10 månader är över

För ca 10 månader sen tog jag ett beslut som skulle visa sig vara OTROLIGT oöverlagt. Men vem vet vad som väntar runt hörnet....om man inte vågar att ta steget? Jag och några fantastiskt modiga och engagerade människor kastade oss ut för ett stup, rent ut sagt.

Åhhh, jisses, så vi gick in för arbetet! Vi var SÅÅÅÅ peppade och fokuserade.
Fast först var vi tvungna att läsa alla miljoner policys och regler...
Jordbruksverkets alla riktlinjer, styrelseprotokoll från 2012 och framåt.
MEN VI GJORDE DET!!
Det måste varit världsrekord i policys, var och en skrivna i ett enda stycke....
Vi bestämde direkt efter denna maratonläsning att försöka förkorta och förenkla dessa.

Under tiden...

Behövde katter räddas.
Under husgrunder och på garagetak.
Katter som var skadade.
Nyfödda utan mammor.
Katter som svalt.
Katter vars ägare blivit allvarligt sjuka eller avlidit.
Vi fångade in katter för brinnande livet.
För att det var detta vi hade som mål från början.
Det vi alla brann för.

Att rädda katter.

Och vi kände oss så himla nöjda att vi kunde göra nytta. Jag kan fortfarande känna värmen i hjärtat då vår egen Håvmästare(detta tack vare hennes fantastiska hand med håven) tillika sekreterare, lyckades fånga den första katten!!! Och lyckan i ansiktet på vår Ordförande då hon höll den lilla, lilla moderlösa kattungen i famnen, som bara några dygn gammal räddades från en säker död. Det kom att bli många fler kissar som fick en andra chans. Det är goda minnen.

Men så hade vi då åsiktsmaffian....

Varför gjorde vi inte si istället för så? För tydligen gjorde vi allting bak och fram...hur vi än gjorde så bröt vi mot nån regel. Ett ständigt ifrågasättande. Små saker kunde bli till ENORMA problem. Fast det från början knappt varit ett problem....
Kunde ha lösts med framförhållning så att inte "problemet" behövde uppstå alls.
Saker som vi gjorde i uppsåt att vara positivt vändes rekordsnabbt till något negativt. Vi fick mejl där vi blev anklagade för den mest horribla saker. Rena trakasserier!
Och så var det allt skitsnack och ryktesspridningar som skulle sållas.
Vi gjordes t o m ansvariga för en persons tekniska tillkortakommanden! Då hen insåg sin okunskap borde det varit på sin plats att ha bett om ursäkt och erkänt sin tekniska begränsning, för så gör man väl som hyggligt uppfostrad människa, men det enda som kunde höras var ett mummel. Ja, herregud!
Som tur var så hade vi humor....Det har blivit många skratt...

Men ibland så...

Fick vi nog.

Men fortsatte vårt uppdrag ändå, för vi var disciplinerade människor som tog ansvar. Vi bet ihop och körde på, med allehanda stressymptom som en extra bonus. För vi fick ju också höra att vi gjorde detta frivilligt...

För min del har det inte varit värst. Jag har fått min beskärda del men inte tillnärmelsevis så mycket skit som några av mina fantastiska kollegor i denna styrelse, en styrelse som mer liknat en spottkopp för bittra, illvilliga, ja, rent ut sagt elaka människor med inget annat för ögonen än att fördöma och härska!
Efter vårt sista möte, som mest liknade Hela havet stormar så var det mycket enkelt för mig att avsluta mitt medlemskap i denna förening. Och vad jag vet så är jag inte ensam om det.
Nu har jag sett den från insidan och det var ingen harmoniskt upplevelse. Jag tycker det är på sin plats att alla medlemmar som troget betalar sin avgift varje år, men som inte är aktiva, också får veta hur det går till inom en till synes oförarglig förening med kattens väl och ve i fokus....

Det positiva i allt elände har ändå varit att jag gjort nya, härliga bekantskaper med engagerade människor som velat hjälpa till genom att öppna sina hem för katterna.
Och sist men inte minst, mina härliga kollegor! Lisa, Gunilla, Svein, Viktoria, Jimmy och Björn,
Tack för att ni finns!!!