Jo då, det knallar och går, fötterna upp och huvudet ner...

Nu har jag praoat heldag på jobbet under veckan och det har gått galant...förutom att jag sätter till 150 knutar så fort jag får chansen! Jag är nog inte med på banan riktigt än får jag erkänna...Har tappat bort nycklarna och mobilen ett flertal gånger...och inte bara dem utan även mina tankar. Att inte komma ihåg vad man höll på med för en liten stund sen utan bara bli sittandes och glo...det är lite...förvirrande och faktiskt otäckt.

Men...

Det där med att veta sin gräns är inte my cup of tea. Då allt är så kul så kör man, eller?

Men jag tränar på med gränsen, jag.

Med hjälp av världens bästa chef och arbetskamrater!

Puss på er, goingar!💗

Jag har många gånger tänkt på alla människor som går till jobbet varje dag och AVSKYR det! Tänk att ha det så! Förfärligt! 

Nä, nu över till nåt helt annat..

Julklappar.

För vissa ångestladdat och ett nödvändigt ont men nödvändigt för att upprätthålla släktsamvaron, ELLER för att man älskar och vördar sina nära och kära. Att ge pengar är den yttersta nödlösningen, tycker jag. 

Jag älskar att ge julklappar men då med hjärta OCH hjärna. Att bara köpa för köpandets skull är nono. Jag vill såklart att det skall passa mottagaren. Ikväll har jag beställt julisar till alla våra små godingar och jag tror att de skall passa. 

Att som barn få nåt som man INTE önskat eftersom man inte ens visste att det fanns, DET är den ultimata lyckan. Tycker jag, i alla fall...

Jag tänker tillbaks till min barndomstid vid jul som en tid av förväntan. Julskyltningen var jättehemlig till första advent. Alla skyltfönster täcktes över med papper vid skyltningen men då det var dags så drogs täckena ner och man såg hela härligheten med tomtar och allt! 

Då gick alla ut och kollade skyltfönstren och röstade på sin luciakandidat, drack glögg, köpte lotter och småpratade utan julstress. 

Jösses, så mysigt det var! 

Hmmm, hur gammal ÄR jag egentligen? 

Finns det fortfarande familjetraditioner? Det känns som om kommersen har tagit över helt och hållet. Att läsa julevangeliet, vem gör det? Bara frågar... 

Man ser ju för bövelen inte ens på Kalle Anka & co längre!!! 

Vart är mänskligheten på väg!!!!

Nu måste jag vila efter detta känsloutbrott...

Att ta tillvara det lilla...

Då man blir tvungen att stanna upp och tänka...eller INTE tänka(det är baske mig en svår konst!) så kommer det upp små glimtar från långt tillbaka i tiden.
Som då jag och dottern bodde på Rud. Jag hade nyligen gått igenom en separation, slutat mitt jobb och börjat studera, min tonårsdotter hade en svår tonårsperiod och jag var konstant orolig för henne. Stressen låg som en blöt filt över mig men jag vägrade lägga mig platt. Nänä, man kämpar ju på, eller hur?
Så kom det sig att det i vårt hem flyttade in två kattpojkar, Toker och Blyger. Vi fick annat att tänka på, jag och min dotter. Dessa två killar gjorde att vi kunde fokusera på annat än oss själva och våra problem.
Då killarna hade blivit fullvuxna visade den ene av dem tydligt att han ville ut men det var uteslutet att han skulle få gå ut själv så jag införskaffade två stycken flexikoppel för att båda två skulle få utforska världen under mattes ledning.
Den ene kissen var livrädd och smög sakta fram medan den andre var nyfiken och ville utforska omgivningen. Den bästa lösningen var då att jag satt mig på en sten och lätt dem vandra omkring i sin egen takt.
Det var DÅ jag begrep vad uttrycket TOMGLO innebar...
Och tänk så bra jag blev på detta! Hade nytta av denna egenskap under många år. Hur kunde jag låta denna egenskap falla i glömska?

Men nu, kära vänner, har jag tagit upp denna fantastiska egenskap igen och tränar hej vilt för att bli bäst! Ehhh.... nu for jag iväg i tävlingstempo igen, ett återfall i hetsen att bli bäst...i alla fall i mina egna ögon.
Men.... i alla fall, efter min ihopklappning så har jag tagit mina pälsklädda familjemedlemmar till hjälp för att bli som fölk igen, de är mina terapeuter, helt enkelt.

Sen finns det en liten kille som jag är väldigt kär i. Han heter David och hans tandlösa flin är sagolikt! Hans nappatag i håret och slemmiga pusskalas ger mig rysningar av lycka! Hans mamma och pappa går inte heller av för hackor! Fast om de slempussar mig så blir jag inte lika lycklig...

Och tänk....igår hade jag tjejfest! Mina bästaste vännerna i världen for ever ramlade in precis som de gjort vid olika tillfällen under...34 år!!!!!
 Jösses!!!
Och därför slog mig tanken, TJEJfest....hmmm...När övergår man från att vara tjej till att vara kvinna och tant? Jag kallar mig tant hur lätt som helst men hur är det egentligen med mina medsystrar?Hur kan man undvika att trampa i klaveret, liksom?
 Många frågor i hövve på mig...
Men under gårdagskvällen uppstod detta fenomen som ALDRIG uppstod då man var ung; att man samtalar om nåt och så kommer man inte ihåg ett namn, en plats, ett tillfälle, och så går konversationen vidare och så upprepas detta igen...och igen...och allt går ju inte att googla.
Dessa tjejer/kvinnor/tanter är en lisa för själen på mig!

Summering: Husdjur, bebisar, kära vänner, vackert väder är det viktigaste i livet! Och pengar, MYCKET pengar!!....

Mina terapeuter Cissan och Syrran

och deras avlösare...

En lisa för ögat och själen.

Bröllopsrosen ger inte upp...

Här sitter 4/5 av mina bästaste vänner i världen

Förrätten....den smakade gott men såg ut som en
tekaka med konstigt pålägg...kommer aldrig att
tävla i nåt matprogram.

Att stanna upp då man ser dessa fantastiska höstfärger...

Kram å puss på er käraste vänner!

Alive and kicking

 

Då man minst anar...

Vad gör man då man inte längre klarar det man alltid har klarat?
 Då saker varit *lite mycket*vissa tider men man rest sig som en ny människa ur den där skrothögen som faktiskt är*jag själv* efter att belastningen avtagit. Och allt är frid och fröjd.
Man är glad som en lärka, kvittrar och har sig. Muggöronen är åt samma håll(höger) i personalrummet, en källa till glädje och en kaffemaskin som sköter sig...förhoppningsvis. För om INTE...

RED ALERT!

Men vad då då? Så har det ju alltid varit, så varför hålla på, liksom? Så är det ju för alla arbetande människor! Man drar sitt strå till stacken, känner sig tillfreds med sig själv, att göra skäl för sin lön är viktigt, men inte bara, att ha ett sammanhang är också viktigt, och bra medarbetare, en bra chef, inte bara bra, utan fantastiska. Det är jätteviktigt!

Allt detta har jag.

Men ändå gråter jag obehärskat, är otrevlig mot oskyldiga människor(förlåt alla), klarar inga *pling* i mobilen, kan inte sortera, inte ge råd, inte avgöra om jag skall köpa röd eller grön mjölk, eller om jag skall ta till höger eller vänster då jag promenerar våra hundar., eller vad och OM jag skall äta...

Nåja, jag kommer inte svälta ihjäl, har nåt flöff runt midjan som jag gärna kan säga adjö till, men inte orkat ta tag i på länge...
Jag, den utbildade friskvårdaren och f d elitmotionären har flöffat ut och är på ruta 1. Nu är det viktigaste att klara dagen utan hjärtklappning.

Men nåt jag är bra på är att gråta, alltid nåt...

Känner mig lite så här...

Nobelpriset i katastroftänkande går till.......

Det där med att ta ut sorg i förskott....Fanns det ett Nobelpris för detta så skulle jag ha vunnit flera gånger om. Sån är jag. Antagligen sitter det i generna.

Vår förste voffs Vaski har ju under lång tid haft svårt med sin bakdel. Han har ibland inte kunnat stå på benen eller så har han ramlat omkull utan synbar anledning. Många veterinärbesök har det blivit. Vi fick höra att han har artros och att han är till åren kommen men väldigt pigg för sin ålder.....

Matten grät floder varje gång vovven inte kunde resa sig eller då benen vek sig vid minsta ojämnhet. 

Men hunden verkade inte ha förstått att han fått diagnosen "gammal" utan tjoade på och busade som om han var valp med en släpande bakdel. 

Det fanns inte i denna värld att låta honom få springa vidare i Regnbågslandet. Inte än, i alla fall. Förr eller senare så...men inte just NU...
Så matte bokade tid hos den förhatliga vetten och krävde en slutgiltig utredning.  Och det fick hon!

Vovven var inte på nåt sätt dödsdömd. Vetten gav honom en spruta i röven och sa att voffs skulle ha 3 st till sen skulle det onda förhoppningsvis vara över. Om inte finns en plan B.
Ehhh....jaha....

Så här är det ofta med mitt katastroftänkande. Jag gråter floder långt innan saken är utredd, kanske för att plana ut sorgen inför det oundvikliga....
 Fast å andra sidan så har det varit förfärligt de gånger jag INTE haft katastroftänket inom räckhåll. Som med Skrållan i julas...Då var jag så säker på att hennes problem var hennes tandsjukdom som var lätt fixat, men som visade sig vara en obotlig tumör....Jag lämnade henne för en lättare operation och fick aldrig mer träffa henne i livet.
Så jag fortsätter nog med mitt katastroftänk, jag. Bättre att ta ut det värsta och sen bli glatt överraskad.
Just nu har jag inget att oroa mig för...Känns jäkligt konstigt, tomt liksom...
Men om det blir för jobbigt så finner jag nog nåt att oroa mig för, som att bilen hackade lite förut...

Kram på er alla vänner!

PS: ta på er hjälm och knäskydd då ni får ut med soporna så ni inte slår ihjäl er för då blir jag alldeles förfärligt ledsen och förtvivlad hur länge som helst. DS.

Inte ok...

Idag har jag varit med om nåt oerhört obehagligt. Jag har haft en lång överläggning med mig själv om jag skall blogga om detta. Indirekt handlar det om mitt jobb och där råder en sträng tystnadsplikt. Den håller jag stenhårt på! Men detta gäller en händelse utanför mitt arbete, som ändå hör ihop med jobbet. Har varit riktigt oense med mig själv, men allt eftersom tiden gått och jag inte kunnat släppa händelsen utan tvärtemot grunnat mer och mer så kom jag och mig själv fram till att det nog är bäst att plippa ner det i bloggformat. Om jag skall få ro i hövve...och själen.

I eftermiddags tog jag mig för att åka till Skoghall för att socialträna Lummi-stresstanten. Jag ställde bilen vid bryggan där båtbussen lägger av och an och så vandrade Lummi och jag i sakta mak inåt Skoghall.
Eftersom hon har svårt med många intryck på samma gång och dessutom är oerhört känslig för känsloyttringar hos oss tvåbentingar så får man ha stooooort tålamod och sakta ned tempo och röst då man är på okänd mark med henne. Eller näst intill...Skoghall är ju inte helt okänt för mig, inte heller henne men däremot allt som händer. Och idag hände det....

Vid ICA Tummen stod ett stor gäng och skränade. De hade helt klart helgkänsla, om man så säger...
Jag kände igen en av personerna som en f d elev hos oss och förberedde mig på att hälsa på hen då jag kommit närmare. Döm om min förvåning då hen tittade på mig och sedan vände ryggen åt mig!
Jaha, tänkte jag, så får hen väl göra om hen vill, men kände mig lite förvånad. Samtidigt som jag tänkte detta så hör jag ett råflabb i klungan, kort därefter sluter två killar upp bakom ryggen på mig.

Följande dialog utspelar sig:
-Kolla hunden, drömhunden, vettu(asgarv), nu vet jag preciiiis vilken hund jag skall skaffa(asgarv igen). Ja jävlar du, den skulle man ha! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Detta upprepades ett flertal gånger tills jag fick nog och vände mig om och sa:
-Ursäkta, men är det mig och min hund du kommenterar?
-Ja, vadådå, jag tycker ju att din hund är en sån glad hund, men om du tar det på det viset så...du vet jag äääääälskar hundar mer än livet, ja(hånflabb)
-Jaha du, men jag tyckte det verkade mer som sarkasm, ja...men okej...men om du hade sagt det TILL mig istället för bakom ryggen så hade jag tagit det på annat sätt, vettu.
-Vadådå, får man inte säga att en hund ser glad ut, eller?(hånflin) men om man hatar ungdomar och är pensionär så tar man det väl så...(ännu mer hånflin)
Vi skiljdes åt vid Bolaget, han och hans stumme följeslagare gick in, jag förbi.Alltså bör killen fyllt 20..Det gör mig orolig, ty då var det antagligen langning på gång, ty vår fd elev är inte 20 än...

Det är solklart för mig att den fd eleven sade nåt om negativt om mig då jag passerade, det finns ingen annan förklaring. Varför skulle de överhuvudtaget brytt sig annars? Jag har passerat centrum massor av gånger då det stått gäng där och aldrig har någon brytt sig.

Det som jag inte kan släppa är, VARFÖR? Vi har aldrig haft nån konflikt. Hen gjorde aldrig några täta besök i biblioteket och i övrigt så hade vi en gles men hyfsad relation. Tvärtom så har jag försökt se till hens goda egenskaper. Det jag vet är att hen hatade skolan. MYCKET!

Detta gör att mina tankar skenar...
Hur kan det komma sig att vissa ungdomar HATAR skolan så otroligt?
Visst är det en period i livet då allt känns orättvis och ingen förstår en- så är det ju för de flesta tonåringar under de tiden.

Vi har en skola som är helt gratis och alla ungar får en bra utbildning av välutbildade pedagoger. De värnar om sina elever, gör det yttersta för dem för att de skall klara sig bra i sitt fortsatta liv. Jag vet detta, för jag ser det VARJE DAG!
Jag kan såklart inte svara för alla skolor men tar för givet att ALLA skolor gör allt för sina elever precis som pedagogerna på min skola.

Sååå, vad kan det vara som gör ungarna till såna motståndare till utbildning?

Nu backar jag bandet.
Min dotter, född 1980 kom ofta hem från skolan och beklagade sig över att allt var orättvist. Läraren hade sagt ifrån för att hon inte gjort sin uppgift. Vad har hänt? frågade jag. Jo, det var så att jag inte hade böckerna med för att nyckeln till mitt skåp var borta. Och han som skall öppna skåpet(slöjdläraren) hade inte tid. Men vart är nyckeln då?frågade jag. Vet inte, sa hon.
.
Skulle jag som förälder då ringt skolan och anklagat den för att de inte kunnat öppna skåpet så hon
kunde nå sina böcker? Nä, aldrig på tiden! Hon fick vackert skaffa en ny nyckel att hålla reda på! OCH dessutom jobba ikapp.
Och tänk vilken fantastiskt fin dotter jag har! Hon har aldrig mått dåligt av att jag inte varit blåögd och hållit henne om ryggen i motgång utan att först tagit reda på fakta.
Nja,....såklart har jag ibland varit blåögd...eller valt att vara blåögd men inte då det gäller skolan. Hennes tonårstid hade andra problem...

Utbildning är grunden till hela ens existens och den schabblar man inte med om man har nåt vettigt i huvudet.
Även om man som förälder har ett förskräckligt minne av sin skolgång så MÅSTE man lägga den bakom sig. Det är sunt förnuft, eller hur? Varför älta ens egen skoltid? Herregud, man växer väl upp och får VUXNA värderingar, eller hur?
Ens barn skall man ge de bästa förutsättningarna för framtiden. Det gör man inte genom att delge sina egna misslyckanden och tillkortakommanden från sin egen skoltid.
 Så för bövelen, föräldrar, låt pedagogerna i skolan göra det de är bäst på utan att lägga er i!!!!

Detta blev riktigt långt och kanske drygt för många men viktigt för mig.

Avslutningsvis kan jag känna en viss oro inför framtiden, men hoppas att detta var en engångsföreteelse..
Om detta upprepas så har jag gett Lummi kommando att bita dem i benen.
Matte tar eventuella böter.