Bränd i kanten?

Ibland slår livet knut på sig själv. Som för mig. Just nu. Från att under hösten ha haft hur mycket energi som helst till ingen, och jag menar INGEN alls.

Mina kroppsliga hinder med den trista Ehler Danlosen kom smygande, men den har jag lärt mig känna igen och trotsa, nåja, men jag vet vad jag skall göra, blir inte panikslagen längre då värken gör sig påmind. Har därför fokuserat på den och inte känt efter i övrigt hur jag egentligen mår, i själen, alltså.
Vet inte när det började men det har nog smugit på allt eftersom, liksom skuggat mig under en tid, och jag har inte haft tid att kolla över axeln...

För några veckor sén började jag känna ett tryck i bröstet. Skit, en låsning i bröstryggen, tänkte jag. Så brukar det vara. Men sen kom en ljudkänslighet över mig ibland, yrsel, då jag satt vid datorn låste det sig i skallen på mig-klarade inte att göra det jag förut gjort rutinmässigt, kände mig inte så glad heller, jag som brukar ta det mesta med en klackspark.

Så har jag blivit riktigt jävla irriterad på folk, både ungar och vuxna. Vill inte vara sån. Usch och fy för såna människor! Såna tål jag inte själv, juh! Så blev det bättre men så för några veckor sen kände jag mer och mer att, shit, vad händer? Jag fick hjärtklappning av allt oväsen!!!
Kunde inte koncentrera mig, satt ibland långa stunder och glodde ut genom fönstret. Med stängd dörr.

Till saken är att jag alltid har dörren öppen, tycker inte om att stänga om mig. Vill nån mig något så är det bara att komma in. Dessutom slipper jag knackandet...Men på senare tid har jag alltså stängd dörr. Det känns som att gömma sig, men ljudet....

Men det kom folk hela tiden och knackade...Jag fick ingen ro, inget blev gjort, alla bara frågade en massa, jag skulle ta beslut, lösa de mest konstiga saker, sen rusa iväg och fråga om nåt, men vem? Och varför? Helt plötsligt stod jag i fel ända av skolan och funderade på vad jag gjorde där...Och sen tillbaka för att börja med nåt annat, som blev åt pipan för då kom nån och ville veta nåt, sen öppnade jag mejlen och skrev ut - utskriften måste hämtas en bra bit från mitt rum, rusade efter den men blev stoppad på vägen av en som ville veta nåt, vilket gjorde att jag glömt bort vad jag var på väg att göra innan ....Och så kom en lärare och ville ha en vikarie, och sen kom nån som var ledsen, ville ha tröst.
Det viktigaste jobbet jag har är ju att vara tröstande, ge en hjälpande hand. Och efter nåt sånt så måste man ju följa upp om man kan göra nåt för personen. Sen har dagen gått. Nästa dag likadant, och nästa och nästa...

Så här har det varit länge för mig, men jag gillar ju det! Jag tycker om att ha viktiga uppgifter. Vara en kugge i det stora hjulet. Underlätta för alla. Därför fattar jag inte vilken del av mig som INTE tycker om det? För annars, var finns problemet?

Jag vet såklart att jag har mycket att göra. Och att jag inte hinner med det som jag helst av allt skulle vilja hinna med; Biblioteket. Det är numera en utopi. Jag beställer böcker, det är det enda jag gör. Gör dem i ordning gör min assistent, som i dessa dagar är en livlina.
Att göra i ordning temahyllor, planera nåt projekt med lärarna, eller ens hjälpa ungarna då de vill låna sköter också min assistent. På gehör, eftersom jag inte hunnit sätta henne in i arbetet som jag skulle vilja. Men hon gör så gott hon kan. Och det är alldeles nog.
Scannern som skall underlätta för oss är inte installerad för det strular och jag har inte hunnit läsa igenom manualen -den är på 72 sidor..
Att ha ansvaret för vikarierna är också görkul. Men samtidigt har det suddat ut gränsen mellan fritid och jobb. Jag får sms eller samtal vid de mest skilda tillfällen. Skall lösa allt mellan himmel och jord i omklädningsrummet på gymet, eller då jag är ute med voffs och t o m då jag gått till sängs för kvällen.

Ja, träningen ja. Den orkar jag inte med. Därför har jag ondare än nödvändigt i kroppen. Då jag blir stillasittande blir jag ju stel och öm i alla leder och muskelfästen. Då är konditionsträning det bästa även om det gör j-igt ont de första minuterna. men för konditionsträning krävs energi och motivation.
Saknas just nu PUNKT

Skulle vilja få till en liten humoristisk knorr här på slutet, men det står dretstill...

http://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

Jolly good!!