Solen och dess positiva effekter

 Nä men hej mina godingar! 

Hoppas ni har det gôtt i värmen och laddar upp Dvitamin inför den lååååååånga vidriga vintern. Det gör jag! Tänk att jag skulle bli en sån soldyrkare på äldre dar, det trodde en ju inte. Som tonåring var solen min värsta fiende, kanske beroende på att jag var så rädd att visa min, i mitt tycke tjocka kropp. Tillbakablick ger en annan bild. Jag var en helt normalviktig tonåring med dålig självkänsla. Att skolhälsan anmodade mig och en skolkamrat att kontrollväga oss varje vecka under mellanstadiet kan ha haft effekt på självförtroendet, eller vad tror ni? Att sen min skolkamrat var lärardotter och inte "behövde" väga sig varje vecka om hon inte ville, tänkte jag inte på just då. Den insikten har kommit i vuxen ålder, särskilt eftersom jag jobbat inom skolvärlden i 30 år.

Så jag klädde mig i jeans och tröja hela sommaren och var säkerligen den vitaste i hela Kil tills min vän Siv fick körkort och kunde köra oss till badplatser där man kunde välja mer avskilda ställen. Siv var förövrigt blond men hade en hud som en mörkhyad. Hon blev brun som en pepparkaka efter en timme i solen! Det blev ju inte jag...Minnet efter en baddag vid Skivtjärn vid Deje kommer aldrig att blekna. Jag brände mig nåt så oerhört att jag var tvungen att sjukskriva mig! Jag kunde inte duscha pga smärtorna. Siv fick en vackert gyllenbrun solbränna. 

Men...

Så kom då vuxenlivet med familjliv. 

Pappan i familjen var i grunden fotbollsspelare, en bra en, men sadlade om till löpare. en mycket bra en där också! Jag fick feeling och började träna på KGFs gympagrupper i gympasalen i Skogsbackeskolan. Provade att springa...eller snarare lunka, och efter insikten att jag inte var nära döden för att springa ett 2,5 km spåret så fortsatte jag...

Så...

Där började min träningsresa som kom att hålla i sig i många år. Typ 30 år...Men det som fick mig att tåla solen var att löpträna i värsta solskenet. Och detta har gett min hud tålighet för sol. Tänk att träning kan ge så många positiva effekter! 

Nu har kroppen tyvärr sagt adjö till hård träning pga min trista EDS-diagnos och dessutom de där förhatliga extraslagen på hjärtat. Kroppen gör ont, orkar inte och det är för jävligt men tyvärr en realitet. Men solen finns var jag än befinner mig utomhus och då tar jag tillfället i akt att tanka sol inför den grymma vintern.

Ha det gött, mina vänner!

"Hur är det att vara pensionär då"?

 På A svarar jag B och på C kan jag inte, är det första som dyker upp i hövve på den frågan, en klassisk replik från "Vi i femman" på sin tid. För jag vet inte. Det är ju min ordinarie semestertid nu så kom igen i höst då skolorna drar igång sin verksamhet. DÅ kommer det säkerligen att kännas märkligt. 

Alltså, jag har ju alltid älskat sommar sol och värme men den här sommarens värmebölja har gjort mig helt overkligt slak. Men så insåg jag, det är väl betablockeraren som jag tydligen är i behov av som påverkar mig. Jag är skeptisk till denna...men lyder doktorns direktiv och stoppar i mig de där tabletterna varje dag. 

Så kom då äntligen lilla Varja till oss i mitten av juni och nu är det inte en lugn stund här hemma. Hon är ett riktigt energiknippe och en ständig källa till gapskratt! 

Varja, första dan hos oss

Varja, idag

Trädgården och odlingarna har varit en ledsam historia. Mina frösådder har torkat bort eller strypts av ogräs. Det enda som har överlevt är tomater och vaxbönor, potatisen verkar ha klarat torkan trots allt. De lärde hävdar ju att potatis inte behöver vattnas. 

Mina älskade dagliljor har i alla fall klarat värmen väl och bjuder på sin prakt. 

Igår den 17/7 var det min mammas födelsedag. Hon hade, om hon hede levt, fyllt 100 år. Men 1997 i februari tog hennes liv slut pga en hjärtinfarkt.

I morgon den 19/7 är det min pappas födelsedag. Han hade, om han levt, fyllt hela 104 år! Tyvärr fick han inte ens uppleva hälften av den åldern pga cancer. Han hann precis fylla 50 år innan sjukdomen vann över kroppen. Men mina föräldrar är inte glömda, de finns med mig alla dagar i form av tankar kring värderingar, att ha koll på ekonomin, att det yttre aldrig är viktigare än det inre och minnen och massor av minnen! 

Mitt stora djurintresse fick jag av pappa, min mamma var hundrädd och katter tyckte hon såg falska ut. Min helt ovetenskapliga analys av mammas djurovilja var att hon inte klarade av sorgen att ta adjö av dem då det var dags. Detta grundar jag mig på via hennes berättelser från barndomen. Hon klarade sig ändå inte ifrån sorgen då min syster Margaretha dog vid 14 års ålder i en hjärntumör. Efter det blev mamma aldrig riktigt glad igen. Jag var 5 år men minns fortfarande hur stämningen var i hemmet vid min systers sjukdom och efter hennes död. Det fanns inget anhörigsstöd på den tiden. Mamma gick omkring i dvala, bet ihop inför oss syskon, pappa jobbade på som vanligt. Och det gick aldrig riktigt över.

Både mamma och pappa tyckte om blått så jag har därför planterat blå blommor på deras grav som födelsedagspresent. Vet ju såklart att de inte ser det, jag är väl inte dum heller, men för varje år så blir det viktigare för mig att pynta deras grav extra fint. Har väl med min egen ålder att göra, antar jag. Min bror är blind och kan därför inte hjälpa till med graven längre så då är det extra viktigt för mig att den är fin. 

Skall beställa guldfärg att 
fylla på namnen med.

Hmmm...det här blev ju inget vidare upplyftande inlägg men ibland så blir jag dysterkvist, kan liksom inte krysta fram nåt glättigt. 

Det kommer en annan gång!

Kraaaam!

Min vecka torsdag-tisdag

 Hej, mina godingar! 

Nu är jag här igen! 

Nu har jag mycket på hjärtat må ni tro!

För...

På den sista dagen(torsdag)...

Vaknade jag med halsont.

På den första dagen(fredag)...

Var det halsonda djävulskt!

På den andra dagen(lördag)...

Fortfarande djävulskt halsont med tillägget huvudvärk de luxe och feber.

På den tredje dagen(söndag)...

Överlevde men inte mer.

På den fjärde dagen(måndag)...

Orkade jag sitta i skuggan och lyssna på Sommarpratarna.

På den femte dagen(tisdag)

Hände det sig att jag hade tid på BÅDE mammografi och hos min tandhygga.

Vad göra?

Åkte såklart!

Kroppen är ens enda boende och det är upp till en själv att ta hand om den! 

Kloka ord; eller hur? Tyvärr har jag inte kommit på dem själv, vår eminente friidrottsikon Ulf Karlsson myntade detta "elfte bud"och  jag ställer mig bakom honom i ledet. Kanske inte helt rätt formulerat men budskapet är ändå det samma. Hur viktigt är det inte att ta hand om sin kropp på bästa sätt? Inte kan man skylla på nån annan om det skiter sig om man inte gjort det man kunnat?

Så, kl.11.25 hade jag tid på CSK för att klämma ihop pöppera till brevpapper, kom in 10 min före utsatt tid, var ute 5 minuter senare och hade en och en halv timme till godo...

Mäh! 

Egentid är bland mina värsta skällsord men det var just vad jag fick idag! 

Men vad gör en då? Hmm...Jag for på måfå till Gengåvan och vandrade runt. Inget var intressant tills jag fann leksakerna! Köpte en mjukiselefant till lappisgänget och en mjukistiger till den kommande lappisvalpen. Sen fann jag inget mer av intresse. Vad var det med mig?! Jag brukar ju alltid finna massor av braåhasaker på secondhand!

Detta hade ju inte tagit mer än ca 20 minuter. Jaha, vad göra? Hmm, i samma kvarter finns ju Katt och hundspecialisten, jag svängde in där i hopp om att prata bort en stund med en vän från förr. Hon var så klart inte där! Jag köpte hundgodis, det behövs ju alltid, våra djur lever lyxliv även om de inte vet om det...

Jaha, kanske ta en lunch? Klockan var ju bara 11.50 och min hyggatid 13,10. 

Och vet ni? 

Jag slog till! Det var nog säkert 20 år sen jag tog en lunch ensam! Kändes ju som att jag svek Göbben, liksom...Varför känns det så?

Nåja, sen var frågan, var skulle jag luncha? Att fara in till city fanns ju inte i min lantisvärld! HUH! 

Jag tar nåt praktiskt, tänkte jag..som MAX som är nära min tandklinik.

Är man lantis så är man...och MAX blev det.

Men tjena, där skulle man ju beställa vi en bildskärm. Jo, jag är ju inte helt tappad, men HUR seg kan en beställningskärm vara!!???

Till slut fick jag min beställning, hade fortfarande ca 50 min tillgodo och kunde sätta mig ner i lugn och ro och äta min sallad...

Nu till dagens reflektioner som kvinnornas Ove:

Vid Centralsjukhusets stora entré och området omkring är det rökförbud tydligt utmärkt med skyltar, även på alla bänkar i området. Jag, som rökallergiker blev oerhört överraskad över den nonchalans av rökare som satt och bolmade på dessa bänkar!

Men...

Om det skapas förbud så bör väl någon också hålla koll att ordningen hålls annars är ju regeln verklingslös, eller hur?

Jag höll andan medan jag gick förbi och bet ihop, som alltid vid tobaksmissbrukares domäner.

Så till mitt andra reflektion:

Efter min beställning på Max stod jag kvar för att invänta min mat. Jag begrundade alla anställda som sprang om vartannat för att hinna med, alla unga tjejer med en positiv anda trots stressen...men mitt i allt detta släntade en karl i 40-årsåldern fram och åter vid disken utan nån större stress. Min tanke var att han var nån mellanchef som höll koll på all personal. Bara den tanken...

Min beställning tog tid och under den tiden behövde jag se denna mans rosa rövskreva ett flertal gånger! MAX, för tusan!

Under hela tiden jag stod och väntade på min mat så tänkte jag: NU säger jag till honom!

Men så kom jag på att jag är ju för bövelen svensk och då biter man ihop och rasar inombords. 

Eller bloggar...

Kram på er från OVE/ANJA

 

Snipp, snapp, snut, så tog arbetslivet slut!

 Hej, mina godingar!

I torsdags var ingen vanlig dag för det var min sista arbetsdag!

29 och ett halvt år...swosh! Vart tog tiden vägen?

Många minnen finns såklart.

Här kommer ett axplock:

Min första dag på Ilandaskolan var den 25/11 1996 och mitt inträde tilkännagavs av skolans dåvarande rektor Mats Larson via skolans "allanrop", ett MYCKET ålderstiget högtalatsystem som var den sammankallande länken under denna tid. Vet inte att någon annan har presenterats på detta sätt efter mitt inträde... Men jag känner mig fortfarande hedrad. Må han vila i frid, finaste Mats! En mycket fin människa och chef!

Många personer har kommit och gått under mina år på skolan, ingen nämnd ingen glömd och alla har gett ett märke i mitt hjärta!

Sen finns det också taggar i hjärtat...men det var under några få år och det är numera historia. Min lärdom efter denna period var vad begreppet  "utbränd" innebar. Men lärdom är alltid av godo och att älta och vara bitter är onödigt. 

Och jösses så många renoveringar som har passerat under mina 29,5 år!

Lärdom 1: Jag kan sätta ihop en flyttkartong på drygt 5 sek! 

Lärdom 2: Hur snabbt kan man packa ner ett helt bibliotek i "rätt" ordning och sen packa upp det i hyllorna?

Lärdom 3: Hur man lyckas göra något positivt av att packa upp ett helt bibliotek. Jag och den fantastiska resurspersonen Maggi lärde vår dåvarande elevstödjare Calle Bokstavsvisan från Fem Myror under tiden vi packade upp alla kartonger.

 Undrar om han fortfarande kan den om man väcker honom mitt i natten?

Ja, herregud, så många minnen! 

Så var det dags för min 25-årsgåva. Numera är valet fritt, ingen guldklocka, alltså. Jag valde därför en tre-växlad damcykel med fotbroms. 

Diplom, minsann!

Cykelpremiären den 6/6-2023 slutade på akuten med bruten fot. Jag är nog historisk som har lyckats bryta en fot av att cykla för sakta...

Jag har aldrig varit en festprisse men gjorde ett avsteg från mina principer ht.2022. 

Temat var: Blå

En lyckad fest för alla förutom mig som under samma vecka mist min katt i en smitningsolycka. Jag var bottenlöst sorgsen och kunde därför inte glädjas med mina kollegor.

Men...

Under kvällen fick jag ett meddelande från en kär vän och fd  kollega som hade en kull kattungar som behövde nya hem. Sååå, denna festkväll tillbringade jag med att chatta om en kattunge! Allt annat försvann i en dimma, men jag har efteråt hört att mina kollegor hade kul.

Första kvällen i husses knä

Så kom då lille Blixten till oss!

Minnen ja...

Vissa minnen kommer jag att ta med mig i graven med ett gapskratt!

Som Lisa, som kom in på mitt kontor tillsammans med sin bästa kompis som jag inte kommer ihåg namnet på. Lisa upptäckte min nya mousetrapper, ett verktyg till tangentbordet och utbrast; Men Anja, vilken skön mus du har!

Både jag och hennes vän dog nästan av skratt innan hon själv begrep vad hon sagt! Lisa var en ständig källa till glädje för oss vuxna. Hon frågade också sin lärare Åsa om det var Bellman själv som sjöng på CD:n som hon spelade upp...Om du visste, Lisa vilken källa till glädje du har varit!

Nu har jag tagit adjö av alla kära medarbetare och inte att förglömma Mugghyllan! Färgkoordinerad och alla öron åt samma håll. Autist, javisst!😂

Efter noga övervägande
så har jag accepterat olika 
färger och utformning
bara de inte BLANDAS
på samma hylla!😱

Jag har såklart inte fattat att jag inte skall till jobbet i höst, just nu lever jag i en semesterillusion.

Återkommer i augusti om det.

Kraaaam på er!

 

Vååååår bästa tid är nuuuuuu!!!

 God fredagskväll på er, mina godingar!

Jag sitter faktiskt inomhus just nu. Jag vet, det är nästan brottsligt då naturen visar sin absolut bästa sida men om jag satt ute på altanen så skulle jag inte se vad jag skrev pga solens strålar. Ja, man kan ju tycka att jag är helt crazy som hellre går in för att skriva ett attans blogginlägg än sitta ute och njuta. 

Men...

Jag har faktiskt ett fullt legitimt försvar i form av snor-nys och andningsnöd. Som liten och ända tills 30-årsåldern var jag en fullständigt allergifri Anja. 

Nej, förresten, nu glömmer jag ju den där tonårstiden då man var tvungen att passa in i gänget på något sätt...vad skulle man hitta på? Jo, eftersom ens mamma rökte så kunde det väl inte var fel att sno några ciggisar av henne och stoltsera med i rökrutan? Jodå, så gammal är jag att det fanns rökruta på skolan. Bara det att hon rökte Ritz-ofilterat, hemska grejer!!! Detta var ju ohållbart så istället fick jag gå över till att sno några kronor ur hennes plånka för att köpa en liten Commerse. Ni märker villken brottsling jag var! Både missbrukare och ekonomisk brottsling!

Inte mer än rätt att jag i vuxen ålder blivit gravt allergisk mot rök, av alla de slag. Eller hur? Karma, liksom.

Nåja, över till här och nu. Våra vackra buskar blommar så vackert att ögonen tåras. Ja, just det, de doftar också...

Men skit samma med doftande buskar och rök så länge som jag inte är allergisk mot pälsdjur! 

Jag kan villigt erkänna att det inte är nån vila att bo på en gård. Men det är nåt man valt för ens sinnesros skull. Arbetet på gården är en form av rekreation även om det känns i musklerna. Jag gräver, svär, gräver igen och blir nöjd över mitt arbete, sen upptäcker jag nåt nytt som behöver åtgärdas, tex att nån av hundarna gjort ett grävprojekt i nån rabatt...

Men...

Livet här på landet lunkar på i lugn och ro utan stress.

Ta det lugnt, mina godingar, ni hinner, och det ni inte hinner är inte en livsnödvändighet. Om ni inte är hjärtkirurger förstås...men nån sån känner jag inte!

Kraaaaaam på er!