Sånt jag längtar efter....Och sånt jag har

Att längta efter:
Att laga mat:

Trodde ALDRIG i min vildaste fantasi, att jag skulle längta efter det! Till och med att baka småkakor! Ja men ni hör ju....Nu är det illa...eller tvärtom, välj själva.

Men då jag mestadels överlevt tack vare salladsbaren på ICA och COOP eller falafelrulle från traktens pizzerior sen början av juli fram till höstterminens start, så är jag oerhört tacksam att jag valt rätt arbetsplats! Efter det har vår eminenta skolrestaurang hållit mig undan svältdöden. Jo, det är faktiskt så att jag ibland struntat i att äta eftersom det varit så förbaskat jobbigt. 

Att få gjuta:

Mitt största intresse under sommarhalvåret har gått i stöpet. Något litet har jag lyckats få till men inte i närheten av allt som ligger kvar i huvudet och inte har möjlighet att komma ut. 

Min betongverkstad har ju tagits över av vår kyl och frys...

Att sy:

Mitt syrum är numera kombinerat kontor/syrum/kattlekrum och kartongförvaring. För att jag skall kunna skapa något över huvud taget så måste det vara rena ytor runt omkring mig. Särskilt om jag skall rita mönster och klippa tyg. Det är mycket svårt att skapa nåt då man måste trängas med en kattunnel och en klätterställning...OCH två nyfikna katter. 

Att träna mina hundar:

Innan "den stora läckan" lekte vi ofta kurragömma med våra vovvar. Det var hejdlöst kul BÅDE för dem och oss! Nu finns det ingenstans att gömma sig mer än under sängen och i klädkammaren. Kryper jag under sängen så finner dem mig direkt plus att jag sen inte klarar att kravla mig fram igen...Jaha, där ligger matte under sängen igen, tänker säkert våra smarta voffs. Och var är husse nu då? Jahaja, i klädkammaren. Så otroligt svårt, tänker våra spårhundar. Så var den roliga leken över. Den tog typ 3 minuter...

Att se på TV utan att kolla rakt in i porerna på personerna i programmet:

Vår TV är inte värsta fläskiga plattisen men i vårt gästrum där vi numera har vårt allrum, är den gigantisk! Egentligen behövs ingen fjärr, det behövs bara en lättare framåtböjning så når man TV-n. Tyvärr så finns ingen "väljknapp" på apparaten utan det är väl bara att sparka in rutan, antar jag. 

Att träna MIG SJÄLV:

Suck.....

Avunden har inga gränser då jag hör mina vänner berätta om sina vedermödor och träningsvärkar från alla möjliga och omöjliga träningspass på vårt gemensamma träningsmecka!

Jag som är beroende av träning, både fysisk, psykisk och social har nu blivit en sån där som "går ut med hunden". Nu har jag ju tre hundar så det innebär....under helgen, alltså, 3X ca 40 minuters promme. Och då handlar det inte om nosprommar...Matte har en ny mobil med stegräknarapp inlagd...

Vad jag har:

Ett halvt hus:

I dess tider med flyktingströmmar från framförallt Syrien så får man perspektiv på saker och ting. De har lämnat sina hem men kanske har de med sig det viktigaste i livet, sina familjemedlemmar. 

Mina husdjur:

I mitt liv finns inget viktigare än våra djur och deras väl och ve! För dem gör jag allt! Det får kosta vad det vill. Det gör det....

Fantastiska svärföräldrar:

Det finns bara ett ord för mina svärisar; DE ÄR FANTASTISKA och JAG ÄLSKAR DEM! 

Hmmm, det där var ju flera ord...men jag är inte helt säker på matte, jag...

Ni kanske undrar vart Gubben tog vägen i allt detta men han finns med i allt SÅKLART! 

Såsom att:

Laga mat på gasolspisen i husvagnen under några valda tillfällen i somras eftersom jag vägrar gasol. Jag har en uppenbarelse om att jag spränger hela skiten i luften...om jag ens sneglar på gasoltuben.

Riva tapeter och spackla då jag låg i migrän en hel helg.

Dra rör och el för att "det har gått lite långsamt" för " de andra".

Gett mig framtidstro då jag bangat ur och grinat till mig.

Om inte annat så har han stått ut med mig...

Jo tack, huvudet upp och fötterna ner

Så är det då oktober. Vart tar tiden vägen? Det var ju inte längesen det var sommar.

Arbetet med vårt hus, knallar på i sakta mak. Nu har rören dragits, där fick Gubben göra en insats för att det skulle gå undan...Sen har han fixat vårt TV-rum, som var minst skadat, så vi förhoppningsvis kan fått dit golvet snabbt som attan. Nä men, nu får jag väl hejda mig lite, Byggare Bob kan ju bli utmattad. 

I helgen har vi valt tapeter, golv, kakel och klinker. Det kommer nog att bli bra. Då det blir färdigt.

Ni kanske anar en viss skepsis från min sida...

Men efter att ha hört vad rörmokaren sa till Gubben så är jag trots allt positiv.

Han sa: Ert hus är det snabbast åtgärdade försäkringsfall jag någonsin jobbat med. Ibland tar det en månad innan försäkringsbolaget ens hör av sig! Att det gått så snabbt hos er beror nog på att det var en så omfattande skada att det inte gått att bo här.....Ehhhh

Eller så är det så att i detta hus bor en ärkedrake med nyvässade horn....

Välj själva alternativ. 

Det är inte bara jag som är hjärtligt trött på vårt compact living. Även Skrållan har börjat, sin vana trogen då hon inte känner sig tillfreds, att försöka kissa in sitt bomärke på bottenvåningen. Hon är helt suverän på att slitsa upp plasten och tejpen, hoppa från stillastående över kompostgallret ner i trappan för att sedan springa ner och finna ett tryggt ställe som hon känner igen och kissmarkera. Icke acceptabelt, har vi sagt, men det ställer hon sig helt frågande till. Detta är kattens natur, hävdar hon. Och hon har ju rätt. Sånt här ståhej för en gammal katt(föråt Skrållan) är inte bra.

Köket

. Hallen

Men wtf....

Nu har hon i alla fall gjort sin sista rymning. Idag satt Gubben dörren som är över från kontoret(där det skall bli hel vägg) i övre trappan. Skrållan är INTE glad, kan meddela.

Det är väl ingen som missat mitt stora intresse för djur. Våra djur men även andras och de som inte har någon ägare alls. Eller en ägare som borde lämna bort sitt djur....

Vår Vaski börjar bli till åren och jag fasar för den dag han inte längre finns med oss. Han har fått konstaterat artros i höfterna och nu är det upp till oss att göra hans liv så smidigt som möjligt. Att han själv tror att han är en valp med allt vad det innebär gör ju inte detta så himla lätt. 

Nu har han fått Glucosamin till att börja med. Det hoppas jag kommer att få hans höftleder att bli smidigare och smärtfria.

Mattes böbbe.

Vårt hem...vi ser ljuset i tunneln

 Nu äntligen, händer det grejer varje dag! Jag ropar dock inte hej ännu...
Idag hämtade jag sex tapetkataloger från Stuvbutiken. I helgen skall det målas och tapetseras i TV-rummet.
Det känns lite stressat och inte som då man renoverar enligt en egen plan. Men snart är det förhoppningsvis över. Kanske....

Idag städade jag ur husvagnen. Då jag äntligen funnit nyckeln...Den hade mystiskt försvunnit sen senaste besöket. Fann den hängandes i en skräppåse som vi har fäst på ett handtag....
Vill ha bort husvagnen så fort som möjligt. Tål inte se den. Som om den var skyldig till allt. Känner mig knäpp ibland...

Vår hälsa har inte varit den bästa på länge. Min Gubbe, som vanligtvis är en frisk och pigg människa har på sistone haft problem med magen. Jag själv har inte mått bra på väldigt länge. Migränen har tagit ny fart och matlusten försvunnit för länge sen.

Vardagsrummet skall bara ha parkettgolvet lagt så är det klart. 

Vem tycker det är gott med mat när lagandet av densamma är hur krångligt som helst?
Nää, det har blivit ett alldeles för stort antal färdigrätter och falafelrullar under några månader. Nu ser jag dock ljuset i tunneln, trots allt. Men Byggare Bob är och förblir en gåta då det gäller återkoppling och planering. Men nu svarar han i alla fall i mobilen sen röris blev inkopplad. De har nämligen kontoren intill varann...Svårt för Bobben att smita undan då.

Köksgolvet på gång. Snart kanske SPISEN kopplas in!!!!

 

I hallen finns fortfarande mycket att göra

En liten framgång

Att komma hem och se en tydlig förändring är jag inte bortskämd med. Hela bottenvåningen klädd med blå platonmatta tex. Det blev jag mött av vid hemkomsten idag. Kände en viss tillfredsställelse över att det minsann har arbetats här idag.

Desto jobbigare kändes det då jag skulle brygga mig en kopp kaffe och inte en droppe vatten kom ur kranen!

Ni anar inte så nära sammanbrottet jag var!!

Jag gjorde det enda tänkbara. Ringde Gubben! Och han lotsade den mycket upprörda hustrun till ett lyckat resultat. 

Tänk så stolt man kan bli över att ha satt på vattnet med RÄTT kran....Fast de där j-a snickarna borde såklart ha gjort detta. Inte första gången de glömt vissa primära saker såsom att koppla på vattnet, nämligen. 

Förra gången var det värre eftersom de glömt installera varmvattenberedaren....

Utevattnet har de fortfarande inte dragit till husvagnen utan vi har fått tanka vatten från våra snälla grannar Stefan och Sabina. 

Nu har vi gett upp husvagnen. Nu är det "rappa på" som gäller för byggarna.

PUNKT!

Med vässade horn....

Igår var det då dags för Kärringen på Abborrvägen att ringa det fjärde samtalet till försäkringsbolaget.  Och denna gång fick inte inspektören tala till punkt en enda gång! Jag är otroligt förvånad över att jag vid min ålder kan jobba upp en sån ilska att jag gott och väl kan jämföras vid tonåringarna som finns runt omkring mig på arbetet. I deras värld blir man förbannad, gör nåt åt det och sen går de vidare. Kanske är min ilskeutveckling helt deras förtjänst? Tack, ungar!

För efter mitt utbrott Grande, så fick min Gubbe ett samtal från Byggare Bob där han kröp i stoftet och med ömklig stämma körde några bortförklaringar sin vana trogen, men sen lovade att den jämrans platonmattan skulle börja läggas pronto.

Trodde så lagom på detta för igår var det stiltje i vårt hus. Det vet vi med bestämdhet eftersom Gubben var sjuk och därför hemma.
Men i förmiddags började det hända grejer! Då dök minsann en gubbe upp i vårt hus. Sen dök två rörmokare upp. Dessutom de som vi har engagerat. Bobsingen måste ha bokat in dem i rena förskräckelsen för den där hemska draken i huset. De har nu grejat i huset hela dagen och baske mig, det SYNS.
Bildbevis:

Den omtalade och skitdyra platonmattan

En brädhög

Gjuten brunn i grovköket

...och i badrummet