Om en månad skall jag kontakta Pete Sjukgymnasten igen om eventuell fortsatt behandling. Skulle vilja bli av med detta för gott men det är nog en utopi....

Igår var det dags för min väninna T att prova ett zumbapass. Hon har ju nyss börjat träna och jag pushar henne så mycket jag orkar då hennes motivation ibland sjunker. Styrkeprogrammet hon har fått av sin PT gör hon, men motvilligt. Bollen gillar hon ju skarpt och är även duktig på, men förra veckan visade jag henne på zumban, det var Åsa C som körde, och T blev jättesugen! Det var ett tag sen jag själv körde zumba och var riktigt förväntansfull. Pratade vitt och brett om hur kul det är med zumba....

Tyvärr så blev besvikelsen gigantisk då instruktören var allt annat än pedagogisk! Ändå frågade hon innan passet om det fanns några nya med och ganska många räckte upp handen. T gav upp efter 10 minuter....och jag kort efter. T åkte hem och gick i skogen med sina stavar och jag körde mitt rehabprogram istället. Det kändes mer rejält, liksom. Det är verkligen skillnad från instruktör till instruktör...Att stå och tjoa och vicka på höften kan de flesta, men att få en förväntansfull folkmassa att göra likadant, DET är instruktörens utmaning...och det jag är van vid att få uppleva. Detta var en stor besvikelse för mig, men samtidigt vet ju att det var många som tyckte det var kul och hängde med, så det var kanske surkärringen i mig som tittade fram? I vilket fall så går jag nog INTE på hennes pass i fortsättningen utan väljer mina kassaskåpssäkra kort. Mest synd var det att T fick uppleva sin zumbadebut så här, undrar om jag får med henne på nåt mer pass...

Åh, en sak till måste jag berätta, på tal om nåt helt annat! Igår satt jag ju vid symaskinen några timmar, med resultatet av en rejäl låsning mellan skulderbladen. Då jag kom till träningsmeckat med förhoppningen att köra crosstrainer, fick jag inse det omöjliga i detta. Jag kunde ju inte dra efter andan utan att det högg i bröstryggen. Gav upp och gick och satt mig i massagestolen. Brukar ta det förinställda 1:a programmet, men den här gången fibblade jag på fjärrkontrollen och fick in nåt helt annat program, men vilket program! Helt fantastiskt! Efter 15 minuter hade låsningen gått upp, ja jädrar vilken bra uppfinning! 

Fram...

och bak

Och här är det också bak....fast brödbak.

Dagen kommer att gå i grävandets tecken. Gubben har hyrt en gallerkärra och nu skall jorden på framsidan grävas bort och fraktas till återvinningsstationen. Sen skall det bli altanbygge för hela slanten!

Två hundar är lämnade till dagis så vi får koncentrera oss på arbetet och inte få dåligt samvete för att vi inte hinner med voffsingarna. Klinga är ju med och gräver, så henne är det inga problem med...

Innepyssel

Det verkar bli en molnig dag. Inte helt fel som omväxling till det soliga och varma. Jag kan ju inte vara inne då solen skiner! Nu skall jag ta tag i nåt syprojekt. Har massor med tyger, men energin har inte räckt till på länge att skapa nåt av dem. Men jag är ju en tyghamstrare utan dess like och då jag ser ett snyggt tyg så kan jag inte låta bli att köpa det. Sån är jag, andra köper färdiga alster...
Kanske kommer jag att baka nåt idag också. Matbröd, alltså, inte fikabröd, har fortfarande kvar bullar
i frysen sen jag bakade dem den där varma dagen...
Igår var det kalas för min svärmor, 70 år ung, blev hon.Vi hade en väldigt trevlig kväll, med god mat och en sagolikt god kladdkaka. Trots en regnskur då vi satt ute så var kvällen härlig.

Då man skall på kalas måste man ju ha snygga naglar

Måste visa mina fuchsior som nu har slagit ut. Jädrar, vilka snyggingar! Får dock hålla i maken så han inte "ploppar" dem som han gjorde då han var liten...Alltså klämmer sönder de runda knopparna vilket ger ett ploppande ljud. Hm, kul då man är liten busunge, men som 53-årig gubbe tror jag inte det ger samma lyckokänsla. Jag inte så himla orolig faktiskt, tror nog att buset ligger i att hota med "ploppandet".

Som små dockklänningar, och kolla så många "ploppar"!

Men kolla här då, så snygg!

 Plockade nyss fram lite ingredienser till ett matbrödsbak. Nu skall det skapas! Fann också en hel kaka mörk, god choklad....

Får se vad det blir av det här...

Smaskens!

3:e semesterveckan

Jaha ja, här har en hel dag gått i ett huj. Och vet ni, mitt baklår har inte hindrat mig ett dugg! Jihaaaa! Eller, nu tog jag väl i lite för mycket ändå....Jodå, visst har jag känt av den attans jävla lårmuskeln...eller det som är kvar av den, men inte så mycket så jag haltat och det är bra, mycket bra för mig. Igår var jag på ett liftitpass för om jag inte tränar så blir jag stollig och vad hjälper det? Inte nån. Så jag provade och det gick jättebra! Idag har jag barA kört trädgårdsarbete och crosstrainer i 15 minuter, sen pilatesboll med en kär vän som har börjat träna trots problem med artros. Men hon är verkligen ett föredöme då det gäller att kämpa! Man får nästan hålla henne tillbaka. Härliga människa! Jag mår gott av positiva människor, man ger och tar av varandras positiva egenskaper.
Fast just i detta nu, har jag lite svårt att känna nån stor glädje över livet. Min medarbetare, som jag tidigare har berättat om, har i stort sett sovit den senaste tiden och det är till hennes anhöriga, framförallt hennes sambo och dotter, men också mor, syskon och hela den övriga släkten som är där för henne, nu då hennes sista stund närmar sig obönhörligt, som mina tankar går. Det är en sån oerhört stark känsla av vanmakt som kommer över mig då jag tänker på hur det känns för dem. Jag känner nästan skam över att jag mår bra och ändå klagar över en attans lårmuskel som inte vill som jag. Tusen tankar i mitt huvud just nu.
I möra är det vår bröllopsdag, Gubbens och min, men också min kära svärmors 70-årsdag. Många historier om hemska svärmödrar har man ju hört men ingen passar in på min svärmor. Hon är den bästa svärmor i världen! Har ju inte haft mer än två och min förra svärmor Siv, var också världens bästa på den tiden, men NU är det en som gäller och det är ANN-MARIE, så det så! Finns ingen bättre. BASTA! Hon tar hand om alla de sina utan en tanke på sig själv. Herregud, vilken hjältinna hon är! Hon må hon leva..förresten, inte kan hon väl fylla 70? Det måste vara fel...Inte en dag över 50 är väl möjligt...fast då skulle hon ju vara YNGRE än mig förstås...

Dagliljorna

Custard Candy)aprikos) och El Desperado(gul/lila)

Nu börjar de dyka upp, mina älsklingar nummer 1, dagliljorna! Torparliljorna har blommat länge, men de andra, lite fiiiinare, är lite mer trögstartade. Lyckan är total då jag går ut i trädgården en tidig morgon och nån av mina favoriter har börjat blomma. Kommer ihåg vilken upplevelse det var att upptäcka detta släktes otroliga mångfald! Min dotter gav mig för många år sen i födelsedagspresent ett inträde till Göteborgs trädgårdsdagar som hålls i slutet av april. Inte världens bästa trädgårdsväder den dagen vi for men vad gjorde det att kylan och blåsten bet i kinderna då vi helt plötsligt stod framför ett bord fullt av dagliljor i alla färger och sorter! Vi stod framför Sveriges ledande hemerocallisodlare! Jag köpte ett paket med tre dagisar, efter en oändligt lång stund av huvudbryderier vilka jag skulle välja.Gubben stod en bit bort och såg uttråkad ut, och efter att jag betalt och sneglat vid nästa bord, var han försvunnen! Dottern och jag tittade på varann, nä, ingen hade sett vart han gått. Så kommer Gubben spatserande med en påse i handen. Han hade minsann varit och köpt sig en EGEN daglilja! En dyring, till på köpet!
Sen har vi ännu en gång besökt Göteborgs trädgårdsdagar OCH samma odlare, och samma väder också för den delen...Vidare har jag beställt över deras hemsida, men där stötte jag på patrull. Nog för att han är världsbäst på dagliljor, men med nätbutiken är det sämre ställt. Jag beställde, väntade spänt, men inget hände. Jag mejlade flera gånger om var mina blommor tagit vägen, om beställningen kommit bort. Inget svar. Då ringde jag och fick tala med mister hemerocallis himself. Jodå, min order hade han minsann där, han t o m läste upp vad jag beställt och så gjorde vi upp om när jag skulle få dem...Pyttsan, det kom inga blommor! Jag ringde igen och då visade det sig att de höll på att flytta, både hemsidan och handelsträdgården. Sen erkände han också i nästa andetag att detta med näthandel inte var hans starka sida...Jag höll med. Till slut fick jag i alla fall de efterlängtade dagliljerizomerna, efter många om och men....fast inte alla. Några hade utgått ur sortimentet under tiden för allt krångel...
De har numera en helt annan hemsideadress och vill ni se deras underbara dagliljor så är adressen:

El Desperado

 http://flower-blommor.com

Fooled Me

Ja, så är det då min gamla trotjänare, Torparliljan. Har inget
annat namn på den, tror inte det finns. De har ju stått vid varenda
stugknut sen flera hundra år. En mormorsblomma av guds nåde!

Dessa är de som
börjat blomma
hittills, snart kommer det fler bilder, tex på Gubbens egen
Black Prince...

Så kommer jag då till min "utböling"....Har inget namn på den.
Har heller inte köpt den hos "holländar´n" som vi kallar odlaren.
Vet faktiskt inte var jag köpte den över huvud taget, eller varför eftersom
jag inte är förtjust i gula blommor...Men den pryder
sin plats bredvid torparliljan.

Semester...på riktigt!

Nu har jag äntligen landat. Efter vår minisemester över ett dygn(!) så fick jag en andningspaus som gjorde att jag då jag kom hem igen, kunde ta det lugnt, inte bry mig om jorden som borde grävas bort till exempel. Idag har jag bara gjort det där roliga i trädgården. Klippt bort vissna blommor, vattnat, ändrat lite på krukor och grejer, ja helt enkelt mått bra. Har varit till Blomsterlandet och köpt en blomma till mina föräldrars grav, deras födelsedag var den 17:e och 19:e juli. Tror inte att de misströstar att vi missade dagarna...Pappa dog 1975 och mamma 1997. Jag blev lite nostalgisk då jag och Gubben gick där på kyrkogården, eller kyrkogård förresten, jag tycker det är en lummig park. Där har jag gått ett oändligt antal gånger med dottern i sele på magen då hon var bebis, eller då jag var ledsen över nåt...eller glad, fast mest då jag var ledsen, för tänk så lättad om hjärtat man blev då man gått en promenad i denna lummiga park. Så fridfullt.

Jag har ju levt halva mitt liv på Rud och har ett särskilt förhållande till detta område. Då jag flyttade dit...eller flyttade förresten, jag rymde helt enkelt! Jag var en jobbig unge och tonåring, min mamma och jag kom inte överens, det var krig varje dag. Så min gymnasietid var kantat av annat än skolarbete, kan jag säga. Min pappa var cancersjuk och hade det svårt. På den tiden fick man ingen hjälp från sjukvården då en anhörig var svårt sjuk. Vi fixade inte detta, min mamma och jag. Och stackars pappa som alltid varit en kraftkarl fick inte det stöd han behövde. Då han gick bort hade jag just separerat från min pojkvän och var helt lamslagen av det, inte att min pappa gått bort. Efter hans bortgång kom det över mig i omgångar under en lång tid för mig. Jag drömde ofta att pappa levde och att vi pratade igenom saker vi inte hunnit innan han dog, och tänk så bra det kändes på morgonen då jag vaknade! Jag är helt övertygad om att man kan klara mycket själv istället för att söka proffshjälp direkt det är jobbigt. Att jag många år senare var tvungen till det för mina och mammas problem var en annan sak. Men man skall inte skämmas för att man söker hjälp, det är så himla viktigt att må bra i själen, få rätsida på saker och ting. Men hallå, vad det drog iväg här då! Av ett besök på kyrkogården.. Ja, just det, de fick en blå Hortensia i present. En av deras favoritblommor. Även pelargoner var populära hemma hos oss, men det har jag köpt så många gånger förut så nu behövdes förnyelse. Jag skall plantera den vid ett senare tillfälle så den kan återkomma varje år. Hade ingen spade med nämligen...