Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

tisdag 3 maj 2016

Att inte ha trådlös mus...eller arbetsplats


Som om tiden backat tillbaka....Nu är vi utan skola igen. Dock inte så himla drastiskt som förra gången. Förhoppningsvis.
Men tankarna far....
Ni vet då vi packade, packade och packade. Slängde och slängde. Och efter ett år så packade och packade vi IGEN och sen packade vi upp. 
Säkert finns det fortfarande nån ouppackad kartong i nån gömma....

Så kom det sig en dag förra veckan att det luktade biltvätt av vårt varmvatten. Vår kloka chef stängde skolan direkt! Ja, vad tusan! Vem har någonsin varit med om att vattnet har luktat?

Jag är INTE avis på min chef eller för den delen biträdande rektor. De har INTE haft ett 9 till 5 jobb på ett tag...
Lektionerna är lösta på bästa sätt, och jag kan jobba från olika ställen(tack Internet) men jag saknar ju mina arbetskamrater! 
Jag vill ju att alla skall vara som en enda stor familj! Som vanligt, alltså. Jag hoppas VERKLIGEN att experterna löser detta PRONTO!!!!
Inte en flytt till, snälla? 


En liten titt på "nybygget" i mars 2014

En fundersam vikariesamordnare,  bibliotekarie
inköpsansvarig...Vart ÄR hon?

Hmmm, vad fanns här förut...

Calle, Calle, min ögonsten! Denna kille är och förblir
en av mina bästa medarbetare! Om han inte redan hade en världsbästa mamma,
så hade jag adopterat honom direkt!


Lite rullstolsrace in i det sista på Tullis innan vi stängde
och sa morsning och goodbye! Maggi och Camilla, våra
absoluta favvisar! Gulle dom! Utan dem hade allt varit mycket
jobbigare. 
 Men nu är det 2016 och vi är utan skola. Igen.
 Jag har faktiskt fuskat idag. Hmmm, några fler dar faktiskt, har jobbat på MIN skola ÄVEN om jag har order att INTE vistas där för länge.
Man vad tusan!
Jag har INTE tänkt att duscha eller dricka varmvatten! Har haft sällskap av mina eminenta städ-och vaktmästarkollegor och vi har överlevt allihop. Gött!
Jag slås av tanken: Attans vilka bra människor jag har som medarbetare! Oavsett yrkesroller.
Kom tebax nu, allihop!

Sen är det ju det här med tekniken...
Min egen dator har ju varit stand in för min "jobbdator" som är stationär.
 Suck....
Helt plötsligt stånkade min dator om att uppdatera till Windows 10. Hela tiden. Till slut så föll jag till föga och uppdaterade...
Slå mig i huvudet!!! HÅRT!!!
Fann knappt mitt skrivbord då den attans uppdateringen var klar.
Att överföra foton från mobben till datorn funkar inte och jag bara....vill slå sönder...hmmmm, nej å nej..lugn å fin...inte slå sönder...

Sen funkar inte längre min mus till datorn. Nähä? Har alltid funkat förut...
Kan strejken bero på att klantkatten Syrran välte en nyvattnad orkidé över datorn, tro?

Min Gubbe räddade mig..tillfälligtvis...med en "akutmus" som nu är kopplad till datorn.
Ett tillägg:
 JAG HATAR DATORMÖSS(musar...Ehhh, hjälp mig, vad heter det?..)
Jag får ont i armen och behöver därför den där...som är inlagd i laptopen...den där som jag inte vet namnet på, som min Gubbe har sagt namnet på flera gånger ...och som är jäkligt bra.
Jag känner all information förvandlas till en en alzemiersvind i mitt medvetande just nu...

På tal om kropp och själ...

Försökte igår göra comeback på ett golvpass på träningsmeckat. Har inte vågat mig på koreografi under lång tid. Men jag ÄLSKAR ju sånt!! Vill ju!!!
Jag var ju en riktig aerobicshoppa under låååång tid. Körde flera pass om dagen utan problem på den gamla goda tiden. Under KMTI:s start.
Det var då det.
Då jag var typ 25-40. (Nu är jag...mummel, mummel...58..).Sen, vet ni, fick undertecknad bita i det sura äpplet och inse att hon inte var som andra.
Att upptäcka att träningsvärk inte är detsamma för alla människor...
Att snurr inte är jättebra för nån med EDS även om jag gjorde det ändå för att det ingick och var så kul....med en massa skador som följd.

Fast det gör dj-igt ont i mitt vänstra knä. NU.
Ja, jag VEEEET...
Du måste lyssna på kroppen, säger många.
Jag lyssnar hellre på själen, ja!

Och jag hade så himla kul på passet igår, ÄVEN om jag inte kunde gå efteråt. Och det kan jag fortfarande inte, i skrivandets stund. Ont, det gör ont..... Det kommer det säkert att göra ett bra tag framöver.
Men vadåddå?
Själen, den själen, fick ett lyckorus.
Det var faktiskt värt ett ont knä.

Puss, Karin för ett fantastiskt pass!!!












söndag 24 april 2016

Farväl Louise Bugnet

Jag ÄLSKAR tullisar.
Idag fyndade jag papegojtulpaner! Men hallå, endast 39.90 på ICA!

Inga papegojor i köket  men dessa är ändå
snygga

Här står papegojorna...

Idag fick resten av den attans taggiga och risiga rosenbusken se sig besegrad. jajjamensan!
Jädrar så vi slet gubben och jag, innan vi fick upp rötterna!

Sorgligt är att jag tror att vi inte har nån kotte boendes under vår altan med utgång där rosenbusken stod.
För några dar sen låg en kotte död utanför grannens uppfart. Jag har haft lite ångest över om det var en hona eller hane...och om det kanske funnits ungar nånstans...kanske under vår altan...men jag är ganska säker på att så inte är fallet för Lummi brukar gå bärsärk då det funnits liv under vår altan.
Och det har hon inte gjort i år.

Tyvärr Louise Bugnet, du höll inte vad du lovade. Du var
fantastiskt fin med dina rosa knoppar och vita blommor,
men vad tusan fick du för dig dig då du skickade ut rötter åt alla håll?
Under altanen till och med. Och de fina blommorna sket du i att visa oss.
Så nu är det tack och adjö! Skyll dig själv...

En f d Louise Bugnetros.





Och rätt som det var var det vitt på marken!!!!
HJÄLP!!!
Men det var bara hagel och smälte som tur var bort nästan direkt.
Lite mindre jobbigt än trädgårdsarbete är pyssel. Gamla konservburkar har blivit pennburkar...eller nåt. Jag är ju lite sjuk med att spara förpackningar ut i fall att de kan komma till nån bra användning.
Idag stod jag på Coop och funderade på om jag skulle köpa konserverad majs. Varken jag eller Gubben gillar dock majs men burken var ju lagom stor och bra på alla sätt...

Förståndet vann och majsen fick stå kvar i hyllan.

Däremot fann jag en jättesnygg burk med blandade bönor och den hamnade snabbt som attan i korgen!



Före detta krossade tomater...viken tur
att jag också sparar på små tygbitar....
Och nu, ÄNTLIGEN verkar våra tre amigos ha utlyst vapenvila . De har mobbat varann till och från. Ibland har Cissan mobbat Syrran, eller så har Skrållan mobbat  Cissan, Eller tvärtom....Inte så att de slagits eller så, utan mer mopsat sig.
Men idag fann jag dem stationerade så här:
Frid!

Jösses! Då jag ser ut genom fönstret så har löven på buskarna utanför blivit större än de var igår!!!!
Det får bli en trädgårdsdag idag, helt klart. Plantor skall flyttas, jord skall vändas, komposten skall tömmas,
Och ja visst ja, mindre kul....min trasiga bil skall bogseras till verkstan...
Undrar om det går att använda den till nåt pyssel, istället?


fredag 22 april 2016

Tungt

Jag har ett bra liv. En Gubbe som älskar mig trots alla mina fel och brister, våra husdjur som berikar våra liv nåt alldeles oerhört, mina fantastiska bonusbarn och barnbarn, ett hus som numera är oerhört fuktspärrat och inrett som vi vill ha det, ett intressant och berikande arbete med fantastiska medarbetare, vänner som värnar om mig och jag om dem. Ja, ett bra liv om det inte fattades en bit. En stor bit. Den största faktiskt.

En människa som betyder och alltid har betytt oerhört mycket för mig fyller idag hela 36 år.
Hen och jag har inte träffats på flera år och det är för mig en stor sorg. Det finns stunder i livet då allt stannar upp...och det är detta datum.
För mig.

Ibland får man gilla läget som människa, så är det bara. Och jag har under så många år tränat på att gilla läget att jag nog kan vinna priser vid det här laget.
Men den här dagen är tung.
Väldigt.
Tung.





söndag 17 april 2016

Rosornas krig

Att ha en trädgård är på gott och ont. Mest ont...För några år sen hade väl min tunga ruttnat över en sån kommentar! och visst, då trädgården står där i sin gröna prakt, så är det helt fantastiskt rofyllt att gå omkring och förstrött plocka bort ett visset blad här och där. Men i min trädgård snackar vi inte plocka blad, där talar vi att vända alla rabatter upp och ned...i stort sett i alla fall.
Och sen skulle jag bra gärna vilja säga något väl valt till den människan som tydligen löpte amok bland rosorna i planthandeln för några år sen. Och köpte de med de vassaste taggarna ever.
Hmmm, det var visst jag...

Den fina Louis Bugnetrosen med sina rosa knoppar som sen slog ut till vita underbara blommor har bytt skepnad till en helvild variant som hotar att riva vår altan. Jag har under de senast fem åren försökt tukta den men den satans rosen tar sig större och större friheter. 
Att den sen bara ger små sketna minirosor vid blomningen men en ruggig mängd med nypon på hösten har fått mig att nu ta beslutet att gräva upp den. Och det svåra i detta är inte det själsliga smärtan ...no no, det är smärtan av alla vassa hullingförsedda taggar som är som levande stiletter!

Jag smög mig på den med sekatören och knipsade av grenarna längst ut men tror ni inte att jag fastnade med jackärmen och höll på att aldrig komma loss ändå. Men jag kan meddela att jag nu har vunnit striden och Louis Bugnet är numera en f.d ros. Nja....roten sitter fortfarande i marken....

Uh, nu fick jag en otäck ilning över ryggraden....Tänk om den saten har växt till sig under natten och bara väntar på att jag skall visa mig!!! Väser KARMA då jag sticker ut näsan....

Skulle nog aldrig ha sett The Little shop of horror....Ni vet, den där filmen där lille menlöse Seymore,
som jobbar i blomsteraffär, får hand om en liten planta som växer sig större för varje dag. Inte av växtnäring utan av blod, som den tvingar Seymore att skaffa. Ja, jisses!

Vågar väl nästan inte säga att jag har en klätterros som behöver ansas också....
Tror jag tar den nästa år...  


Så där ja! Nu är det bara roten till det onda kvar....

Leråkern...

Sen var det det där med gräsmatta också....Efter förra årets husvagnsparkering så ser det ut så här, suck...
Jag har i alla fall släpat tillbaks alla kantstenar och rensat bort en massa plantor som blev förstörda på kuppen. Och klippt alla buskar som fick härja vilt förra året. Och det gjorde de...

Men sen var det välförtjänt vila på glasaltanen tillsammans med kissarna. Våra Solkatter.







Cissan och Syrran på sina poster



Då ens barn har växt upp så skaffar man sig husdjur så man kan fortsätta att oroa sig för någon..,
Våra hundar har alla tre haft kennelhosta i flera veckor sammanlagt. Först ut var Vaski, som blev rejält sjuk och efter en vecka var det Lummis tur och i fredags morse insjuknade Klinga.
Och Klinga var så himla sjuk att jag fick panik och ringde Evidensia! Trodde hon skulle kvävas av segt slem!! Fick ordinerat Bisolvon och mycket vätska och som tur var så lugnade det sig, även om det tog två dar.
Lummi, den tuffingen, har klarat sig bäst eftersom hon antagligen inte tillåter ett sketet virus att angripa henne,
Sömnen har det blivit lite hur som helst med för oss då det har varit ett härligt trumpetande i sovrummet.
Men vad vore väl livet utan möjligheter till lite oro och sömnbrist...



Här sitter de, våra sjuklingar.
Och den där boken jag hade tänkt läsa och klädtrasan jag planerade att sy...har inte blivit läst eller sydd den här helgen heller. Vilken tur, för då har jag nåt att planera inför NÄSTA helg också...

lördag 9 april 2016

Att vara trevlig

Tänker lite grann på oss människor. Det där med hyfs och fason, artighet och att vilja andra väl.

Fanns det nåt koncept för uppförande och ordning redan på neanderthalarnas tid, tro?

När blev det bestämt att man skall vara snälla mot varann istället för dumma?
Om det blev bestämt så...
....verkar det som om den regeln har suddats ut i så fall
Nu, då jag lyckats fylla hela 58 år med både positivt och negativt i bagaget så har jag fyllt upp min kunskapsbank med massor av erfarenheter.
Då kan jag inte annat än fundera...Vad har hänt med artigheten och respekten för varandra?

Ett exempel från min inköpsrunda idag:

Systembolaget:
Jag var 3:a i kön
Kund nr 1:
Kassörskan:
Men hej! Riktigt bra vin du valt! Det där är riktigt gott. Vad har du tänkt göra i helgen då?
Kunden: Öhhh?
Kassörskan: Har hört att vädret skall bli kanon så så det är ju verkligen läge för utevistelse...
Kunden: öhhh...ehhhh, kanske badhuset......

Kund nr 2:
Får telefon precis innan det är hans tur. Spännande hur han löser detta. Jag briserar nästan av obehag av att han väljer det ABSOLUT sämsta alternativet genom att INTE avsluta samtalet.
Han fortsätter istället glatt med att HÖGT OCH TYDLIGT FRÅGA SIN KOMPIS OM HANS SENASTE BILINKÖP!!!!.Inte en blick eller ord till kassörskan under hela tiden. Hon får via teckenspråk göra honom uppmärksam på att visa leg. Men jag älskade verkligen hennes; Ha en bra dag!!! Då han betalt. Hon fick dock inget " tack detsamma"tillbaks.

Sen är det min tur....
Kassörskan och jag hade en trevlig pratstund om trädgårdsbestyr och vackert väder under de ca 3 minuter det tar i kassan. Jag betalade och gick.
Och kände mig väl till mods.

En stund senare på ICA...

Kund nr 1
Kassören; HEJ!
Kund: Hmmrff ..

Kund nr 2 är jag:
Vi löste inga världsproblem men vi var hövliga mot varann. "Hej, tack, varsågod,
ha en bra dag, tack detsamma".

Det kan väl inte vara alltför svårt att få till dessa små fraser vid möten med våra medmänniskor? Vare sig det är i egenskap av kund-personal eller privat?
Att vara artig och väluppfostrad är för mig så naturligt att jag inte fattar hur man INTE kan vara det. Vet inte att mina föräldrar gjorde nåt speciellt för att jag skulle fatta värdet av att behandla mina medmänniskor väl. Det liksom ingick i livet.
För oss på 60-talet. I alla fall...

Då man sitter där med sitt nyfödda lilla knyte så vill man väl att det skall bli en god människa av detta pyre? Att uppfostra sin telning till en person med empati och respekt för andra människor är väl ändå målet för alla föräldrar?

Eller?

Men jag vet ju att det finns människor som gör allt för att vara en "böld i röva" på alla och envar.
DET är intressant, tycker jag. VARFÖR har de denna attityd? Och NÄR fick de den? Av födsel eller senare i livet.
En überstark gen från neanderthalarna?