Näääär man är en glad pensionääär!

 Hej höpp, mina godingar! Alla ni som strävar på och ni som gjort som jag, tagit evighetssemester. 

Här är en som till slut har insett att arbetslivet ligger bakåt i tiden och det fria livet framför har just börjat! Fast har redan fått samtal från två kollegor som har frågor...

 Får facebookminnen från v. 33 flera år bakåt i tiden där jag bakar och fejar inför kollegiets första dag efter en lång semester. Känslan att möta alla sina fina arbetskamrater efter semestern är nåt jag kommer att vårda ömt. Jag älskade ju att skämma bort alla med lite hembakt, nåt kolijox som jag hittat på gick alltid hem. Vilken tur för mig!😅

Nu är nya livet i sin linda och jag trevar mig fram. Det skall ni veta, kära arbetsmyror, att det är inte så lätt att INTE behöva följa sina dagliga rutiner sen 30 år tillbaks längre! Och tänk vilken tur jag ändå har att slippa stå i en vedervärdigt lång bilkö för att ta mig till jobbet varje dag! Vet inte vem jag skall tacka...men TACK!

Men åter till min "ledighet". 

Jag kämpar på, det går framåt i lagom fart. Med en valp i huset, två löptikar och en hane som glömt att han är kastrerad så har jag fullt upp.😅

Men om ca en vecka är det över och då är det äntligen dags att träna valpen i inkallning på riktigt. Vår fjärde valp är en utmaning. Hon kollar på oss och drar åt motsatt håll då vi tränar! Eftersom hon är vår fjärde valp så borde vi ha lärt oss det där med inkallning...men denna lilla tjej bryr sig inte ett skvatt om det! Men hon är ju fantastiskt gullig ändå!

Valpen Varja i vila

Åh, vet ni, jag har nyss besökt mitt lokala bibliotek för att låna! Jag hann precis in genom entrén innan nån hojtade; Hej Anja! Och se där, Ulrika en fd lärare från Ilanda stod bakom lånedisken! Ett kärt återseende! Hon kommer att bli min ledsagare i böckernas värld, det är jag säker på.

Om man jobbat som skolbibliotekare i 30 år så är känslan att böckerna ropar på en...jaja, det där fattar bara ni som är boknördar. Som jag. 

Jag ÄLSKAR att LÄSA böcker och då menar jag fysiska böcker, inte talböcker. orkar heller inte ljudböcker, de somnar jag till, nej, RIKTIGA böcker som man håller i skall det var, så det så!

Lyckan då jag befinner mig bland hyllorna i ett bibliotek är euforisk. Inte så att jag går omkring och verkar påtänd, det vore ju olyckligt, nej mer att jag bara ÄR. Äsch, bry er inte, en fd biliotekaries våta dröm, helt enkelt.😉

Fantastisk bokserie!

Och då jag fann denna bok insåg jag att jag missat första delen i Sekelskiftesserien!!Men fattar ni? Att missa del 1! Fy på mig! Snabblånet är på 7 dag! Varför? Om en är sugen på en bok så läser en väl ut den på två dar, eller hur? Jag var även ute efter del 7 av Kontrahenterna av Denise Rudberg. Jo, Tjena, jag är nummer 11 i kö. Vad är det för fel på fölk? Kan de inte läsa ut en bok på ett dygn, eller? 

I kväll är jag gräsänka vilket innebär att jag går crazy i kyl och frys på allt som inte min Göbbe gillar! Nu har jag bestämt mig, det blir fisk och spenatstuvning! Eller det där lät ju inte så gott...men det kommer att tilläggas extra allt! Kyl och frys är ju fylld av en massa saker som en kan..hm...lägga till...om en vill..

Kraaaam på er!

Surdeg

Hej, mina godingar!

Ibland får jag för mig saker...

Under årens lopp har det blivit en hel del projekt. 

Som att gjuta i betong, återanvända burkar/flaskor/urvuxna kläder, ta sticklingar på allt som är grönt mm.

Så fick jag i förra veckan feeling på surdeg.

Har provat förut men det sket sig varje gång. Jag surnade(😉) därför rejält och lade ner projektet.

Tills förra veckan...

Varför, undrar ni? 

Det gör jag också...😜

Men...

Förra måndagen kom då den där omtalade feelingen och jag fann efter googling ett recept som t o m jag fattade! Trodde jag...

Så drog jag igång. 

Insåg snabbt att nåt bröd kommer inte att bakas på minst en vecka. Skit samma, jag har ju all tid i världen pensionär som jag tydligen är...(har inte fått pensionärsfeeling än). Bröd finns ju för övrigt på Coop Nolgård om det skulle skita sig. Igen. 

Jag läste receptet och tänkte, det där blir ju inte mycket bakat av så jag klämde till med dubbel sats. 

Tjena...

Tips:Läs HELA receptet NOGA innan du löper amok med dubbleringar. Insikten att man skall mata surdegen titt som tätt har blivit en nyttig erfarenhet för mig.

Sååå...på dag fem stod jag därför med två fulla burkar surdegsanslag och då insåg jag att det bara behövdes 0,5 dl surdeg till ett bak! 

Jag har bakat in absurdum för att bli av med den första burken surdeg!

Men...

Det kommer nog att bakas surdegsbröd i massor på Fiskvik 210! För frua i stugan är ju även en sniken jävel och slänger därför INGET i onödan. Som en skänk från ovan(google) fick jag tips att frysa surdegsgrund. Kollade receptet och insåg att jag behövde MATA den jävla surdegen som stått oanvänd i kylen en gång till innan jag kunde frysa den! Matade fanskapet och försökte sänka pulsen med lugna, goda tankar...Den där betablockeraren som jag tydligen behöver kan vara bra just nu...

Den där degen är nyss delad i limpor
och 
ÄNTLIGEN i ugnen! Burkens innehåll 
kommer att hamna i frysen om 0.5dl.
Behövde därför köpa 6 burkar i lagom format.

  

Nu över till nåt annat! 

Den där senaste lappisen har verkligen lyst upp vår tillvaro även om vi redan har tre hundar sen tidigare. 

År ni riktigt kloka, tänker säkert vissa av er? Men för oss är det inga problem. Om man inte är djurägare kan man aldrig förstå.

Tycker så synd om dessa arma människor! 

Vår lilla Varja år vår åttonde lappis och är redan en personlighet! Hon kommer att bli husses eftersökshund om tre år då hon förhoppningsvis blivit vuxen och inte busar runt. Tids nog kommer allvaret.

Varja i vila, flocken andas ut...

Nej, nu måste jag sluta, har surdegsbröd i ugnen!

Ha en fortsatt fin lördagskväll!

 

Solen och dess positiva effekter

 Nä men hej mina godingar! 

Hoppas ni har det gôtt i värmen och laddar upp Dvitamin inför den lååååååånga vidriga vintern. Det gör jag! Tänk att jag skulle bli en sån soldyrkare på äldre dar, det trodde en ju inte. Som tonåring var solen min värsta fiende, kanske beroende på att jag var så rädd att visa min, i mitt tycke tjocka kropp. Tillbakablick ger en annan bild. Jag var en helt normalviktig tonåring med dålig självkänsla. Att skolhälsan anmodade mig och en skolkamrat att kontrollväga oss varje vecka under mellanstadiet kan ha haft effekt på självförtroendet, eller vad tror ni? Att sen min skolkamrat var lärardotter och inte "behövde" väga sig varje vecka om hon inte ville, tänkte jag inte på just då. Den insikten har kommit i vuxen ålder, särskilt eftersom jag jobbat inom skolvärlden i 30 år.

Så jag klädde mig i jeans och tröja hela sommaren och var säkerligen den vitaste i hela Kil tills min vän Siv fick körkort och kunde köra oss till badplatser där man kunde välja mer avskilda ställen. Siv var förövrigt blond men hade en hud som en mörkhyad. Hon blev brun som en pepparkaka efter en timme i solen! Det blev ju inte jag...Minnet efter en baddag vid Skivtjärn vid Deje kommer aldrig att blekna. Jag brände mig nåt så oerhört att jag var tvungen att sjukskriva mig! Jag kunde inte duscha pga smärtorna. Siv fick en vackert gyllenbrun solbränna. 

Men...

Så kom då vuxenlivet med familjliv. 

Pappan i familjen var i grunden fotbollsspelare, en bra en, men sadlade om till löpare. en mycket bra en där också! Jag fick feeling och började träna på KGFs gympagrupper i gympasalen i Skogsbackeskolan. Provade att springa...eller snarare lunka, och efter insikten att jag inte var nära döden för att springa ett 2,5 km spåret så fortsatte jag...

Så...

Där började min träningsresa som kom att hålla i sig i många år. Typ 30 år...Men det som fick mig att tåla solen var att löpträna i värsta solskenet. Och detta har gett min hud tålighet för sol. Tänk att träning kan ge så många positiva effekter! 

Nu har kroppen tyvärr sagt adjö till hård träning pga min trista EDS-diagnos och dessutom de där förhatliga extraslagen på hjärtat. Kroppen gör ont, orkar inte och det är för jävligt men tyvärr en realitet. Men solen finns var jag än befinner mig utomhus och då tar jag tillfället i akt att tanka sol inför den grymma vintern.

Ha det gött, mina vänner!

"Hur är det att vara pensionär då"?

 På A svarar jag B och på C kan jag inte, är det första som dyker upp i hövve på den frågan, en klassisk replik från "Vi i femman" på sin tid. För jag vet inte. Det är ju min ordinarie semestertid nu så kom igen i höst då skolorna drar igång sin verksamhet. DÅ kommer det säkerligen att kännas märkligt. 

Alltså, jag har ju alltid älskat sommar sol och värme men den här sommarens värmebölja har gjort mig helt overkligt slak. Men så insåg jag, det är väl betablockeraren som jag tydligen är i behov av som påverkar mig. Jag är skeptisk till denna...men lyder doktorns direktiv och stoppar i mig de där tabletterna varje dag. 

Så kom då äntligen lilla Varja till oss i mitten av juni och nu är det inte en lugn stund här hemma. Hon är ett riktigt energiknippe och en ständig källa till gapskratt! 

Varja, första dan hos oss

Varja, idag

Trädgården och odlingarna har varit en ledsam historia. Mina frösådder har torkat bort eller strypts av ogräs. Det enda som har överlevt är tomater och vaxbönor, potatisen verkar ha klarat torkan trots allt. De lärde hävdar ju att potatis inte behöver vattnas. 

Mina älskade dagliljor har i alla fall klarat värmen väl och bjuder på sin prakt. 

Igår den 17/7 var det min mammas födelsedag. Hon hade, om hon hede levt, fyllt 100 år. Men 1997 i februari tog hennes liv slut pga en hjärtinfarkt.

I morgon den 19/7 är det min pappas födelsedag. Han hade, om han levt, fyllt hela 104 år! Tyvärr fick han inte ens uppleva hälften av den åldern pga cancer. Han hann precis fylla 50 år innan sjukdomen vann över kroppen. Men mina föräldrar är inte glömda, de finns med mig alla dagar i form av tankar kring värderingar, att ha koll på ekonomin, att det yttre aldrig är viktigare än det inre och minnen och massor av minnen! 

Mitt stora djurintresse fick jag av pappa, min mamma var hundrädd och katter tyckte hon såg falska ut. Min helt ovetenskapliga analys av mammas djurovilja var att hon inte klarade av sorgen att ta adjö av dem då det var dags. Detta grundar jag mig på via hennes berättelser från barndomen. Hon klarade sig ändå inte ifrån sorgen då min syster Margaretha dog vid 14 års ålder i en hjärntumör. Efter det blev mamma aldrig riktigt glad igen. Jag var 5 år men minns fortfarande hur stämningen var i hemmet vid min systers sjukdom och efter hennes död. Det fanns inget anhörigsstöd på den tiden. Mamma gick omkring i dvala, bet ihop inför oss syskon, pappa jobbade på som vanligt. Och det gick aldrig riktigt över.

Både mamma och pappa tyckte om blått så jag har därför planterat blå blommor på deras grav som födelsedagspresent. Vet ju såklart att de inte ser det, jag är väl inte dum heller, men för varje år så blir det viktigare för mig att pynta deras grav extra fint. Har väl med min egen ålder att göra, antar jag. Min bror är blind och kan därför inte hjälpa till med graven längre så då är det extra viktigt för mig att den är fin. 

Skall beställa guldfärg att 
fylla på namnen med.

Hmmm...det här blev ju inget vidare upplyftande inlägg men ibland så blir jag dysterkvist, kan liksom inte krysta fram nåt glättigt. 

Det kommer en annan gång!

Kraaaam!

Min vecka torsdag-tisdag

 Hej, mina godingar! 

Nu är jag här igen! 

Nu har jag mycket på hjärtat må ni tro!

För...

På den sista dagen(torsdag)...

Vaknade jag med halsont.

På den första dagen(fredag)...

Var det halsonda djävulskt!

På den andra dagen(lördag)...

Fortfarande djävulskt halsont med tillägget huvudvärk de luxe och feber.

På den tredje dagen(söndag)...

Överlevde men inte mer.

På den fjärde dagen(måndag)...

Orkade jag sitta i skuggan och lyssna på Sommarpratarna.

På den femte dagen(tisdag)

Hände det sig att jag hade tid på BÅDE mammografi och hos min tandhygga.

Vad göra?

Åkte såklart!

Kroppen är ens enda boende och det är upp till en själv att ta hand om den! 

Kloka ord; eller hur? Tyvärr har jag inte kommit på dem själv, vår eminente friidrottsikon Ulf Karlsson myntade detta "elfte bud"och  jag ställer mig bakom honom i ledet. Kanske inte helt rätt formulerat men budskapet är ändå det samma. Hur viktigt är det inte att ta hand om sin kropp på bästa sätt? Inte kan man skylla på nån annan om det skiter sig om man inte gjort det man kunnat?

Så, kl.11.25 hade jag tid på CSK för att klämma ihop pöppera till brevpapper, kom in 10 min före utsatt tid, var ute 5 minuter senare och hade en och en halv timme till godo...

Mäh! 

Egentid är bland mina värsta skällsord men det var just vad jag fick idag! 

Men vad gör en då? Hmm...Jag for på måfå till Gengåvan och vandrade runt. Inget var intressant tills jag fann leksakerna! Köpte en mjukiselefant till lappisgänget och en mjukistiger till den kommande lappisvalpen. Sen fann jag inget mer av intresse. Vad var det med mig?! Jag brukar ju alltid finna massor av braåhasaker på secondhand!

Detta hade ju inte tagit mer än ca 20 minuter. Jaha, vad göra? Hmm, i samma kvarter finns ju Katt och hundspecialisten, jag svängde in där i hopp om att prata bort en stund med en vän från förr. Hon var så klart inte där! Jag köpte hundgodis, det behövs ju alltid, våra djur lever lyxliv även om de inte vet om det...

Jaha, kanske ta en lunch? Klockan var ju bara 11.50 och min hyggatid 13,10. 

Och vet ni? 

Jag slog till! Det var nog säkert 20 år sen jag tog en lunch ensam! Kändes ju som att jag svek Göbben, liksom...Varför känns det så?

Nåja, sen var frågan, var skulle jag luncha? Att fara in till city fanns ju inte i min lantisvärld! HUH! 

Jag tar nåt praktiskt, tänkte jag..som MAX som är nära min tandklinik.

Är man lantis så är man...och MAX blev det.

Men tjena, där skulle man ju beställa vi en bildskärm. Jo, jag är ju inte helt tappad, men HUR seg kan en beställningskärm vara!!???

Till slut fick jag min beställning, hade fortfarande ca 50 min tillgodo och kunde sätta mig ner i lugn och ro och äta min sallad...

Nu till dagens reflektioner som kvinnornas Ove:

Vid Centralsjukhusets stora entré och området omkring är det rökförbud tydligt utmärkt med skyltar, även på alla bänkar i området. Jag, som rökallergiker blev oerhört överraskad över den nonchalans av rökare som satt och bolmade på dessa bänkar!

Men...

Om det skapas förbud så bör väl någon också hålla koll att ordningen hålls annars är ju regeln verklingslös, eller hur?

Jag höll andan medan jag gick förbi och bet ihop, som alltid vid tobaksmissbrukares domäner.

Så till mitt andra reflektion:

Efter min beställning på Max stod jag kvar för att invänta min mat. Jag begrundade alla anställda som sprang om vartannat för att hinna med, alla unga tjejer med en positiv anda trots stressen...men mitt i allt detta släntade en karl i 40-årsåldern fram och åter vid disken utan nån större stress. Min tanke var att han var nån mellanchef som höll koll på all personal. Bara den tanken...

Min beställning tog tid och under den tiden behövde jag se denna mans rosa rövskreva ett flertal gånger! MAX, för tusan!

Under hela tiden jag stod och väntade på min mat så tänkte jag: NU säger jag till honom!

Men så kom jag på att jag är ju för bövelen svensk och då biter man ihop och rasar inombords. 

Eller bloggar...

Kram på er från OVE/ANJA