Internationella städardagen

På Internationella kvinnodagen borde man väl strejka för nåt, eller åtminstone kräva rättvisa för oss kvinnor, i vardagen. 

Redan då jag såg det vackra vädret fick jag en oemotståndlig lust att STÄDA! Detta trots att vi gjort upp att göra det tillsammans, då Gubben kom hem från jobbet. Men jag kunde inte låta bli...Funderade på att be min Gubbe om förlåtelse för mitt tilltag, då han kom hem...men...

Han verkade inte vidare kränkt dock, om han ens märkte nåt då han kom hem....

Men jag var verkligen nöjd! Vårgardinerna i vardagsrummet hängde snyggt och julslingan på altanen var väck. Hela huset skurat i citronsåpa och dessutom kontoret sanerat från Skrållans kissrutiner utanför lådan. Lådan är numera flyttad till altanen. De andra övriga lådorna är fortfarande ok för henne. 

Eftersom Gubben åkt till jobbet innan jag vaknat så fick jag tejpa foten själv. Attans, så knepigt det var!

Men skam den som ger sig. Fick till det hyfsat bra och drog ut på hundpromme x 3. 

Och kan ni fatta så härligt väder det var. Åhhhh, jag njöt i fulla drag!

Fick sällskap av några andra hundägare på prommen. Härligt för både mig och vovven Vaski. Fem hundar på samma promme. Hade aldrig gått med Lummi, och det är en sorg för mig. Men kanske längre fram...

Och tänk så överraskad jag blev då jag kom hem med Vaski och gick genom trädgården och det bara lyste grönt överallt! Jag var bara tvungen att skynda in och hämta mobilen för lite bilder. Ja, jag vet, jag gör lika varje år, men det är ändå nåt speciellt med det första gröna som sticker upp i rabatten.

Aklejorna, mina älsklingar!

Daglijorna, också mina favvisar!

Marktäckare nr 1 men också.... Snigelmat nr 1!! 

Vårstjärnorna, finingarna!

Och kolla här då, ett rosskott!

Spik i foten?

Jag smet från jobbet tidigare idag. Allt för att hinna köra ett bra spinningpass! Jag tror att min snälla chef förlåter mig. Finns ingen bättre chef!
Nåväl, jag skyndade hem för hämtning av en vovve på dagis och rastning av hemmavarande vovvar. Ja, nu vet våra rutiner....

Efter vissa intermezzon med vovvarna så for jag iväg för att avreagera mig på spinningen. Jag hade inte bokat passet om inte instruktören varit en favorit. Nåväl, jag körde passet med foten tejpad, plus inlägg i skon. Det klämde och hade sig, men vadå, det var ju KUL!!! Passet var ju så fantastiskt att jag ibland glömde det onda. Vilken kille, alltså, denna Christian! Man får ny energi hur död man än känner sig innan passet!
'
I omklädningsrummet efter passet satte jag upp foten på bänken där jag hade mitt skåp för att ta av tejpen på onda foten. Det satte som berget! Drog och slet(tyckte synd om mig själv för denna orättvisa skada) i min iver att få bort all tejp. Så drogs min blick till nåt just intill mig...
En fot...i en stålmojäng som gick vidare upp i ......ett knä på en ung tjej på ca 20 - 25 år.
Att se en så ung tjej med ett amputerat underben...
Jag har fortfarande svårt att få ordning på mina tankar, men att ha en hälsporre känns lite...smått i jämförelse med detta...
Fast det gör jäkligt ont, ändå!

En vecka äldre...och eventuellt visare

Ännu en vecka till ända på livets motorväg. Swwossch liksom, så var det fredag. Och varje fredag så tycker man; åhh, va gött, äntligen fredá!
Men det man inte tänker på är att det är en veckas åldrande man har längtat till...

Jag har känt av mitt åldrande hela tiden så det har aldrig varit något problem för mig men kanske för andra, det är dock inte mitt problem, ni vet det där med hur kort kjol man skall ha etc...Att åldras är ju också en viktig kompetensutveckling, tycker jag. Sen är det ju inte säkert att den mentala och kroppsliga biten går hand i hand....

Jag har ibland svårt att tackla hur gammal jag är i mötet med så många människor i olika åldrar. Alla vikarier jag bokar och senare möter, till exempel. De är för mig lika gamla som mig, Dags för terapi, eller?
 ICKE! Jag har ett enormt utbyte av alla människor runt omkring mig och ser det som en förmån att träffa så många intressanta människor varje dag i mitt jobb.

Jag har nog världens bästa jobb!

Säger jag nu....9 timmar efter att ha träffat de inte mest artiga, väluppfostrade eleverna någonsin...

HÄLsningar från en något gladare vinterhatare!

Vet ni.....det gör inte JÄTTEONT längre! I hälen, alltså. Igår fick jag übernog av min onda häl och gick till doktorn....HA HA HA! Skulle inte tro det...Nä, jag gick ut på nätet och googlade på HÄLSPORRE och helt plötsligt dök det upp en sida jag inte sett förut....eller missat. Den här sidan dök upp framför mina ögon;
http://www.ryggochidrottskliniken.se/tips-rad/halsporre.html

Vilken fantastisk hemsida!!! Jag läste och  blev frälst direkt, helt enkelt. Måste jag konvertera...så gör jag det. Jag känner mig lite som en profet, faktiskt. "Kommen till min facebooksida, alla smärtkänsliga, så skall jag leda er till bästa lindringen här på jorden". Visst är det bra?
Att ha ont nånstans och förhindrad att röra på sig då man är en rörlig människa är som tortyr. Otroligt jobbigt för kropp men också för själen. Att halta, som jag har gjort i en månad, gör att jag också får ont i ryggen. Finns bara ett ord för sånt; BLÄÄÄÄÄ!!!....Fast är det ett riktigt ord? ....Hm. Ähhh, skitsamma, ni fattar, era klokingar!
Ibland kan jag se det komiska i hälsporresituationen eftersom jag har en arbetskamrat som lider av samma åkomma, på samma fot...och så tränar vi på samma ställe. Kanske är det trösterikt för oss, vi är ju lite crazy sådär allmänt, hon och jag, och kan se det kuliga i eländet.

Men nu skall jag tala om vad jag har upptäckt!
Man kan stretcha den attans foten. Massera den och sen tejpa.
Det sa de inget om, Ortopedteknikerna på den Magiska Fot och Skoaffären.

Nu skall ni få se på grejer!

Värsta benrangelfoten, jag vet....

Här kommer stretch! Dra tårna bakåt och tryck ner hälen,
'jädrar så gött! Dra åt alla håll,
för bästa effekt. Då det ändå är skit på tv så kan man
roa sig med detta...i 5 minuter, inte jobbigt, eller?
Inte för mig i all fall, men jag har ju ont..så in i....

... 

Började bra...med ett ankare...

Så drog jag på med tejp åt höger och vänster och
kolla så bra! Som en sko, liksom! Gött som attan i foten,
inte alls så ont som förut.

Jaha ja! Nu över till nåt annat. Riktigt viktigt, faktiskt!
Jag får nog visa med bilder för att ni skall förstå: Kommer här....

Kolla bara vad som kom idag!!!!
REABÖCKERNA!!!

ÅHHHH.....

...åhhh, de här också....

 Kan ni förstå en bibliotekaries dilemma? Vad skall man prioritera först? Själen säger såklart: BÖCKERNA!!! Och jag skall försöka följa själen så gott det går men att läsa ALLA böcker innan de är "lånbara" för eleverna är ju en utopi, eller?

.

Men guuud så spännande!

Vovvarnas tjejfest

Dagen kommer att gå i slöhetens tecken, det är en sak som är säker. Då man har kommit upp min ålder tar det styggt på kroppen med trevligheter såsom tjejfest långt in på småtimmarna. Men det är det värt! 

Hemmet förvandlades till Pizzeria Abborrevägen och spisrosorna lyste om våra kinder då det bakades de mest fantasifullt formade pizzor som någonsin skådats! SÅ mycket fyllning får man aldrig på den lokala pizzeriorna....

Fast undrar om det inte var vovvarnas fest egentligen?

Lummis sätt att välkomna gäster är väl inte det
mest smidiga, men välment...
Bakom Lummi sitter en något tillplattad Nettan.

Pia, jag äääälskar dig, verkade Vaski säga
då han hoppade upp i hennes knä och överhöljde
henne med ömhetsbetygelser....Att Pias
lappistik just gått ur höglöp hade säkert inte alls med saken
att göra.....

Som sagt, det är en något loj festprissa som idag har legat på soffan, kollat lite förstrött på Vasaloppet, slumrat en stund och kollat igen, för att piggna till en aning vid det rafflande slutet.

Jag har nu avslutat den mest tankeväckande boken ever! Har svårt att veta vad jag tycker om den....
Så himla.....förvirrande.
Jag kan tycka att Åke är en egoistisk människa som utsätter sin familj för detta, bara för att han vill gå klädd i kvinnokläder. Men i nästa stund kommer insikten om hur otroligt modig han ändå är, och hur stark hans längtan är att hamna "rätt" i livet. Vad nu det rätta är....
Dottern skriver otroligt självutlämnade om sina känslor kring sin pappas identitet och man får rysningar av hur det måste ha varit för henne. Och hennes mamma sen....Helt obegripligt för mig!

Jag kan bara ge er rådet; Läs den! Den kommer garanterat att utmana era värderingar.