Måndag....

Jodå, jag gick till jobbet idag. Med stärkt mod. Jodå, jag fixade det...hyfsat. Jodå, jag tyckte det var...kul...ibland. Nästan ingen hjärtklappning...bara då ljudet blev för starkt. Då smet jag iväg till tystare utrymmen. Jodå, det skall nog funka, det här...tror jag.
Tänk så klok människokroppen ändå är. Säger ifrån då inte hjärnan fattar nåt. Men man måste också vara lyhörd, jo tjena, det är ju lätt!

Jag har varit öppen med vad som hände förra veckan. Och mina arbetskamrater är så himla goa. Bättre finns inte!
Sen kan jag inte annat än ge min chef en riktig gosekram för att hon är så lyhörd och vill mitt bästa! Jag vet att inte alla delar min mening och det är en sorg för mig. Jag vill ju att vi skall vara som en enda stor mysfamilj, jag!

Bokade intervallspinning igår, för mig och Gubben. Vi gillar verkligen att köra intervall, både han och jag. Men den sista tiden har det tagit emot. Livet kom emellan....

Nåväl, det var inte helt lätt att ta sig iväg på spinning, kan jag säga. Vi satt och halvsov i soffan, men så tog vi oss samman och åkte iväg.
Bästa passet!
Johanna regerar!
Jag hade tandvärk from hell(tandgnissel under sömn), men på slutet så tänkte jag inte längre på den...nästan... men den störde inte om jag så säger.
De sista intervallerna var himmelska! Ehhh, det där lät väl kanske lite knäppt för er oinvigda, kanske...Men så var det. Då är man så trött att man bara gör som instruktören säger, och då hon säger: Vi tar två till, va? så gör man ju det...och sen säger hon; Orkar ni några till? Och vafaan, ingen vill väl banga? Så man kör allt hon hittar på, för det gör ju alla andra juh!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; Konditionsträning is da shit!!! Och Johanna regerar!
Nu känns det bra. Jag hoppas att jag kan sova en HEL natt för en gångs skull. Håll tummarna för mig!

I natt var det..... sådär. Vaknade vid 3.30. Ofta är det vid den tiden jag vaknar. Suck.....Då kommer min lilla stumpa Syrran gåendes ÖVER mig, brummar som en motorbåt, KLIVER vidare ända upp till min halsgrop, där hon lägger sig tillrätta, och hugger klorna i mig, biter mig i hakan, och tänk, då klappar jag henne och viskar; Gumman min. Då kråmar hon sig lite till, kör klorna i min ömma hud och brummar JÄTTEHÖGT som bekräftelse på att hon gillar mig också. Tills vidare, i alla fall. Det kan ju komma nån emellan...Fast jag tror att jag är ganska säker. Jag ger ju henne mat...

I möra skall jag inte träna. Vovvarna skall få en långpromme. Matte skall fokusera på "inte jobbtänk".
Vovvarna regerar! Mina livlinor, helt enkelt.

Ny vecka, ny energi!

Då jag vaknade upp i morse så kände mig pigg och alert för första gången på en vecka. Herregud, vilken mardrömsvecka jag haft, det vill jag inte vara med om igen.

Då jag tittade ut så sken solen. Bara det! Solen och ljuset vet jag är viktigt för mig, så idag har jag och Gubben varit ute jättemycket. Han har inte heller haft det så lugnt under hösten. Ett jobb som suger musten ur honom och dessutom sina åtaganden(visserligen frivilliga, men ibland skenar det iväg...) i både cykelklubben och jaktdistriktet.

Vovvarna har såklart fått några ordentliga prommar idag. Dessutom har jag hunnit göra färdig min tröja som legat och stirrat på mig under veckan. Och jag har stirrat tillbaka. Igår försökte jag göra färdigt den, då tog garnet slut. Suck. Vägrade köpa ett nytt nystan för en liten bit, så jag lade tröjan åt sidan.

Med min nyfunna energi kom jag idag på lösningen. Så var det problemet ur världen.

Igår blev jag så himla glad då jag gick in på fb och såg att jag var inbjuden till ny hundpromme nästa helg! Platsen kunde inte vara bättre, Kilene på Hammarö. Nästgårds, alltså! Precis vad jag behöver nu då min motivation och energi ibland strävar i motvind. Det kommer att bli så himla kul, det vet jag!
Förra helgen var jag på den första lappisträffen vid Kroppkärrstjärn. Jättekul, men tyvärr blev det ju så jäkla kallt då vi skulle fika, isvindar och regnspikar, därav acclererade mina jäkla ledproblem. Och Gubben som var och arrangerade en cykelcrosstävling .lörd-sönd var inte heller helt varm då han kom hem....

Men ett härligt gäng var det som gick runt Kroppkärrstjärnet. 12 lappisar fick sig en riktigt genomkörare. Jag fegade ur med att ta med Klinga, som är hur lydig som helst, istället för nån av de andra tokstollarna. Nästa gång får Vaski följa med Klinga. Lummi är ännu för nervig för att må bra av så många hundar på samma gång. Det är ju inte meningen att hon skall må dåligt bara för att jag gillar träffarna.

Nää, matte, nu kommer jag till dig, det är ju fullt av hundar där borta!

Men matte, jag fryser ju!

Uhhh, ni fikar och jag får ingenting....älgköttet har jag redan glömt...

Nu gnäller Vaski i bôtt. Hela tiden och alltid! Han är ju gnällarnas konung men nu tar han priset! Antagligen Klinga som är på väg i löp. Suck....Inte hjälper det att han är kastrerad inte. Han blev det för sent, helt enkelt.

Ja ja, så är livet med hund(ar). Men utan dem skulle allt vara som ett tomt vacuum.  Visst är det bra! Citat från en, inte alltför bright elev för 15 år se´n. Tänk, sånt kommer jag ihåg, men vart jag var vid en viss tid igår, det har jag glömt...

Julisar

Nu har jag köpt de första julklapparna. Jag tror inte att jag varit ute i så god tid på flera år, om någonsin! Men som den näthandlarälskare jag är har jag funnit bästa grejerna. Mer säger jag inte.....

Med styvbarn med familjer (och då också en mamma till dem som vill ha ett ord med i laget), eget barn med pojkvän och bästa svärföräldrarna så är det ett evigt pusslande för att alla skall bli nöjda och utvilade. Jo, tjena!
Förra julen var både jättebra och ledsam. Alla bitarna föll inte på plats, kan man säga. Så är det då man har olika syn på hur man skall fira jul. Det är inte alltid så lätt att få till det, även om jag och Gubben försöker så gott det går.

I år tar vi nya tag. Så nu jäklar är jag i alla fall på gång med julisarna!

Vakentid.....

Den sömnen, den sömnen...Vilken skit att vara så lättväckt som jag är! I natt/morse vaknade jag av värsta knarr/gnirk/brak/larmet. Satt mig käpprakt upp i sängen. Bredvid mig sov Gubben lugnt vidare...Jag sa rakt ut i luften; Va faan var det där? Hrmfmpf, sa min snarkande Gubbe.
Vad det var som lät har jag fortfarande inte listat ut, men det lutar åt saltbilen. Det varnades ju för blixthalka under tidiga morgonen.

Jag fattar inte hur han kan ha en sån djup sömn! Det har inte jag haft sen tiden före jag fick barn för trettiotre(33!!!) år sen. Minsta lilla knäpp så vaknar jag. Eller då Syrran kommer klivandes över bröstet på mig för att lägga sig tillrätta. Och biter mig näsan. Eller då Skrållan jamar på bottenvåningen mitt i natten och frågar var vi är, och sen kommer tassandes(jodå, jag hör det också)hela vägen uppför trappan och jamar jättehögt för att lägga sig TÄTT intill mig...och spinna. Eller då Lummi kommer upp i sängen och SLÄNGER sig under täcket, snurrar ett varv, suckar jättehögt och somnar...Eller då Klinga ligger raklång, mellan husse och matte, på rygg, med benen spretandes åt alla håll. Då sover Gubben gött.

Så hade jag just somnat då mobilen skällde. Ja, den skäller, efter att jag lagt in nya ringsignaler. Vad är mer rätt än voffeskäll? Eller kissemjau?

Klockan var 7.42.

Jobbet.

Fötterna gjorde hyfsat ont, inte MYCKET ont, som tidigare, så jag bokade ett pass. Core boll. 

Tänkte det kunde vara bra för min onda kropp. Helt fel, visade det sig. Min utmattade själ fick nog ganska omgående. Blev grinig då jag inte orkade de, i och för sig, allt annat än enkla övningarna. Normalt har jag inga problem att utföra komplicerade rörelser(överrörlig juh) men inte då jag är inflammerad och överbelastad i lederna. Då bli mina rörelser sega och försiktiga. Rörelserna var dessutom till för akrobater...
Märks det att jag fortfarande är sur?

Nåja, jag får skylla mig själv som trodde det skulle gå, men å andra sidan var jag ju tvungen att prova. Kroppsrörelse är det bästa för min stela och onda kropp men det får vara måtta på rörelserna. Cirkusövningarna får vänta...till mitt nästa liv, minst.

Vovvarna får sig några ordentliga prommisar istället. Det klarar jag av både till kropp och själ. Dagsljuset är guld värt så här i trista november. Sen eldar jag i brasan hela dagarna. Tur vi har så mycket ved!

En bra sak, förresten. Har funnit bluetoothgrejen! Den har på ett mystiskt sätt satt sig på ett annat ställe i datorn....Min Gubbe hade INGEN ANING om hur den hamnat där.....

Ja, ja, skit samma, jag skall inte ha rättegång, utan är nöjd om den sitter på rätt plats nu så jag kan lägga in mina bilder.
Nästa dator skall ha inbyggd bluetooth så jag slipper detta. Jag har ju sagt att då min gamla trotjänare laptopen ger sig in i den eviga datorvilan så köper jag en ny, inte förrän då. Fast jag är lite sugen på en Ipad....Nåja, får se vad det blir.
Men kära gamla "lappen" kämpar på, stånkar och stönar, men vägrar släppa taget. Den vet väl att matte inte överger den och ersätter den förrän den har lagt locket på, gett upp sina sista Megabyte och gett sig av till Cyberspace.
Så tills dess hänger vi ihop, han(såklart är det en han) å jag! Vi har ett härligt hat-kärleksförhållande, har hängt ihop i massor av år och liksom känner varann. Då jag svär extra mycket så vips, skärper han till sig och stånkar vidare. Då jag blir riktigt sur och loggar ut, så gör han sitt allra bästa för att INTE bli utloggad utan ger mig en chans till att stänga av...eller göra ett nytt försök att surfa och se då får han visa att han minsann fortfarande har lite till att ge!!

Bränd i kanten?

Ibland slår livet knut på sig själv. Som för mig. Just nu. Från att under hösten ha haft hur mycket energi som helst till ingen, och jag menar INGEN alls.

Mina kroppsliga hinder med den trista Ehler Danlosen kom smygande, men den har jag lärt mig känna igen och trotsa, nåja, men jag vet vad jag skall göra, blir inte panikslagen längre då värken gör sig påmind. Har därför fokuserat på den och inte känt efter i övrigt hur jag egentligen mår, i själen, alltså.
Vet inte när det började men det har nog smugit på allt eftersom, liksom skuggat mig under en tid, och jag har inte haft tid att kolla över axeln...

För några veckor sén började jag känna ett tryck i bröstet. Skit, en låsning i bröstryggen, tänkte jag. Så brukar det vara. Men sen kom en ljudkänslighet över mig ibland, yrsel, då jag satt vid datorn låste det sig i skallen på mig-klarade inte att göra det jag förut gjort rutinmässigt, kände mig inte så glad heller, jag som brukar ta det mesta med en klackspark.

Så har jag blivit riktigt jävla irriterad på folk, både ungar och vuxna. Vill inte vara sån. Usch och fy för såna människor! Såna tål jag inte själv, juh! Så blev det bättre men så för några veckor sen kände jag mer och mer att, shit, vad händer? Jag fick hjärtklappning av allt oväsen!!!
Kunde inte koncentrera mig, satt ibland långa stunder och glodde ut genom fönstret. Med stängd dörr.

Till saken är att jag alltid har dörren öppen, tycker inte om att stänga om mig. Vill nån mig något så är det bara att komma in. Dessutom slipper jag knackandet...Men på senare tid har jag alltså stängd dörr. Det känns som att gömma sig, men ljudet....

Men det kom folk hela tiden och knackade...Jag fick ingen ro, inget blev gjort, alla bara frågade en massa, jag skulle ta beslut, lösa de mest konstiga saker, sen rusa iväg och fråga om nåt, men vem? Och varför? Helt plötsligt stod jag i fel ända av skolan och funderade på vad jag gjorde där...Och sen tillbaka för att börja med nåt annat, som blev åt pipan för då kom nån och ville veta nåt, sen öppnade jag mejlen och skrev ut - utskriften måste hämtas en bra bit från mitt rum, rusade efter den men blev stoppad på vägen av en som ville veta nåt, vilket gjorde att jag glömt bort vad jag var på väg att göra innan ....Och så kom en lärare och ville ha en vikarie, och sen kom nån som var ledsen, ville ha tröst.
Det viktigaste jobbet jag har är ju att vara tröstande, ge en hjälpande hand. Och efter nåt sånt så måste man ju följa upp om man kan göra nåt för personen. Sen har dagen gått. Nästa dag likadant, och nästa och nästa...

Så här har det varit länge för mig, men jag gillar ju det! Jag tycker om att ha viktiga uppgifter. Vara en kugge i det stora hjulet. Underlätta för alla. Därför fattar jag inte vilken del av mig som INTE tycker om det? För annars, var finns problemet?

Jag vet såklart att jag har mycket att göra. Och att jag inte hinner med det som jag helst av allt skulle vilja hinna med; Biblioteket. Det är numera en utopi. Jag beställer böcker, det är det enda jag gör. Gör dem i ordning gör min assistent, som i dessa dagar är en livlina.
Att göra i ordning temahyllor, planera nåt projekt med lärarna, eller ens hjälpa ungarna då de vill låna sköter också min assistent. På gehör, eftersom jag inte hunnit sätta henne in i arbetet som jag skulle vilja. Men hon gör så gott hon kan. Och det är alldeles nog.
Scannern som skall underlätta för oss är inte installerad för det strular och jag har inte hunnit läsa igenom manualen -den är på 72 sidor..
Att ha ansvaret för vikarierna är också görkul. Men samtidigt har det suddat ut gränsen mellan fritid och jobb. Jag får sms eller samtal vid de mest skilda tillfällen. Skall lösa allt mellan himmel och jord i omklädningsrummet på gymet, eller då jag är ute med voffs och t o m då jag gått till sängs för kvällen.

Ja, träningen ja. Den orkar jag inte med. Därför har jag ondare än nödvändigt i kroppen. Då jag blir stillasittande blir jag ju stel och öm i alla leder och muskelfästen. Då är konditionsträning det bästa även om det gör j-igt ont de första minuterna. men för konditionsträning krävs energi och motivation.
Saknas just nu PUNKT

Skulle vilja få till en liten humoristisk knorr här på slutet, men det står dretstill...

http://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

Jolly good!!