Anja och flärden

Efter gårdagens träning - ett fantastiskt bra bodysculptpass - fick jag ett infall att fara en sväng till Bergvik. Brukar sky detta köpcentrum som pesten då det alltid vimlar av folk framför fötterna på en vilken tid man än kommer dit. Ja, kanske inte kl. 07.00 då de öppnar, men då är jag inte så sugen på att handla...

Nåväl, igår behövde jag ett nytt nagellack, nån trasa att hänga på mig och en flaska rött, allt detta under samma tak, vilket avgjorde saken då jag behövde hem och rasta tre voffs inom snar framtid.

Vininköpet var snabbt avklarat, sen var det dags för nagellacket och trasa. Det fick bli HM, där finns ju allt...nästan. 

Fram till nagellacken, jädrar, så många snygga det fanns! Men....vad var det som hängde längst bort i hyllan? Nagelsmycken....Hm, om man skulle slå till? Kan aldrig vara fel med lite flärd såhär på höstkanten.Och så slog jag till. Slängde med ett tre-pack strumpor också...

Idag var det den stora dagen för mina naglar att bli pimpade. Stötte genast på problem. Hur får man upp asken? Höll på att bryta sönder den av frustration! Till slut fick jag upp den, och tänkt så lätt det var då jag gjorde rätt, men så kom nästa problem. 

Hur får jag på de där små, små, pillriga grejerna ur asken? En liten spatel var med i paketet, likaså en liten limflaska. Hmmmm, få se här....

Aha! Nu så! Spateln duttade man ner i asken och så simsalabim, satt smycket på! Sen var det bara att ta på lim...

Ehhh, men det var ju inget hål i flaskan. Men i andra änden var det en skruvkork, men ingen pip...

Herreguuuud, var får jag ut limmet? Klippte av en bit på pipetten, men den var fortfarande helgjuten. Klippte lite till, men inget hål. Vände på flaskan och skruvade av korken. Nu då kanske...Lyckades få på smycken på tre naglar, men sen var det stopp. Då hade jag lim på alla fingrar, pipetten, smycken nere i flaskan(de liksom sögs ner i den...) men inga på de sju resterande naglarna. Gick efter min pincett för att försöka få upp smyckena som proppade igen limflaskhalsen med resultatet att pincetten blev ihoplimmad. Nu hade jag dessutom nytt lim på alla fingrar efter att ha tagit bort förra omgången med aceton.

Tog bort limmet för andra gången och gjorde ett nytt försök med de j-a smyckena. Nu vägrade dom att fastna på spateln! Istället flög de omkring hur som helst UTOM dit jag ville.

Nu ligger den j-a smyckeasken i badrumsskåpet och därifrån kommer den i sinom tid att förflyttas till soppåsen, men inte riktigt än, kanske gör jag ett nytt försök nån dag då nerverna har lugnat ner sig...

Om man vriiiiider asken så öppnar den sig simsalabim...
Det var den lättaste biten, visade det sig...

Så där ja!! Helt vanligt nagellack fick det bli!
Basta!

Veckoavslut

Söndagskväll. Laddar inför kommande vecka. Min helg har ju inte varit den mest harmoniska, helt klart. Men som den otroliga optimist jag ändå är, så tror jag på en positivt fortsättning. Med andra ord, inga fler elaka meddelanden på mailen. Jag tror människan om gott, trots allt elände som jag utsatts för.
Jag kände i kväll att Gubben inte skulle behöva se en hängig fru, så därför tog jag tag i situationen genom att säga: Nu bjuder jag dig på en pubrunda! Det är han värd, efter allt slit med soldäck.

Vi for till Mörudden men där var såklart stängt, så färden gick vidare till Skoghall där alltid Pizza city står öppen för oss alla. Inte världens bästa interiör, men ett bemötande som värmer hjärtat. Det är viktigast! Dessutom är ägaren mycket noga med att ha städade gäster. Ingen fylla här inte, då åker de ut. Han säger också stopp och belägg då nån har fått för mycket i sig och vill köpa mer öl. Heder åt en sån restaurangägare!
Nu är vi hemma igen, hundarna har samlat ihop oss och lugnet sänker sig över Abborrvägen. Snart så är det natti, natti....

Slutförande av allt möjligt...

Nu snart så har vi fått ordning på allt inför hösten/vintern. Gubben har snickrat färdig soldäck och jag har grävt som en mullvad för att lägga plattor invid grannens vägg och dessutom gjort en plats för veden inför vintern. Vi har ju inget vedskjul. Men nu så!

Jag har grävt som en stolle, helt svettig och slut har jag
blivit av jobbet, men nu har det ändå blivit ok.

Så här bra blev det invid förrådsväggen. 

Lagt plattor intill grannens vägg. Det har jag velat i många år.
NU är det gjort!

Just nu ser de inte mycket ut för världen, men då veden kommer på så...

Lite omändringar inför hösten...

Min Gubbe är världsbäst på att snickra och nu har han gjort
detta. Under vintern har han lovat att bygga blomlådor
med spaljeér som skall agera staket under våren/sommaren. En sån Gubbe har inte alla turen
att ha!

Skitprat är till för människor med fattigt liv

Tänk så olika livet kan gestalta sig för oss ibland. Jag har haft en vän som jag litade på till l10 %. Men i en grisblink så ändrade sig detta. Jag vet faktiskt inte varför det blev så. Men vi synkar inte nåt vidare längre och nu pratar hon skit om mig nåt otroligt. Det stör mig. Jag kan fortfarande inte förstå varför, men jag lägger den bördan på henne, för det är en hon, som ni tidigare märkt.
För mig är en vän en sån som lyssnar, tar emot, ger respons, men också ger kritik,både negativ och positiv, då det behövs, men ändå på ett bra sätt. Det måste man ju få göra. Men att lägga sig i mitt sätt att välja hur jag lever och vilka jag väljer att umgås med, det äger ingen annan rätt att bestämma!
Jag är så himla besviken och faktiskt överraskad över att vuxna människor kan bete sig som då man var i tonåren. Då är ju skitprat det enda viktiga i en värld av okunskap och för den delen, brist på empati. Det har ju inte riktigt fastnat i tonåren. Men vid 50-årsstrecket....Ja, då kan man begära mera av människor.
Jag är just nu mycket besviken på denna person som sprider falska rykten om mig...om det beror på egna problem, eller att hon faktiskt vill göra mig illa.
Men det kan jag inte tro, för så naiv är jag, trots allt. Under kvällen har jag fått fyra nya meddelanden i mailboxen på fb där hon omväxlande spyr galla över mig för att i nästa mening säga att hon tycker jättemycket om mig för att i nästa sekund säga att hon förstår varför en massa människor tycker illa om mig...
Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi, att detta skulle hända mig. Sånt här händer ju bara andra....

Dagen då ALLT skulle fixas

Igår satt vi oss, Gubben och jag, för att planera lördagens aktiviteter. Vi kom överens om att snart är det vinter och därför skall vi göra färdigt det vi påbörjat men inte riktigt slutfört än. Vilket innebar en tur till Byggmax för inköp av bräder till nya soldäcket. Där behövdes tätas till nertill så inte kissen kommer under. Sen skulle det också inköpas "metallduttar" upptill på stolparna. Sagt och gjort.

Vi for till Gubbens jobb för byte till lastbil. Men först en tur i butiken....Och tänk så lägligt!!!!
De hade fått in de sötaste smågrytorna ever! Åhhhhh, måste ha! Och nu är de mina, hm...våra.

Smågrytorna

Sen Rusta. Vi fyndade verkligen! Vår Lummi har ju egenheten att kissa inne då vi inte är nog snabba, vilket innebär att mattorna behöver tvättas eller bytas ut med jämna mellanrum. Köksmattan fick sig en pöl i förrgår. Dessutom var mattan inte den snyggaste så den blev förflyttad för vidare transport till...hm, kuvösen...eller till och med återvinningscentralen. Vi får se.

Trasmattor är det mysigaste jag/vi vet. Och denna var skamligt billig,
149:-!!! Kompletterade med en sån där halkmatta. 29.-....

Ja, så var vi hemma och drog igång med arbetet. Jag grävde och grävde...Och jäklar så jobbigt det var. Hur orkade jag i somras? Jag satte ju en hel rabattkant åt gången, juh! Jag skall sätta takpannor runt roddisrabatten, lägga plattor intill grannens vägg och lägga ut trätrallar invid vårt förråd för vedlager i vinter. Oj, oj, oj...Jag satte tre pannor, sen var jag slut! Så kom Gubben och sa; Det fattas en bräda,vi köpte för få...Vår vanliga tur....I morgon tar vi nya tag!

Så löjligt lite som behövs, men ändå viktigt. Jag vill inte att
Skrållan skall komma under.

 Vi kämpar på med Lummi. Hon har ju ett mycket svårt stressyndrom, som gör livet lite märkligt för oss...Men samtidigt är hon en sån solstråle! Vi kämpar på, helt enkelt. Gubben säger att hon är världens bästa spårare, och det är bra. Då finns det nåt som engagerar henne.

Här ligger hon, vår lilla skällapparat. Men just nu i farten med
att gnaga sitt helggnagis.

Lite vemodigt är det då blommorna börjar vissna på
altanen...

Så lite men ändå viktigt som fattas. Vår vanliga otur...Men imöra så!