Vådan av sus och dus

Igår var tant och farbror ute och roade sig i metropolen Karlstad. Det var säkert 1 år sen sist.
Men ibland känns det väldigt långt in till stan...Och med de busstider som gäller...Igår missade vi TVÅ bussar!
Har skrivit ut busstidstabeller och kollar titt som tätt om de har uppdaterats. Då jag har åkt buss från jobbet är det likadant. De busstider som ligger på nätet stämmer inte med dem som sitter vid busshållplatsen. Suck....
Men inte alla har en sån fantastisk svärmor som jag! Gubben ringde henne och frågade om skjuts då vi missat den andra bussen, och hon kom på stört. Dessutom fick ett ungt par som också missat bussen åka med. Guldstjärna till henne!

Undrar ibland när denna otroliga trötthet slog till. Att inte orka ladda om för att göra kul saker. Att skylla på än det ena, än det andra bara för att få somna i soffan efter maten på fredagskvällen. När jag tänker efter så tycker jag att jag alltid har varit sån...Fast det är nog den förjordade vintern, mörkret är min fiende nr 1.
Igår kunde det ha blivit som vanligt, sova i soffan, alltså. Min rygg gjorde sig påmind då jag gick upp ur sängen på morgonen. F-n, tänkte jag, nu blir det inget utespring ikväll. Kunde knappt gå under förmiddagen. Så helt plötsligt försvann det, för att poppa fram lite då och då. Det var frestande att ställa in alltihop, men så kändes det bra då jag for hem och då ringde jag till Gubben och sa; Vi far till stan i kväll! Och så blev det.

Idag är jag in i märgen trött. Såklart. Vad hade jag trott? Att komma hem vid 00.05 då man är van att ligga skönt tillbakalutad i soffan med middagen skvalpande i magen tillsammans med något glas rött, och dessutom snacks att fylla ut eventuella tomrum i magen med. Och somna vid 22-tiden....

Vi hade ändå sån flax att jag råkar ha en klasskompis som kör taxi och som jobbade igår natt, så då ögonen började klippa, vid midnatt,  ringde jag honom.
Dessutom fick jag nåt alldeles otroligt reducerat pris på resan!

Vilka härliga människor jag har i min omgivning! Snälla, vänliga, roliga, hjälpsamma och glada fantastiska människor!

Men tack var att jag inte orkat nåt vettigt idag, så har jag läst i boken som jag aldrig hinner annars! Otäck som attan, men olidligt spännande! Nu skall jag slänga mig i soffan, hälla upp ett glas rött och läsa vidare...

Homage till mitt träningsmecka KMTI

Just hemkomna, Gubben och jag, i varsin bil(herregud så miljöfarligt!), från träningsmeckat.

Vi säger nästan samtidigt; Jävlar, så kuuul det var!!!

Alltså, vad skulle man hitta på om man inte fick träna? Jag och Gubben har nyss kommit hem från ett intervallspinningpass som var helt magiskt!! Så himla inspirerande att båda två höll på att cykla loss från stagen i golvet! Det skulle ha sett ut, det, ha ha!

Vi har ju varit på Johannas intervallspinning under lång tid, med ojämna mellanrum och de är alltid så himla bra, jag har ju tidigare jämfört henne med en amerikansk väckelsepredikant. I positiv bemärkelse, alltså! 

Hon tänder en gnista i en som ger värsta energin! Äääää ni määäää, hojtar hon så lamporna blinkar och benen sätter igång innan hjärnan har gett signalerna ner till dem. Men skit samma med den där hjärnan, det är ju Johanna som bestämmer! Men idag hade hon nog ätit krumelurpiller. Dessutom var micken kaputt. Men vadå, vem behöver mick, liksom...Det är ju Johanna vi snackar om! Helt magiskt!

Så bokar man nåt annat pass och så kommer man hem och är alldeles till sig i trasorna för DET var så himla fantastiskt. Också. 

Och så håller man på...

Men då slår det mig; Det är ju Det som är så fantastiskt, att man är i såna proffsiga händer på vilket pass man än går in på. Eller hur? Man har sina favoriter, men så kommer det nya, och så tänker man ibland; Hur skall man värdera dem då de är så himla bra, fast på olika sätt? Fast egentligen är det ju oväsentligt...eller inte...Man vill ju att de skall förstå att de är så HIMLA FANTASTISKA! 

Men så tänker jag ibland, då jag bloggat, fb:at eller skrivit på meckats fbsida om nåt himlastormande roligt pass: Nu kanske de andra instruktörerna blir ledsna då jag inte skriver nåt om dem...

Men det är ju så att kemin skall stämma också, oss människor emellan, och dessutom kan man ju inte gå på alla pass och prova alla instruktörer...man måste ju jobba också...och tvätta och städa..sova ibland, laga mat...och motionera vovvarna, umgås med nära och kära...men ärligt talat, varför inte umgås på, TADA,  träningsmeckat!!!! Nä jag skojade, eller....hmmm, idén är inte helt tokig, eller vad säger ni? 

Vad är bättre än att träna tillsammans för att sen äta en god lunch eller fika tillsammans i loungen efteråt? Ett kompis-tjej eller killgäng som kan fortsätta med nån kul aktivitet och så avsluta med en avslutningsmiddag på kvällen.

F-n, det där tror jag att jag skall spåna vidare på!

Tänk att jag har tränat på mitt träningsmecka sen starten...tror det var 1986. Och tänk att vissa av instruktörerna fortfarande jobbar kvar! Det har hänt grejer, lokaler stora som en flyghangar, men värmen från lilla friggebodsKMTI finns kvar likväl.

Det har varit mitt andra hem då livet har känts bra, men också då det har varit riktigt skitjobbigt. Då min kropp bråkade som mest med mig fanns det där. Under min rehabtid på RIV fanns det människor runt mig som såg hur jag mådde och vågade fråga mig om varför jag var så mager/ inte var glad/toktränade etc. 

Den sociala biten är jätteviktig för mig, som inte är nån "springa på stan och fika människa". Jag tränar, umgås med likasinnade, duschar, pladdrar i omklädningsrummet och åker se´n hem. That´s it. 

Då jag träffade Gubben var han en latmask, men började träna då han såg mitt beroende av träning för att må bra. Han har blivit, inte riktigt, men nästan lika beroende av träning som jag. Men så kommer den attans latmasken och haffar honom då man minst anar och då gäller det för Frugan, dvs jag, att locka, tvinga, beveka, hota för att han skall komma med på nåt pass. Då är det livsviktigt att det är en instruktör som kan inspirera, locka, tvinga, beveka, hota för då känner han sig som hemma... Och de instruktörerna finns på KMTI. 

Tack för att ni finns!

Massor av kramar från MIG!

Obotligt fall...

Det finns nog ingen, mer än jag, som kan gå vilse på en stig i skogen. Med tydlig skyltning. Karta i mobilen(jo, tjena, vem gick alltid vilse då vi tvingades orientera i skolan? Kartan höll jag alltid upp och ner) och instruktioner från Gubben; -Du tar stora stigen tills du kommer till den branta backen, där tar du till höger vid skylten Bonäsleden så ses vi längre fram vid rastplatsen där vi fikade i somras.

Jojo....
Vi skulle alltså spåra med varsin hund, Gubben hade Lummi och jag Klinga. Sen skulle vi sammanstråla.

Jag tog stigen rakt fram, kom till en spång som låg under vatten, Klinga vägrar gå ens i små vattenpölar, så jag fick leta mig åt sidan-väldigt mycket åt sidan för att inte behöva simma över diket. Det gick sådär....

Jag kom i alla fall till insikt om att jag hade hål på båda gummistövlarna.

Nåja, vi gick vidare för att snart komma till ett ÄNNU större dike, eller snarare en insjö, med en spång som jag bara kunde gissa ledde till underjorden och då kände jag....FAAN!

Ringde till Gubben:

-Skulle jag verkligen gå den här vägen? Du vet där det står en massa ljus....

-Nej, men du skulle ju gå rakt fram!

-Men jag tog rakt fram ju, den vägen du menar är ju liiite åt vänster. 

-Hmmm... ja ja, gå tillbaka och gå den TILL VÄNSTER så ses vi vid fikaplatsen.

Jag vände tillbaka, vadade genom diket (varför bry sig då jag ändå var blöt upp till knäna) med en mycket motsträvig vovve, som såg ut att längta hem till soffan väldigt mycket. Dessutom regnade det, det HATAR hon!

Så började vi om, från vägen liiite till vänster. Regnet behagade öka i intensitet, Klinga sladdade men matte drog på, här skall vi inte vara mjäkiga för en liten regnskurs skull. 

"Vi gå över daggstänkta berg falleraaa", liksom....

 Vi mötte ganska många som med målmedveten men trotsig blick, regnklädda till tänderna strävade framåt för att få den där jävla promenaden gjord idag också! Det nya livet och all den där skiten....

Framför mig fick jag se en mamma med en liten unge, kanske 3-4 år vid handen, hoppande över tuvor för att undvika de värsta vallgravarna, och en kasse med fika(?) i andra handen. 

Och den där jävla backen som Gubben pratade om kom ju aldrig....

Helt plötsligt såg jag ett hus, mitt i skogen, och fick en föraning om att jag var vilse i pannkakan än en gång. Samtidigt kom jag ifatt mamman, som då jag var på väg att passera henne sa; -Förlåt, men är du känd med skogen här? 

HA HA HA HA HA!!! Sa jag.

Så tog vi SAMTIDIGT upp våra mobiler och ringde våra Gubbar.

Hennes man hade gett ungefär samma vägbeskrivning som min. Tänka sig att de har sån tilltro till sina fruar om det där med lokalsinne.. 

Och tänka sig, min INTUITION hade helt rätt, jag var fel, helt fel. -Men, sa Gubben, var är du NU då?

-Jag står vid ett grått hus mitt i urskogen och det står INTE Bonäsleden på skylten. 

-Gå tillbaka(suck) så möts vi på vägen. Sen sa han de bevingade orden: 

- Jag ser vart du är....

Jaha ja....

Då vi skildes vid bilen så stoppade han nåt i min "hundficka" bak på min jacka. Jag tänkte inte så mycket på det, men det visade sig vara en GPS.....

Han känner sin fruga, han.

Då vi nyligen träffats så skulle jag guida honom runt i Gamla stan. Vi bodde på Kungsholmen och skulle ta oss till Gamla stan. Han hade mest varit i Göteborg och var inte alltför känd med Stockholm. 

Jag, däremot hade varit i Stockholm massor av gånger och kände till många sevärda ställen. Men att hålla rätt på väderstrecken var en annan femma, liksom...och har alltid varit. 

Men han kan läsa skyltar och följa pilar.

Om han inte hade gjort det så hade vi aldrig hamnat i Gamla stan den där dagen. Vi hade gått åt motsatt håll. 

Dessutom blev vi nästan osams om vilket håll vi skulle gå, för trots allt så hade ju JAG varit där mycket mer än han, så då borde väl JAG veta det bättre än han....Nähä, nej....

Den värsta pinsamheten är nog då vi skulle tanka vid vår lokala mack och Gubben ville att jag skulle gå ut och köpa snus. Kan jag väl, sa jag, gick ut och började gå åt fel håll! -Men vart är du på väg, ropade han efter mig. Då märkte jag att han kört in bilen från ANDRA hållet än han brukar, alltså var jag på väg FRÅN macken! Åhhh, herregud, ge mig en ny hjärna!!! 

Inte undra på att han gömmer en GPS i mina kläder då jag är på äventyr....

Det gick upp ett ljus....

Igår gick min baksten i två delar!!! Mitt itu, bara sådär. Dessutom av granit. Det skall ju vara hållbart, eller?
Det första jag tänkte var såklart; Har jag gjort nåt fel då jag använt den? Men hur gör man fel med ett stycke granit? Jag har kollat på förpackningen för säkerhets skull men där står att stenen skall tåla både stark värme och stark kyla.Den skall bara diskas av med diskmedel och varmt vatten. Precis som jag alltid gjort. Inte så himla svårt.
Först blev jag bara sååå himla ledsen! Men så sansade jag mig och gjorde det jag alltid gör då jag vill ha svar på nåt. Googlade, såklart! Men ingenstans fann jag nåt svar på problemet. Gick så in på bakstenens märke, Weber och kollade om där stod nåt speciellt man skall tänka på så inte stenen spricker. Det gjorde det dock inte, men jag upptäckte en helt annan sak, de har en 2-delad sten som tillsammans blir lika stor som min sten! Ja, men såklart kan det vara en vinst med en 2-delad sten. Den ena kan man ha till ugnen och den andra kan man använda att hålla maten kall på bordet under sommaren!! Ja, jädrar!!

När en blir två...

Tomtesemester

Så himla konstigt det känns att julen är slut och det är +6 grader ute. Men det gör ju också att det inte är så jobbigt att plocka bort alla julsaker. 

Normalt skall det ju vara snö och kallt vid den här tiden. Vinterväder, kallas det väl, har jag för mig....

Nåja, i går tog vi bort alla tomtar, julgranen, julstjärnor och ljusstakar. Dammsög och skurade, torkade och putsade. Gôtt! 

Och sen gjorde vi hemgjord pizza. Det sista(nästan) av Gubbens julskinka gick åt. Och tänk att jag gjorde degen efter recept! 

Det kommer här:

3 dl vetemjöl

3,25 dl vetemjöl special(hm, här fuskade jag, erkänner att jag tog vanligt vetemjöl, alltihop)

1 tsk socker

1 tsk torrjäst(tog hela påsen, 50 g, varför ta en tsk? Löjligt juh, när skall man använda den lilla resten?)

1 tsk salt

1.5 msk olivolja

2.25 dl varmt vatten

Häll allt torrt i matberedaren, värm vattnet till typ liiiite mer än fingervarmt, häll i oljan och

kör i ca -5 minuter. 

Låt jäsa 3 timmar (ha ha ha!) Så länge orkar INGEN vänta, inte jag heller så därför blev det typ...1 timme. Det funkade jättebra(antagligen tack vare hela påsen torrjäst)

Degen skall räcka till 3 pizzabottnar. Skit heller, det räckte lagom till två. 

I min ärvda hushållsassistent blir degen
gôrbra! 

Så häver man på det man tycker om:

Typ: 

julskinkerester(inte jag, blä)

färska champinjoner

färsk paprika

gorgonzola(guuuud va gôtt! Tyckte jag, alltså, inte Gubben som hatar gorgonzola, ädelost, brie...you name it)

eller vad man tycker om

Oj, jag glömde det viktigaste!

Bakstenen skall läggas in i kall ugn och värmas upp till 250 grader.

Om man inte har baksten så kan man sätta på varmluftsugnen...men jag lovar, en baksten är aldrig fel!

Då behöver man också en bakspade, den är jätteviktig, men finns på nätet för den lilla pengen 149:-.

Bakstenen är dock inte så billig. Men köp en för guds skull, den är värd sitt pris. 

Nu skall jag inte briljera, bakstenen är en födelsedagspresent från våra goa ungar så jag har inte lagt en krona på den. Har heller inte önskat en, eftersom jag inte ens visste den fanns, då jag fick den. Den verkar kosta runt en 500 hundring om jag ser mig omkring, så det är inte kanske inte nåt som man köper sådär i brådrasket. Man kan också lägga den på grillen och få en otrolig smakupplevelse. 

Nu, då jag äntligen har fått tag på en bakspade, är den helt gudomlig att göra bröd på!!

Idag har jag bytt gardiner på övervåningen. Julen är därmed förbi, helt och hållet. 

Grejat så in i norden. Igår köpte jag ännu en himla bra låda på Rusta(gud så bra de blivit!) som jag skall ha mina sygrejer i. Sen tidigare har jag ju köpt en sån låda för mina pysselgrejer. 

Här ligger grunden till mitt pyssel under helgen

Våra tomtar har fått gå i vila inför nästa års entré. De bor ju i vår trappskrubb. Mycket bra har min Gubbe gjort under årens lopp, men trappskrubben, den är helt enormt bra!

Kartongerna är fyllda och är på väg till skrubben

Nu är vi hemma! Sov gott så ses vi i slutet av året.