Läsläxa

Men tjena, folket! Här kommer en rapport från en tant med något svedda kanter. Men det går framåt. Jodå, faktiskt!

Har bara tappat bort mina mobiler ett okänt antal gånger för att finna dem på de mest otroliga ställen, glömt min kod till Ingokortet, glömt om jag rastat hundarna idag eller om det var igår...och lite annat...

Men annars är det bra, vettni!

För nu är det framåt som gäller och då är det ju bra om man vet vilken dag det är...eller hur?

Under de senaste veckorna har jag ju fått jobba hemifrån och förutom jobbrelaterade uppgifter även haft som krav av min chef att läsa böcker och promenera med hundarna. Jag lever i de bästa av världar som får möjlighet att återhämta mig i min egen takt. 

Att läsa böcker...

Som boknörd och skolbibliotekarie så är det väl inte helt overkligt att jag skall kunna lyda min chefs order så himla motvilligt....

Som läxa har jag minsann läst del 7 i Det stora århundradet av Jan Guillou. Denne författare har inte varit my cup of tea tidigare, och det var därför en tillfällighet att jag lade vantarna på Brobyggarna, den första delen i serien. Och HERREGUUUUUD vilken läsupplevelse det var!!!!!!

FANTASTISK SERIE!!!

Alltså...Jan Guillou kan ju om han vill. Om man bortser från alla skittråkiga spionromaner och häxbränningar så är detta en av bland de bästa böcker jag någonsin läst! 

Här blev det lite jobbigt för machokillen Jan
att gestalta en homosexuell värld under 1900-talet

Och så blev det fantastiskt spännande...

...som fortsatte...

och fortsatte...

Oppps, här var kriget slut och tiderna förändrades

Sen kom då detta sömnpiller...

 1968 känns som en enda ultravänsterpolitisk diskussion rakt igenom. En sån oerhörd besvikelse!!!

Vad hände, Janne? Fick du idétorka eller fick du för dig att räkna alla pengar på kontot... Det är väl ingen hemlighet att Janne var involverad i KMFL-R rörelsen under denna tid och det märks alldeles för tydligt i 1968. Jag, som helt ointresserad av politik har känt denna läsupplevelse som inget annat än en plåga, men som den envisa jävel jag är så har jag läst ut hela boken och tänkt, vilken tur, för de sista 30 sidorna gav en framtidstro inför nästa del. 

Så snälla Janne, kolla inte kontot för ofta...utan ge oss vad vi vill ha. 

Kram på er, alla godingar!

Jo då, det knallar och går, fötterna upp och huvudet ner...

Nu har jag praoat heldag på jobbet under veckan och det har gått galant...förutom att jag sätter till 150 knutar så fort jag får chansen! Jag är nog inte med på banan riktigt än får jag erkänna...Har tappat bort nycklarna och mobilen ett flertal gånger...och inte bara dem utan även mina tankar. Att inte komma ihåg vad man höll på med för en liten stund sen utan bara bli sittandes och glo...det är lite...förvirrande och faktiskt otäckt.

Men...

Det där med att veta sin gräns är inte my cup of tea. Då allt är så kul så kör man, eller?

Men jag tränar på med gränsen, jag.

Med hjälp av världens bästa chef och arbetskamrater!

Puss på er, goingar!💗

Jag har många gånger tänkt på alla människor som går till jobbet varje dag och AVSKYR det! Tänk att ha det så! Förfärligt! 

Nä, nu över till nåt helt annat..

Julklappar.

För vissa ångestladdat och ett nödvändigt ont men nödvändigt för att upprätthålla släktsamvaron, ELLER för att man älskar och vördar sina nära och kära. Att ge pengar är den yttersta nödlösningen, tycker jag. 

Jag älskar att ge julklappar men då med hjärta OCH hjärna. Att bara köpa för köpandets skull är nono. Jag vill såklart att det skall passa mottagaren. Ikväll har jag beställt julisar till alla våra små godingar och jag tror att de skall passa. 

Att som barn få nåt som man INTE önskat eftersom man inte ens visste att det fanns, DET är den ultimata lyckan. Tycker jag, i alla fall...

Jag tänker tillbaks till min barndomstid vid jul som en tid av förväntan. Julskyltningen var jättehemlig till första advent. Alla skyltfönster täcktes över med papper vid skyltningen men då det var dags så drogs täckena ner och man såg hela härligheten med tomtar och allt! 

Då gick alla ut och kollade skyltfönstren och röstade på sin luciakandidat, drack glögg, köpte lotter och småpratade utan julstress. 

Jösses, så mysigt det var! 

Hmmm, hur gammal ÄR jag egentligen? 

Finns det fortfarande familjetraditioner? Det känns som om kommersen har tagit över helt och hållet. Att läsa julevangeliet, vem gör det? Bara frågar... 

Man ser ju för bövelen inte ens på Kalle Anka & co längre!!! 

Vart är mänskligheten på väg!!!!

Nu måste jag vila efter detta känsloutbrott...

Att ta tillvara det lilla...

Då man blir tvungen att stanna upp och tänka...eller INTE tänka(det är baske mig en svår konst!) så kommer det upp små glimtar från långt tillbaka i tiden.
Som då jag och dottern bodde på Rud. Jag hade nyligen gått igenom en separation, slutat mitt jobb och börjat studera, min tonårsdotter hade en svår tonårsperiod och jag var konstant orolig för henne. Stressen låg som en blöt filt över mig men jag vägrade lägga mig platt. Nänä, man kämpar ju på, eller hur?
Så kom det sig att det i vårt hem flyttade in två kattpojkar, Toker och Blyger. Vi fick annat att tänka på, jag och min dotter. Dessa två killar gjorde att vi kunde fokusera på annat än oss själva och våra problem.
Då killarna hade blivit fullvuxna visade den ene av dem tydligt att han ville ut men det var uteslutet att han skulle få gå ut själv så jag införskaffade två stycken flexikoppel för att båda två skulle få utforska världen under mattes ledning.
Den ene kissen var livrädd och smög sakta fram medan den andre var nyfiken och ville utforska omgivningen. Den bästa lösningen var då att jag satt mig på en sten och lätt dem vandra omkring i sin egen takt.
Det var DÅ jag begrep vad uttrycket TOMGLO innebar...
Och tänk så bra jag blev på detta! Hade nytta av denna egenskap under många år. Hur kunde jag låta denna egenskap falla i glömska?

Men nu, kära vänner, har jag tagit upp denna fantastiska egenskap igen och tränar hej vilt för att bli bäst! Ehhh.... nu for jag iväg i tävlingstempo igen, ett återfall i hetsen att bli bäst...i alla fall i mina egna ögon.
Men.... i alla fall, efter min ihopklappning så har jag tagit mina pälsklädda familjemedlemmar till hjälp för att bli som fölk igen, de är mina terapeuter, helt enkelt.

Sen finns det en liten kille som jag är väldigt kär i. Han heter David och hans tandlösa flin är sagolikt! Hans nappatag i håret och slemmiga pusskalas ger mig rysningar av lycka! Hans mamma och pappa går inte heller av för hackor! Fast om de slempussar mig så blir jag inte lika lycklig...

Och tänk....igår hade jag tjejfest! Mina bästaste vännerna i världen for ever ramlade in precis som de gjort vid olika tillfällen under...34 år!!!!!
 Jösses!!!
Och därför slog mig tanken, TJEJfest....hmmm...När övergår man från att vara tjej till att vara kvinna och tant? Jag kallar mig tant hur lätt som helst men hur är det egentligen med mina medsystrar?Hur kan man undvika att trampa i klaveret, liksom?
 Många frågor i hövve på mig...
Men under gårdagskvällen uppstod detta fenomen som ALDRIG uppstod då man var ung; att man samtalar om nåt och så kommer man inte ihåg ett namn, en plats, ett tillfälle, och så går konversationen vidare och så upprepas detta igen...och igen...och allt går ju inte att googla.
Dessa tjejer/kvinnor/tanter är en lisa för själen på mig!

Summering: Husdjur, bebisar, kära vänner, vackert väder är det viktigaste i livet! Och pengar, MYCKET pengar!!....

Mina terapeuter Cissan och Syrran

och deras avlösare...

En lisa för ögat och själen.

Bröllopsrosen ger inte upp...

Här sitter 4/5 av mina bästaste vänner i världen

Förrätten....den smakade gott men såg ut som en
tekaka med konstigt pålägg...kommer aldrig att
tävla i nåt matprogram.

Att stanna upp då man ser dessa fantastiska höstfärger...

Kram å puss på er käraste vänner!

Alive and kicking

 

Då man minst anar...

Vad gör man då man inte längre klarar det man alltid har klarat?
 Då saker varit *lite mycket*vissa tider men man rest sig som en ny människa ur den där skrothögen som faktiskt är*jag själv* efter att belastningen avtagit. Och allt är frid och fröjd.
Man är glad som en lärka, kvittrar och har sig. Muggöronen är åt samma håll(höger) i personalrummet, en källa till glädje och en kaffemaskin som sköter sig...förhoppningsvis. För om INTE...

RED ALERT!

Men vad då då? Så har det ju alltid varit, så varför hålla på, liksom? Så är det ju för alla arbetande människor! Man drar sitt strå till stacken, känner sig tillfreds med sig själv, att göra skäl för sin lön är viktigt, men inte bara, att ha ett sammanhang är också viktigt, och bra medarbetare, en bra chef, inte bara bra, utan fantastiska. Det är jätteviktigt!

Allt detta har jag.

Men ändå gråter jag obehärskat, är otrevlig mot oskyldiga människor(förlåt alla), klarar inga *pling* i mobilen, kan inte sortera, inte ge råd, inte avgöra om jag skall köpa röd eller grön mjölk, eller om jag skall ta till höger eller vänster då jag promenerar våra hundar., eller vad och OM jag skall äta...

Nåja, jag kommer inte svälta ihjäl, har nåt flöff runt midjan som jag gärna kan säga adjö till, men inte orkat ta tag i på länge...
Jag, den utbildade friskvårdaren och f d elitmotionären har flöffat ut och är på ruta 1. Nu är det viktigaste att klara dagen utan hjärtklappning.

Men nåt jag är bra på är att gråta, alltid nåt...

Känner mig lite så här...

Nobelpriset i katastroftänkande går till.......

Det där med att ta ut sorg i förskott....Fanns det ett Nobelpris för detta så skulle jag ha vunnit flera gånger om. Sån är jag. Antagligen sitter det i generna.

Vår förste voffs Vaski har ju under lång tid haft svårt med sin bakdel. Han har ibland inte kunnat stå på benen eller så har han ramlat omkull utan synbar anledning. Många veterinärbesök har det blivit. Vi fick höra att han har artros och att han är till åren kommen men väldigt pigg för sin ålder.....

Matten grät floder varje gång vovven inte kunde resa sig eller då benen vek sig vid minsta ojämnhet. 

Men hunden verkade inte ha förstått att han fått diagnosen "gammal" utan tjoade på och busade som om han var valp med en släpande bakdel. 

Det fanns inte i denna värld att låta honom få springa vidare i Regnbågslandet. Inte än, i alla fall. Förr eller senare så...men inte just NU...
Så matte bokade tid hos den förhatliga vetten och krävde en slutgiltig utredning.  Och det fick hon!

Vovven var inte på nåt sätt dödsdömd. Vetten gav honom en spruta i röven och sa att voffs skulle ha 3 st till sen skulle det onda förhoppningsvis vara över. Om inte finns en plan B.
Ehhh....jaha....

Så här är det ofta med mitt katastroftänkande. Jag gråter floder långt innan saken är utredd, kanske för att plana ut sorgen inför det oundvikliga....
 Fast å andra sidan så har det varit förfärligt de gånger jag INTE haft katastroftänket inom räckhåll. Som med Skrållan i julas...Då var jag så säker på att hennes problem var hennes tandsjukdom som var lätt fixat, men som visade sig vara en obotlig tumör....Jag lämnade henne för en lättare operation och fick aldrig mer träffa henne i livet.
Så jag fortsätter nog med mitt katastroftänk, jag. Bättre att ta ut det värsta och sen bli glatt överraskad.
Just nu har jag inget att oroa mig för...Känns jäkligt konstigt, tomt liksom...
Men om det blir för jobbigt så finner jag nog nåt att oroa mig för, som att bilen hackade lite förut...

Kram på er alla vänner!

PS: ta på er hjälm och knäskydd då ni får ut med soporna så ni inte slår ihjäl er för då blir jag alldeles förfärligt ledsen och förtvivlad hur länge som helst. DS.