Homage till mitt träningsmecka KMTI

Just hemkomna, Gubben och jag, i varsin bil(herregud så miljöfarligt!), från träningsmeckat.

Vi säger nästan samtidigt; Jävlar, så kuuul det var!!!

Alltså, vad skulle man hitta på om man inte fick träna? Jag och Gubben har nyss kommit hem från ett intervallspinningpass som var helt magiskt!! Så himla inspirerande att båda två höll på att cykla loss från stagen i golvet! Det skulle ha sett ut, det, ha ha!

Vi har ju varit på Johannas intervallspinning under lång tid, med ojämna mellanrum och de är alltid så himla bra, jag har ju tidigare jämfört henne med en amerikansk väckelsepredikant. I positiv bemärkelse, alltså! 

Hon tänder en gnista i en som ger värsta energin! Äääää ni määäää, hojtar hon så lamporna blinkar och benen sätter igång innan hjärnan har gett signalerna ner till dem. Men skit samma med den där hjärnan, det är ju Johanna som bestämmer! Men idag hade hon nog ätit krumelurpiller. Dessutom var micken kaputt. Men vadå, vem behöver mick, liksom...Det är ju Johanna vi snackar om! Helt magiskt!

Så bokar man nåt annat pass och så kommer man hem och är alldeles till sig i trasorna för DET var så himla fantastiskt. Också. 

Och så håller man på...

Men då slår det mig; Det är ju Det som är så fantastiskt, att man är i såna proffsiga händer på vilket pass man än går in på. Eller hur? Man har sina favoriter, men så kommer det nya, och så tänker man ibland; Hur skall man värdera dem då de är så himla bra, fast på olika sätt? Fast egentligen är det ju oväsentligt...eller inte...Man vill ju att de skall förstå att de är så HIMLA FANTASTISKA! 

Men så tänker jag ibland, då jag bloggat, fb:at eller skrivit på meckats fbsida om nåt himlastormande roligt pass: Nu kanske de andra instruktörerna blir ledsna då jag inte skriver nåt om dem...

Men det är ju så att kemin skall stämma också, oss människor emellan, och dessutom kan man ju inte gå på alla pass och prova alla instruktörer...man måste ju jobba också...och tvätta och städa..sova ibland, laga mat...och motionera vovvarna, umgås med nära och kära...men ärligt talat, varför inte umgås på, TADA,  träningsmeckat!!!! Nä jag skojade, eller....hmmm, idén är inte helt tokig, eller vad säger ni? 

Vad är bättre än att träna tillsammans för att sen äta en god lunch eller fika tillsammans i loungen efteråt? Ett kompis-tjej eller killgäng som kan fortsätta med nån kul aktivitet och så avsluta med en avslutningsmiddag på kvällen.

F-n, det där tror jag att jag skall spåna vidare på!

Tänk att jag har tränat på mitt träningsmecka sen starten...tror det var 1986. Och tänk att vissa av instruktörerna fortfarande jobbar kvar! Det har hänt grejer, lokaler stora som en flyghangar, men värmen från lilla friggebodsKMTI finns kvar likväl.

Det har varit mitt andra hem då livet har känts bra, men också då det har varit riktigt skitjobbigt. Då min kropp bråkade som mest med mig fanns det där. Under min rehabtid på RIV fanns det människor runt mig som såg hur jag mådde och vågade fråga mig om varför jag var så mager/ inte var glad/toktränade etc. 

Den sociala biten är jätteviktig för mig, som inte är nån "springa på stan och fika människa". Jag tränar, umgås med likasinnade, duschar, pladdrar i omklädningsrummet och åker se´n hem. That´s it. 

Då jag träffade Gubben var han en latmask, men började träna då han såg mitt beroende av träning för att må bra. Han har blivit, inte riktigt, men nästan lika beroende av träning som jag. Men så kommer den attans latmasken och haffar honom då man minst anar och då gäller det för Frugan, dvs jag, att locka, tvinga, beveka, hota för att han skall komma med på nåt pass. Då är det livsviktigt att det är en instruktör som kan inspirera, locka, tvinga, beveka, hota för då känner han sig som hemma... Och de instruktörerna finns på KMTI. 

Tack för att ni finns!

Massor av kramar från MIG!