Första veckan avrundades med rondellbekymmer

Tänk så fort man vänjer sig. Jag har jobbat i 5 dar men det känns som...hur länge som helst. Och det känns bra, faktiskt.  Även om det inte är okej för min kropp, men vad tusan...Jag kan ju inte sätta mig ner och strejka heller. 

Det jag måste göra, måste jag göra PUNKT. 

Det negativa är att jag inte orkar träna, som är jätteviktigt, särskilt då jag har mycket att göra och belastar min kropp maximalt. Jag blir så slut av det hetsiga tempot att jag inte orkar nåt då jag kommer hem. Rasta hundarna måste jag ju, men annars så är det helt kört. Livet med EDS, helt enkelt.

Alla kreativa ideér som dyker upp i huvudet,  lägger sig i bakersta skallregionerna för att kanske poppa fram vid ett obevakat ögonblick...Men det lär ju inte ske förrän tidigast nästa semester....

Det är ju dretsynd om jag har en snygg idé på en höstjacka och den inte blir uppsydd förrän i juni...

Idag var jag med om nåt MYCKET obehagligt!

Efter att ha hämtat Vaski på dagis for jag hemåt och tog då vägen genom Cooprondellen och vidare till Hammarös minirondell vid Hammarbutiken. Jag hade en bil framför mig som, precis som jag blinkade höger, men hade en bit kvar innan svängen, från vänster en ung mopedist som var på väg in i rondellen. Killen var inne i rondellen då bilen framför mig bara körde på, prejade killen, helt enkelt! Jag skrek rakt ut; Men vad GÖR du? 

Killen for iväg upp på refugen men kunde hoppa av mopeden, som blev liggande i vägen, vinkade lite avvärjande med handen, ungefär som om han bad om ursäkt, men vad tusan, HAN gjorde ju inget fel! 

Bilen fortsatte en bit och jag tänkte; SMITER HAN? Skall jag stanna och höra hur det är med killen, men då svängde bilisten in till vägkanten, som tur var och öppnade dörren.. Men så himla osäker jag kände mig om jag skulle lägga mig i...Jag var ju ändå ett vittne.

Nu tror jag inte att killen tog nån skada, men tänk om bilisten lade skulden på killen och skällde ut honom? Det vet jag ju inte, för jag fortsatte hemåt och jag får lov att erkänna att jag kände mig aningen gråtfärdig...Men det är ju lätt hänt då det gäller mig.

Jag fattar fortfarande inte hur bilisten kunde bedöma hastigheten så himla kasst....

I möra skall jag och vovvarna försöka ha en softardag. Matte och Klinga skulle egentligen ha varit på kennelpromme men det satte en löpsk Klinga P för. Ja, så kan det gå, men vi kommer nog på nåt.

 I möra kväll kommer hussen hem efter tävlingsäventyr i Mora-Sälen. 

Ordningen återställd, med andra ord.