Då jag ser på Lummi nu så är jag glad att hon inget förstår, för hos denna fantastiska djurvän hade hon det så himla bra under det år hon vistades där. En sån befrielse att uppfödare Inger genom sina kontakter fick fatt på denna härliga, originella kvinna med det STORA hjärtat då min dotter pga sjukdom inte kunde ta hand om sin vovve längre.
Ingen stress, Lummi fick den uppmärksamhet som bara en ensamhund kan få och dessutom massor av kärlek. Det har hon fått på alla ställen hon varit, och även här, men här får hon dela den med fyra andra...
Lummi fick ett år hos sin fostermatte men så slog sjukdomen till mot henne också. Hon led av någon form av psykisk skörhet och då hennes mormor blev hastigt sjuk så blev också fostermatte det.
Lummi fick en ny bra fostermatte i Arvika, men då hade det blivit för mycket för lilla Lummituss och hon började må dåligt. Så därför kom hon till sist till oss, även om det inte var den ultimata lösningen med så många konkurrerande pälsingar i flocken och dessutom massor av småbarn med allt vad det innebär av skrik och stoj runt omkring.
Vi har haft kontakt hela tiden och Lummi och jag har även hälsat på. Då har jag sett hur Lummi förvandlats till den lugna, trygga vovven som vi skulle vilja se här, hela tiden.
Hon har hämtat sitt favvisgosedjur, gosat med sonen i huset och sen vilat på sitt favoritställe. Bara sådär, efter hur lång tid som helst.
Men som den kloka människa fostermatten var, så ville hon inte binda sig för ett husdjur. Däremot vill hon gärna, som den stora djurvän hon var, vara fostermatte då hon mådde bra.
Hon visste att hennes psykiska skörhet skulle komma ifatt henne...och det har den nu tragiskt nog gjort.
Hon har nu fått den vila som hon kände var den enda rätta för henne, men som vi andra har så svårt att förstå.
Mina tankar går till hennes son men också till hennes mor och far, som nu har mist inte bara ett, utan två barn inom familjen på ett tragiskt sätt inom loppet av ca 6 månader.
Sov gott, lilla vännen <3
