10 månader är över

För ca 10 månader sen tog jag ett beslut som skulle visa sig vara OTROLIGT oöverlagt. Men vem vet vad som väntar runt hörnet....om man inte vågar att ta steget? Jag och några fantastiskt modiga och engagerade människor kastade oss ut för ett stup, rent ut sagt.

Åhhh, jisses, så vi gick in för arbetet! Vi var SÅÅÅÅ peppade och fokuserade.
Fast först var vi tvungna att läsa alla miljoner policys och regler...
Jordbruksverkets alla riktlinjer, styrelseprotokoll från 2012 och framåt.
MEN VI GJORDE DET!!
Det måste varit världsrekord i policys, var och en skrivna i ett enda stycke....
Vi bestämde direkt efter denna maratonläsning att försöka förkorta och förenkla dessa.

Under tiden...

Behövde katter räddas.
Under husgrunder och på garagetak.
Katter som var skadade.
Nyfödda utan mammor.
Katter som svalt.
Katter vars ägare blivit allvarligt sjuka eller avlidit.
Vi fångade in katter för brinnande livet.
För att det var detta vi hade som mål från början.
Det vi alla brann för.

Att rädda katter.

Och vi kände oss så himla nöjda att vi kunde göra nytta. Jag kan fortfarande känna värmen i hjärtat då vår egen Håvmästare(detta tack vare hennes fantastiska hand med håven) tillika sekreterare, lyckades fånga den första katten!!! Och lyckan i ansiktet på vår Ordförande då hon höll den lilla, lilla moderlösa kattungen i famnen, som bara några dygn gammal räddades från en säker död. Det kom att bli många fler kissar som fick en andra chans. Det är goda minnen.

Men så hade vi då åsiktsmaffian....

Varför gjorde vi inte si istället för så? För tydligen gjorde vi allting bak och fram...hur vi än gjorde så bröt vi mot nån regel. Ett ständigt ifrågasättande. Små saker kunde bli till ENORMA problem. Fast det från början knappt varit ett problem....
Kunde ha lösts med framförhållning så att inte "problemet" behövde uppstå alls.
Saker som vi gjorde i uppsåt att vara positivt vändes rekordsnabbt till något negativt. Vi fick mejl där vi blev anklagade för den mest horribla saker. Rena trakasserier!
Och så var det allt skitsnack och ryktesspridningar som skulle sållas.
Vi gjordes t o m ansvariga för en persons tekniska tillkortakommanden! Då hen insåg sin okunskap borde det varit på sin plats att ha bett om ursäkt och erkänt sin tekniska begränsning, för så gör man väl som hyggligt uppfostrad människa, men det enda som kunde höras var ett mummel. Ja, herregud!
Som tur var så hade vi humor....Det har blivit många skratt...

Men ibland så...

Fick vi nog.

Men fortsatte vårt uppdrag ändå, för vi var disciplinerade människor som tog ansvar. Vi bet ihop och körde på, med allehanda stressymptom som en extra bonus. För vi fick ju också höra att vi gjorde detta frivilligt...

För min del har det inte varit värst. Jag har fått min beskärda del men inte tillnärmelsevis så mycket skit som några av mina fantastiska kollegor i denna styrelse, en styrelse som mer liknat en spottkopp för bittra, illvilliga, ja, rent ut sagt elaka människor med inget annat för ögonen än att fördöma och härska!
Efter vårt sista möte, som mest liknade Hela havet stormar så var det mycket enkelt för mig att avsluta mitt medlemskap i denna förening. Och vad jag vet så är jag inte ensam om det.
Nu har jag sett den från insidan och det var ingen harmoniskt upplevelse. Jag tycker det är på sin plats att alla medlemmar som troget betalar sin avgift varje år, men som inte är aktiva, också får veta hur det går till inom en till synes oförarglig förening med kattens väl och ve i fokus....

Det positiva i allt elände har ändå varit att jag gjort nya, härliga bekantskaper med engagerade människor som velat hjälpa till genom att öppna sina hem för katterna.
Och sist men inte minst, mina härliga kollegor! Lisa, Gunilla, Svein, Viktoria, Jimmy och Björn,
Tack för att ni finns!!!

Yttrandefriheten

Hej hopp mina vänner...och ovänner. För såna har jag tydligen.
Har jag märkt.

Vi har, vad jag vet(rätta mig om jag har fel) yttrandefrihet i vårt land, på gott och ont. För visst är det så att man ibland kan tycka annorlunda.
Oavsett vilken position man har för tillfället.

Vad gör man då? Jag kan bara tala för mig själv. Jag tar in inlägget- värderar-agerar utifrån ämnet. Ofta avstår jag från att agera och vidare kommentarer. Tar tag i "problemet" med berörd/a person/er.

Men...

Om man av nån anledning känner sig träffad så är det i min värld en bra tidpunkt att reflektera över:
-Vad är budskapet?
-Har jag gjort något fel?
-Hur kan jag rätta till det?
-Är jag orättvist beskylld?
-Vet jag överhuvudtaget vad det handlar om?
-Är det kanske så att det inte ens gäller mig själv utan nån annan i min närhet?
-Är detta ett bra tillfälle att reflektera och inta fakta?
-Till och med inse att det behövs en rejäl utredning?

Jag har under en tid faktiskt haft tankar på att lägga ner min blogg helt och hållet, men det har tagit emot då jag har ett inre tvång att få skriva av mig om ditt och datt.

Att ibland stöta sig med folk är för mig obehagligt men ibland helt omöjligt att undvika.
Med åldern har jag dock lärt mig att inte lägga mig platt ner och förtvivla utan tänka: Jaja, det kanske går att lösa med ett bra samtal. Eller, som i inlägget om Svenskarnas parti
bara be dem dra åt....

Nåja, nu har jag i alla fall bestämt mig för att fortsätta att skriva i min blogg. Även om saker som kan kännas dretjobbiga för vissa.
 Men som sagt, yttrandefriheten är väl fortfarande tillåten...eller?

Upp och ner...eller tvärtom.

Nu så....är det lite upp och ner. Ett ovälkommet EDS-skov tog över min kropp i veckan och därför har jag hållit mig på hemmaplan. Jag HATAR att beklaga mig över denna dret, ämnet är uttjatat sen länge, men för kännedom: Det brinner i min kropp. PUNKT. 

Plusset är att jag blir smärtfri av konditionsträning. Genomblödningen gör underverk med min kropp och dess inflammationer. Men herregud, jag kan ju inte träna hela dagen lång, heller! 

Och det har jag ju provat också, på sin tid. Funkade sådär....mager som en skrika och led av ortorexi innan begreppet ens var uppfunnet. 

Överträningen kom som ett brev på posten. Att återkomma till normal människa tog 1 år. Inget att rekommendera till andra...

I onsdags körde jag och Gubben ett spinningpass. Jag fick tvinga mig iväg då kroppen kämpade emot nåt djävulskt, men en gammal tränad hjärna ger inte upp så lätt. Det gäller bara att komma iväg så löser det sig. 

För....

Ni skulle bara veta hur det känns då smärtan bara rinner ut ur kroppen då värmen sakta men säkert tar över. Helt förunderligt, faktiskt. Jag fattar det inte själv. Med en fantastisk instruktör som har den mest fantastiska musiken så kan inget gå fel. Då tror jag att jag inbillat mig smärtan innan.

Tills nån timme senare...

Nåväl, jag har funkat hyggligt på morgonen och därför tagit med Klinga och Lummi på värsta långprommarna. De har varit helt slut efteråt.

Alltid nåt. 

Men jäklar så mycket jag skrivit om det jag INTE ville belasta er med.

Äsch också men...

Nu blir det kul!

Eller vadå, kul, det vet väl inte jag om ni tycker....

Men i alla fall...

Vi har äntligen fått ersättning av försäkringsbolaget för våra stora utlägg vid vårt ofrivilliga vattenland. 

Det betyder att vi kan lägga denna vidriga period bakom oss.

Fast vi har inte fått tillbaks reservnyckeln än...

Men ÅHHH, så neg jag verkar!!!

Vi har ju varann, vi är friska(ehhh?) vi har våra husdjur som dessutom har utökats av Cissan-katt, och ett hus som är absolut säkert från vattenläckor. Vi har fått utforma vårt hus som vi hade en dröm om för länge sen. SÅ varför klaga? Nä, herregud, det finns väl värre saker att oja sig över. 

Under en tid så har vår TV låtit...plåtigt. Jäkligt jobbigt, faktiskt, även om jag inte är nån TV-freak. Men de gånger jag vill se på tv så vill jag baske mig inte höra plåtljud. Idag var dagen då vi köpte en ny tv. Gubben jublade. Jag accepterade.

Jag känner mig lite rädd för att lära mig alla finesser....

Gubben har suttit hela eftermiddagen och grejat med fjärrkontroll, mobil och läsplatta. Med jämna mellanrum har han ropat: Anja, kom får du se, jäklar så bra!!!!

Hmmm, jag känner mig lite som min egen mamma...

Hon värjde sig för allt nytt...

Fast jag VILL ju lära mig.

Men inte just nu...

I morgon, kanske..

Men nåt jag är BÄST på är att nätshoppa! Jag har under min "hemmavecka" shoppat många bra saker för hemmet. Och dessutom lyckats övertyga min make om alla nödvändigheter! 

Och ibland så överträffar han mig om nödvändigheten om vissa saker som inte jag uppmärksammat...som tex en ny kökslampa. Den förra verkade ju lite...tråkig....hmmm...

Den behövde bytas ut, såklart! 

Att det var en liten fönsterbelysning i vårt lilla, lilla trappfönster som behövde inhandlas var ju en bagatell....

Inom kort kommer en attans snajdig lampa hänga över vårt köksbord. Jädrar, så snygg den är! Bilder kommer inom kort.

Den som myntade uttrycket att: "köpa sig lycklig" visste inte hur rätt den hade!

Adios vännerna!!!

Att höra är guld

Måste bara få berätta hur det är att bli gammal. Inte sådär JÄTTEGAMMAL så ens anhöriga i lönndom ordnar äldreboende till en, utan mer att man upptäcker okända skavanker typ utslag, knottror, hudförändringar, knölar(uhhhhm, farligvarning!!!!)
Eller täppt öra.

Jag har ett täppt öra som kloppar och knastrar hela tiden.
Och kliiiga utslag i hårbotten.
Örat kliar som tusan och har gjort under en lång tid.
Jävla öra, har jag tänkt och hoppats på att det skulle lugna sig.
Attans heller!
Hårbotten likaså. Trodde det var nåt dumt hårvårdsjox som jag var allergisk emot, men icke....

Så jag bokade tid för en ordentlig koll hos min eminenta husläkare Ulla..
Idag var dagen då jag skulle få hjälp att slippa klia mig som om jag var loppbesmittad valp.

Först örat.
Ulla kollade och grejade. Hmmm, sa hon. Du har allt en riktig klump därinne.
-Jotack, jag vet, sa jag. Det har jag nog märkt.
Hon fick tag på ett litet verktyg och försökte dra ut klumpen.
AJJJJJ!
Nä, vi får spola bort den där, sa Ulla.
Sagt och gjort.
Så kom då den fantastiska distriktisen Elisabeth med massor av bra grejer att spola ett öra med.
Men inte MITT öra.
Nähä.
Mitt öra är icke ett vanligt öra och KRÄVER den ypperligaste expertis för att ge med sig.
Den väna Elisabeth spolade så vi höll på att drunkna, både hon och jag, men den attans klumpen vägrade ge upp.
Efter 30 minuter kom Ulla ångandes och öppnade det grova artilleriet, att SUGA ut den attans klumpen!
Nu var det allvar!
Inga ursäkter fanns längre för Klumpen att hänga kvar i mitt öra.
Själv kände jag en viss yrsel och en aningens nervositet hur den där sugningen skulle kännas...
Jag fick lägga mig på rygg och vrida huvudet åt höger.
I detta läge tog det ett tag att komma ihåg höger....

Så var Ulla igång, med stor tillförsikt.
Det kittlades nåt alldeles fantastiskt överjävligt, men vet ni, den attans Klumpen vägrade ge med sig!
Den satt som BERG!
Ulla drog nu igång en offensiv med verktyg från Gestapos hemliga gömmor.
Hon körde sugen så det sjöng i huvudet på mig, men Klumpen verkade ha hullingar..
Men Ulla är en envis tjej och till slut så hade hon ändå haft sönder Klumpdjävulen en smula. Jag kunde t o m höra!
Jag fick ett recept i handen och en återbesökstid på vägen ut och vi sa tack och adjö.
Glad i hågen gick jag till apoteket för att lösa ut befrielsemedel för tid och evighet. Medikamenter för min kliande hårbotten och så grova grejer för mitt attans öra. men först måste MiniKlumpen bort. Fick därför en flaska med dundermedel.
Detta dundermedel skulle sprutas pronto i mitt öra direkt vid hemkomst för att efter det kunna sprutas med kortisonmojjan.
Direkt vid hemkomsten lydde jag därför doktors order och tryckte in Klumpdestroyern i mitt vänstra öra.

Nu hör jag INGENTING och har inte gjort sen dess.

Vi Hörs...nej, vad säger jag,,,,,vi SES i möra!

Att börja om...och fortsätta

Igår var dagen då jag tog tag i min träning. Ja, det är sääääkert!!

Träningsryggan har varit packad sen länge och legat bak i bilen.  Att avboka ett träningspass har blivit en konstart i mitt liv under hela hösten. Men nu är det slut med det!!!

Back to normal, helt enkelt.

Överraskning nr 1: Nya spinningcyklar. Jag kände mig VERKLIGEN som en nybörjare då jag kom in i salen. De visade sig dock vara helt fantastiska. BÅDE att ställa in och att cykla på. 

Överraskning nr 2: Jag ORKADE hela passet utan dödslängtan!!!

Tack Petra, för det!

Nu har jag och Gubben bokat Jessicas spinning på söndag. SÅ DET SÅ!!

Annars så....

Var Gubben och jag bjudna på middag hos en eftersökskollega till honom igår. Mycket trevligt.

Mat och dryck. Prat och skratt. Bjuddrycken för herrarna i form av Whiskey var god, mycket god....igår. Idag har Gubben varit en spillra av sig själv. Jag som inte gillar spritdrycker och alltid tackar NEJ har känt mig som riktig HÄLSOFREAK. 

Han vilar än....

En dag hade jag lite tid över för...allt eller inget. Jag tog en tur till Gengåvan. I bakhuvudet hade jag en liten byrå att ställa finlampan på i vardagsrummet.

Jag är inte den mest tålmodiga då det gäller att gå i affärer, Så min vana trogen skenade jag igenom affären - både över-  och undervåning,  utan att finna nåt passande.

Men tänk, ibland tror jag nån är med och hejdar mig...för precis vid utgången föll mina ögon på en silverbricka med små koppar till...ståendes på en liten utsökt byrå! Jag tvärnitade och kollade om den var till salu och det var den. Nu står den i vårt vardagsrum och pryder sin plats med finlampan ståendes ovanpå. 

Då man väntar på nåt gott, heter det ju, och vi har verkligen väntat på vår lampa som vi beställt till vårt badrum. Nu sitter den på sin plats över spegeln i badrummet. Inte helt oväntat var det min Gubbe som satte upp den. Han är en hejare på sånt, han. Det är inte jag. Vill inte ens tänka tanken vad som skulle hända om jag ens försökte...

Idag har jag verkligen fyndat! 20 st tulpaner för 69. Jag vet inget mer vårlikt än tulpaner, älskar verkligen dem.

Vet inte vad som flög i mig idag, men jag fick lust att städa altanen på framsidan! Vårkänslor antagligen.
 Medan Gubben låg och ojade sig över sin huvudvärk så körde jag dammsugaren över hela huset OCH altanen. Gud så nöjd jag kände mig.  Glorian kändes helt rätt på huvudet!

Och då jag ändå höll på med städningen så föll min blick på våra krukväxter, av oss sorgligt bortglömda...Lite vatten, kanske? Eller komposten?
Några fick en chans av mig, medan andra gick vidare till Trädgårdshimlen.
Azalean som jag fick av vår hunduppfödare-Inger som besökte oss i mellandagarna, har jag verkligen tagit ansvar för. På köksbordet var det omöjligt att ha den, då Syrran Katt tuggade på den hela tiden. Azalea är giftig för katter.
Det vet inte Syrran.
 Det vet jag.
 Därför har azalean fått en ny plats på fönsterbänken i tvättstugan där inga katter har tillträde.
Varje dag då jag åker till jobbet så ger jag den en skvätt vatten som den goda blommatte jag ändå är, och tänk, den är så himla tacksam så det är inte klokt!
JAG, som är känd för att döda alla blommande krukväxter är MYCKET nöjd med min insats. Men nu är utmaningen att hålla azalean vid liv i en herrans massa år. För detta skall alla medelålders kvinnor klara.
Har jag hört....
Ja ja, nån måste ju bryta mönstret. Kan det bli jag?
Spänningen stiger....

Det är inte lätt att vara husdjur i vårt hus då matten drar igång en städoffensiv. Dammsugaren är och förblir en fiende för allihop och de flyr med panik i blicken då den närmar sig.
Då anfallet äntligen är över så faller de ihop och sover som stockar.
Vissa gömmer sig så väl att man inte finner dem. Skrållan och Lummi, hallååååå?

Dålig bild pga min mobil...eller mig själv..inte säker på vilken, men klicka på bilden om ni inte ser byrån tydligt.

I love tullisar!!!

I köket är det ett måste att ha färska tullisar på bordet!

Azalean fick jag i julgåva av  Inger, vår lappisuppfödare, då hon besökte oss i mellandagarna..Den lever än!!!Fatta vilken
lycka för mig.

Nu så!!

Nystädat

Klinga, trött som tusan

Vaski, trött som tusan...också

Cissan, nyvaken

Syrran, ur funktion