En gammal gummas tankar...

Ibland så kommer livet som en smäll på käften...

Att aldrig mer köra slut på kroppen....Så avslutade jag mitt förra inlägg.
Men hallå! Inte i mitt nuvarande jobb, i alla fall.  Hur gör man?
Jag har köpt en ny postkodslott för att gardera mig. Nu har jag två stycken och kanske, kanske har jag tur och vinner en massa pengar.

Om inte....ja, då får jag väl jobba på, helt enkelt. Pensionen hägrar långt därborta. Fast så långt borta är den inte, juh. Jag är 56 år och om typ 7-8 år så kanske jag kan säga morsning och godbye.
 Det kommer inte att bli sötebrödsdagar men vem behöver massor av pengar?
 Nä, bara jag har Gubben och alla mina husdjur så är jag nöjd!


.

Senare men inte aldrig...

Det har inte duggat direkt tätt mellan blogginläggen under en tid.

Ibland har jag huvudet fullt av blogginlägg och vet inte hur fort jag skall få dem på pränt. Och ibland så kommer ingenting då jag sitter vid datorn och har bestämt att skriva ett inlägg.

Det är väl så enkelt att livet tar över, helt enkelt.

Och livet är viktigare för mig. Både upp och nedgångar. Ibland skriver jag om dem, ibland inte.

Att dras med EDS(Ehler danlos syndrom) kan vara dret, tycker jag. Det är ett lurigt syndrom eftersom man ofta är hur "normalt" funtad som helst. Eller, det är man ju inte, men man låtsas för sig själv. Och självklart inför andra. Vem vill vara en krympling?

Så därför hugger man i, gör sig själv oumbärlig, grejar och planerar, lyfter och kånkar...och så PANG OCH PUNKT SLUT! 

Så ligger man där, halva nätterna, med värkande kropp och själ. Funderar för 100.de gången på hur det kunde bli så här. Ja, varför inte, säger "han" på axeln. Du borde veta bättre efter "så många år"

Men...

Man fortsätter gå upp varje morgon, biter ihop, går ut med hundar, äter frukost, far till jobbet, skojar med arbetskamrater, sitter och glor in i datorn och har glömt varför, försöker fokusera, svårt, men inte helt omöjligt då man anstränger sig ordentligt, äter lunch, springer runt, gnäller om allt och alla. 

Då klockan är typ 15.30 så kommer man på att man glömt gått på toa under hela dagen. 

Så kommer man hem. Nej, förresten, först hämtar man en voffs på dagis, pratar med Fröken om dagen och låter voffs få busa av sig. SEN åker man hem.

Innanför dörren står två ömhetstörstande voffs och LÄNGTAR efter omtanke. Och det får dom, såklart.
Men att ta sig för med nåt kreativt är en utopi. Det får bli en annan gång, till exempel efter torsdag, då jag har fått en tid hos min sjukgymnastängel Gunilla. Efter det så blir det nog ordning på torpet.
Då ni, jäklar, skall jag sy kuddöverdraget som ligger halvfärdigt, göra betonggrejer, pynta i kuvösen och i gästrummet.
Och sen skall jag aldrig mer köra slut på kroppen...

Ha ha ha ha ha!!!!

Höstkänning

Trodde inte att jag nånsin skulle kunna säga detta...men jag är helt förberedd på hösten.
 JIHHHAAAA!
Eller hur, var jag helt utelämnande och crazy nu?

Men efter denna fantastiska sommar kan man ju inte vara annat än ödmjuk och förväntansfull inför en vinter som man kan överleva, även som vinterhatare.
Jag hoppas på en sån vinter som föregående. En sån som alla skidåkare hatar men jag älskar.
Jag kan också tänka mig en STRÄNG vinter. Sisådär 25 minus. Men inte en sån där onödig vinter som bara blaskar bort.
Men nu är vi fortfarande i augusti och jag börjar få den där goa sensommarkänslan. Vilsamt för själen. Samtidigt som man blir lite vemodig. Men det är hör till, liksom, eller hur?

Min Gubbe har varit på cykeläventyr i Mora-Sälen och nu sitter jag här på lördagskvällen och väntar hem honom eftersom han och hans vänner åker hem tidigare än väntat.
Han kommer att mötas av en lysande trädgård och en glad hustru!
Opps, några andra är nog lika glada!

Lummi

Vaski

Klinga

Tände ljus på altanen

Syrran sitter säkert

Har gjort en "betong"!

Kunde äntligen tända mina egengjorda lyktor i trädgården!

De här lyktorna är dock köpta och hängde förut i altantaket.
Gubben blev väldigt glad då jag hängde dem i trädet istället,
eftersom han alltid slog skallen i dem....

Mys, helt enkelt

Första veckan avrundades med rondellbekymmer

Tänk så fort man vänjer sig. Jag har jobbat i 5 dar men det känns som...hur länge som helst. Och det känns bra, faktiskt.  Även om det inte är okej för min kropp, men vad tusan...Jag kan ju inte sätta mig ner och strejka heller. 

Det jag måste göra, måste jag göra PUNKT. 

Det negativa är att jag inte orkar träna, som är jätteviktigt, särskilt då jag har mycket att göra och belastar min kropp maximalt. Jag blir så slut av det hetsiga tempot att jag inte orkar nåt då jag kommer hem. Rasta hundarna måste jag ju, men annars så är det helt kört. Livet med EDS, helt enkelt.

Alla kreativa ideér som dyker upp i huvudet,  lägger sig i bakersta skallregionerna för att kanske poppa fram vid ett obevakat ögonblick...Men det lär ju inte ske förrän tidigast nästa semester....

Det är ju dretsynd om jag har en snygg idé på en höstjacka och den inte blir uppsydd förrän i juni...

Idag var jag med om nåt MYCKET obehagligt!

Efter att ha hämtat Vaski på dagis for jag hemåt och tog då vägen genom Cooprondellen och vidare till Hammarös minirondell vid Hammarbutiken. Jag hade en bil framför mig som, precis som jag blinkade höger, men hade en bit kvar innan svängen, från vänster en ung mopedist som var på väg in i rondellen. Killen var inne i rondellen då bilen framför mig bara körde på, prejade killen, helt enkelt! Jag skrek rakt ut; Men vad GÖR du? 

Killen for iväg upp på refugen men kunde hoppa av mopeden, som blev liggande i vägen, vinkade lite avvärjande med handen, ungefär som om han bad om ursäkt, men vad tusan, HAN gjorde ju inget fel! 

Bilen fortsatte en bit och jag tänkte; SMITER HAN? Skall jag stanna och höra hur det är med killen, men då svängde bilisten in till vägkanten, som tur var och öppnade dörren.. Men så himla osäker jag kände mig om jag skulle lägga mig i...Jag var ju ändå ett vittne.

Nu tror jag inte att killen tog nån skada, men tänk om bilisten lade skulden på killen och skällde ut honom? Det vet jag ju inte, för jag fortsatte hemåt och jag får lov att erkänna att jag kände mig aningen gråtfärdig...Men det är ju lätt hänt då det gäller mig.

Jag fattar fortfarande inte hur bilisten kunde bedöma hastigheten så himla kasst....

I möra skall jag och vovvarna försöka ha en softardag. Matte och Klinga skulle egentligen ha varit på kennelpromme men det satte en löpsk Klinga P för. Ja, så kan det gå, men vi kommer nog på nåt.

 I möra kväll kommer hussen hem efter tävlingsäventyr i Mora-Sälen. 

Ordningen återställd, med andra ord.

En mycket bra dag, trots stresspåslag

Nu har det sparkat igång igen. Ja, på jobbet, alltså! Ifrån en trög start för mig i måndags med dundertabbe så känns det nu gôrskôj igen då hela personalen droppade in i morse!
Att min morgon började med überstress försvann då jag fick träffa alla mina härliga medarbetare igen.

Ja, min morgon, alltså.
Gubben gick upp vid 05.00 för att fara iväg till Sälen på cykeläventyr över helgen. Vem vaknade FÖRE honom då alarmet ljöd? JO, JAG, såklart!!
Jag hade just somnat om då MITT alarm tjöt 06.20.

Förtydligar för ovetande läsare; Då alarmet ljuder i vårt hus så kommer Syrran-katt nr 2 klampandes över mattes kropp med HÅRDA steg för att hälsa godmorgon medelst dreglande, smaskande över mattes ansikte. Skrållan, katt nr 1, finns redan väldigt nära matte, faktiskt nästan inne i mattes huvud eftersom vi delar kudde. Det har HON bestämt! Då alarmet ljuder börjar hon SPINNA! HÖGT!
Klinga-tjejvovven, finns för det mesta i nån del av sängen och klampar fram för att kolla om det är på RIKTIGT vi skall gå upp eller om det är snooze som gäller....
Vaski-vovvekillen, börjar gnälla så snart han hör första tonen i alarmet. Jajamensan! Han är gnällandets konung och njuter i fulla drag av att visa sin uppskattning medelst GNÄLL och benslick! Om det då inte infinner sig nån uppskattning av hans ansträngningar så straffar han med att GNÄLLA ÄNNU MER!!!
Den enda som verkar ignorera allt som har med uppvaknande att göra är Lummi, vår superstressade vovve nr 3. Hon ligger kvar på bädden bredvid husse. LÄNGE.
Nåja, idag var det lite annorlunda eftersom husse saknades. Rutinen var således:

Vid typ 06.25 gjordes morgontoalett i flygande fläng.
På med kläderna, in med linserna och ut med Lummi,
Sen rastning av de två resterande vovvarna, Vaski och Klinga.
Skrev instruktioner till snällaste svärisarna som skulle rasta voffs vid lunch.
Under tiden åt jag frukost.
Och gav hundarna mat.
Och katterna...
Tömde kattlådorna...
Gubben ringde.
-Hej, Gumman, är du vaken(!) Hmmm, jag glömde en grej hemma...kan du lämna den till Perra på Norrstrand efter jobbet? Och du...kommer du ihåg att lägga nyckeln i brevlådan hos mamma och pappa?
Svärisarnas extranycklar skulle läggas i deras brevlåda eftersom Gubben lånat dem i ett "obevakat" ögonblick...Eftersom han glömt sina nycklar då de som mest behövdes...

Vaski skulle ju till dagis också och då fick nyckeln hamna i svärisarnas brevlåda eftersom det var samma väg.
Mitt toabehov var vid denna tid lågprioriterat...
Sen vidare för hämtning av beställt bröd på Råtorpscafeét som inte alls är samma väg som jag brukar ta till jobbet. Omväg, alltså...
Hämtade bullar vid 08.15 med andan i halsen och anlände jobbet 5 minuter senare.
På jobbet med 60 kardemummabullar och mötte så många goa, efterlängtade ansikten att jag faktiskt, för en stund, glömde stressen
 Och mina finaste kollegor hade såklart hållit ställningarna. Så härligt!
Sen var det väldans mycket konferens.
Jag är ju inte så mycket för en massa möten och konferenser men just nu, i vår situation, är det ju JÄTTEVIKTIGT så därför gick hela förmiddagen i ett svep.
Dagen gick och jag hann trots en viss "virrighet" i hjärnan göra några bra beslut.
Så var det dags för hemgång.
Vid den tiden började det regna.
Jag hade lovat Maggi, min hjälpängel, skjuts hem eftersom jag tänkte handla på PeKås på hemvägen och det var ju samma väg.
Men Pärlan, min gamla goa Saab, ville inte liksom vara med av nån anledning...Jag som har varit så solidarisk med "henne".
Idag började hon hosta varje gång jag stannade. Och då min bil krånglar så brukar jag få en väldigt hög hjärtfrekvens. Så också nu. Men...
Jag släppte av Maggi på hennes adress, körde vidare för att komma ut på Hammaröleden, men ärligt...HUR många stoppljus finns det som kan göra livet väldigt jobbigt för en stackars kärring som inte kan stanna bilen utan att bilen dör? Jag var livrädd varje gång som det var ett stopp, för då dog Pärlan. Men vi är ändå kompisar och hon försökte ju så gått hon kunde, hålla sig så vi skulle komma hem, och det gjorde vi, men JAG var ändå ett nervvrak innan vi dess!
Men ibland kan det vara bra att ha två bilar för nu bytte jag i flygande fläng Saab:ar och tog Gubbens, som stod oanvänd i carporten, för att slutföra alla ärenden.
Körde som en tok, tillbaka till Norrstrand för att avlämna en camelback till Perra på cykelaffären, eftersom de skall åka upp till Sälen lite senare.
Efter det, Vaskiböbb!
Hämtade honom i flygande fläng. Han fick faktiskt också fjanta sig lite med "burken" innan vi drog hem.
Vi hade nämligen lite bråttom....
För...
En vän skulle komma på besök...
Och innan dess skulle jag hunnit rasta två bajs/kissenödiga vovvar...
Jag hann med allt men med mycket liten marginal!
Så kom hon, Tina.
Kul, så in i norden!
Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men kan ni tänka er...Det finns massor kvar att avhandla.
Det kommer vi att fortsätta göra.
Om jag får bestämma.
För jag är ju lite chef, eller?