Obotligt fall...

Det finns nog ingen, mer än jag, som kan gå vilse på en stig i skogen. Med tydlig skyltning. Karta i mobilen(jo, tjena, vem gick alltid vilse då vi tvingades orientera i skolan? Kartan höll jag alltid upp och ner) och instruktioner från Gubben; -Du tar stora stigen tills du kommer till den branta backen, där tar du till höger vid skylten Bonäsleden så ses vi längre fram vid rastplatsen där vi fikade i somras.

Jojo....
Vi skulle alltså spåra med varsin hund, Gubben hade Lummi och jag Klinga. Sen skulle vi sammanstråla.

Jag tog stigen rakt fram, kom till en spång som låg under vatten, Klinga vägrar gå ens i små vattenpölar, så jag fick leta mig åt sidan-väldigt mycket åt sidan för att inte behöva simma över diket. Det gick sådär....

Jag kom i alla fall till insikt om att jag hade hål på båda gummistövlarna.

Nåja, vi gick vidare för att snart komma till ett ÄNNU större dike, eller snarare en insjö, med en spång som jag bara kunde gissa ledde till underjorden och då kände jag....FAAN!

Ringde till Gubben:

-Skulle jag verkligen gå den här vägen? Du vet där det står en massa ljus....

-Nej, men du skulle ju gå rakt fram!

-Men jag tog rakt fram ju, den vägen du menar är ju liiite åt vänster. 

-Hmmm... ja ja, gå tillbaka och gå den TILL VÄNSTER så ses vi vid fikaplatsen.

Jag vände tillbaka, vadade genom diket (varför bry sig då jag ändå var blöt upp till knäna) med en mycket motsträvig vovve, som såg ut att längta hem till soffan väldigt mycket. Dessutom regnade det, det HATAR hon!

Så började vi om, från vägen liiite till vänster. Regnet behagade öka i intensitet, Klinga sladdade men matte drog på, här skall vi inte vara mjäkiga för en liten regnskurs skull. 

"Vi gå över daggstänkta berg falleraaa", liksom....

 Vi mötte ganska många som med målmedveten men trotsig blick, regnklädda till tänderna strävade framåt för att få den där jävla promenaden gjord idag också! Det nya livet och all den där skiten....

Framför mig fick jag se en mamma med en liten unge, kanske 3-4 år vid handen, hoppande över tuvor för att undvika de värsta vallgravarna, och en kasse med fika(?) i andra handen. 

Och den där jävla backen som Gubben pratade om kom ju aldrig....

Helt plötsligt såg jag ett hus, mitt i skogen, och fick en föraning om att jag var vilse i pannkakan än en gång. Samtidigt kom jag ifatt mamman, som då jag var på väg att passera henne sa; -Förlåt, men är du känd med skogen här? 

HA HA HA HA HA!!! Sa jag.

Så tog vi SAMTIDIGT upp våra mobiler och ringde våra Gubbar.

Hennes man hade gett ungefär samma vägbeskrivning som min. Tänka sig att de har sån tilltro till sina fruar om det där med lokalsinne.. 

Och tänka sig, min INTUITION hade helt rätt, jag var fel, helt fel. -Men, sa Gubben, var är du NU då?

-Jag står vid ett grått hus mitt i urskogen och det står INTE Bonäsleden på skylten. 

-Gå tillbaka(suck) så möts vi på vägen. Sen sa han de bevingade orden: 

- Jag ser vart du är....

Jaha ja....

Då vi skildes vid bilen så stoppade han nåt i min "hundficka" bak på min jacka. Jag tänkte inte så mycket på det, men det visade sig vara en GPS.....

Han känner sin fruga, han.

Då vi nyligen träffats så skulle jag guida honom runt i Gamla stan. Vi bodde på Kungsholmen och skulle ta oss till Gamla stan. Han hade mest varit i Göteborg och var inte alltför känd med Stockholm. 

Jag, däremot hade varit i Stockholm massor av gånger och kände till många sevärda ställen. Men att hålla rätt på väderstrecken var en annan femma, liksom...och har alltid varit. 

Men han kan läsa skyltar och följa pilar.

Om han inte hade gjort det så hade vi aldrig hamnat i Gamla stan den där dagen. Vi hade gått åt motsatt håll. 

Dessutom blev vi nästan osams om vilket håll vi skulle gå, för trots allt så hade ju JAG varit där mycket mer än han, så då borde väl JAG veta det bättre än han....Nähä, nej....

Den värsta pinsamheten är nog då vi skulle tanka vid vår lokala mack och Gubben ville att jag skulle gå ut och köpa snus. Kan jag väl, sa jag, gick ut och började gå åt fel håll! -Men vart är du på väg, ropade han efter mig. Då märkte jag att han kört in bilen från ANDRA hållet än han brukar, alltså var jag på väg FRÅN macken! Åhhh, herregud, ge mig en ny hjärna!!! 

Inte undra på att han gömmer en GPS i mina kläder då jag är på äventyr....