Halloween eller Alla Helgons Dag...

Jag har alltid ogillat Halloween. I Sverige, alltså. Vad de gör "over there" bryr jag mig inte om. Jag skulle vara märkbart nöjd om de kunde hålla sina egenheter kvar där de hör hemma. Men nu har tydligen krämarna sett en chans till att lura våra lättpåverkade småglyttar och ungdomar till att gnälla till sig dyra attiraljer för att knacka dörr och hota folk att ge dem godis. Annars...

Och då detta spektakel sammanfaller med Alla helgons dag, vår egen tradition då vi hedrar våra döda anhöriga med ljus och vackra gravdekorationer, så får jag bittra rynkor i pannan.
Ja, kalla mig gammal bakåtsträvande kärring om ni vill, det klarar jag.

I morgon vill jag gå till mina föräldrars grav för att göra det fint med granris, kottar, löv och två gravljus. Jag brukar undvika de färdiga gravdekorationerna. De brukar inte se speciellt äkta ut. Min far älskade att vara i skogen och jobbade också där under stora delar av sitt liv. Inte kan jag förmå mig till att sätta blå, grön eller orange ljung på hans och mammas grav. Inte heller lägga en dekoration med konstgjorda kottar och blommor. Nä, jag gör hellre en raid i skogen och trädgården för att få till en fin gravdekoration. Jag är mycket medveten om att de inte längre kan bry sig om vad jag sätter på deras grav, men för MIG är det viktigt att vörda deras minne.

Men eftersom det nu tydligen skall firas Halloween samtidigt med Alla helgons dag så är det väl verkligen viktigt att jag får till det riktigt fint eftersom det förväntas att de döda skall komma upp ur sina gravar och hemsöka oss anhöriga!! Och inte vill jag väl att pappa och mamma skall se nåt plastskit på sin nuvarande boning.
Fast det kommer de ju såklart inte att göra eftersom de är döda sen 40 och 17 år sedan.
Jag är väl inte dum i huuuuvet heller! Vidskeplig var jag i tonåren, då man kunde lura i mig vad som helst...men inte nu.

Förra helgen kom det två vilsegångna spöken och ringde på. Våra hundar tog emot dem med högljudda skall. Gubben höll undan vovvarna, jag pratade med tjejerna(det såg jag allt, de ville ju vara fina) och så fick de lite godis och så var det med det. Vi hade ju haft Halloweenfirande på skolan innan lovet så jag var inkörd på att det skulle vara över förra helgen, tills jag insåg att den 31:e oktober inföll idag, fredag...

Idag har jag varit ledig(ja, det är sant!) och sett förberedelserna för firandet i grannhuset. De har två barn i förskoleåldern. Mammin hade gjort en jättefin pumpa som står vid infarten, ett lakan hängde som spöke i ett träd. Jag tror de har Halloweenfest...även de vuxna, bevare mig....

Jag tänkte tanken att det kanske skulle bli en svår kväll för vår Lummi, som är otroligt lättskrämd. De andra två är det inga problem med.
Efter alla bestyr(jag var ju ledig!) så gick jag en sväng med tikarna och fick då se några små skuggor som MOHAAHAA:de vid några dörrar. Jag hörde också förberedelserna.

Hmmm...jag är fortfarande MYCKET emot Halloween, men de där små glyttarna hade ju så kul....

Spänning på olika sätt....

Hupp, var det lördag?
Igen?
Undrar om helgen innebär samma sak för alla.
Ja, ni vet det där med att handla, städa, pyssla, träna och umgås med nära och kära på två dar.
Ehh....
Det funkar ju inte, eller hur?
Inte för mig i alla fall.
Jag bara städar, handlar, rastar vovvarna och...somnar i soffan vid 20-tiden.
Ja ni, det är ett dilemma att få till det, helt enkelt.
Att hinna, liksom.

Att träna har fått ge vika för vilsamma hundprommar denna vecka, Körde ett pass i måndags. Ett jättekul pass Kettlebells med bra övningar och kanonbra instruktör. Lindebergskan tog i allt vad tygen höll, och gjorde sig så illa att det nog får stå som rekord.
Att få träningsvärk hör ju till, men att inte bli av med värken har jag aldrig varit med om utom då det har varit fråga om en skada, helt enkelt. Det känns som träningsvärk men med krampkänning.
Jag sträcker mig vid minsta lilla rörelse, som att gå ur bilen, gå upp ur stolen, vända mig i sängen, (jo, det är säkert!), eller ta det minsta lilla snedsteg. Och värken finns kvar hela tiden.
F-n, på ren svenska!

Men då man inte kan träna så får man finna nåt annat att  göra, tex att läsa. Jag lade en beställning på nya böcker i onsdags och fick den redan på torsdagen. Skyndade mig att ställa böckerna i ordning för utlån men som vanligt tog jag med de mest intressanta hem för att läsas av mig.
De mest intressanta denna gång var Stalker av Lars Kepler och Att inte vilja se av Jan Guillou. Den sistnämnda är del fyra i serien Det stora århundradet.
Jag började med Stalker, är på sidan 35 och den är redan gastkramande!

Ja, sen har jag passat på att plocka in de sista pellisarna från altanerna, bytt gardiner och fixat med orkideérna. Ja, orkideérna, ja....suck. Jag fixade till den milda grad att jag bröt av blomstänglarna på två av dem.
Egentligen får de skylla sig själva då de skickar ut så lååånga blomstänglar med knopp och blommor längst ut, hm....

Bilden är tagen före massakern...

Den här klarade sig undan min våldsamma framfart...

Lilla Lummi gör livet spännande varje dag för oss här på 91:an.
Husses bandage såg ut att vara smaskigt så hon norpade det från bänken där husse lagt det(och glömt bort att sätta på foten innan han for iväg...) och lade sig i vardagsrummet utanför mitt  blickfång. Men jag hörde allt smaskande jag, och gick för att kolla vad hon hade för sig.

Jag tog det genomtuggade bandaget och kollade var spännena(ni vet det där resårbandet med vassa hakar i varje ända) fanns. Jag fann ett...
Jäklars! Tänk om hon svalt det andra?  Hon verkade i alla fall som vanligt, m a o überpigg, så jag började leta spänne. Jag kollade på alla möjliga, och omöjliga också, för den delen, ställen men fann inget spänne.
Till saken hör att denna lilla vita kanonkula i sitt 8-åriga liv har smakat på det mesta som en hund INTE skall smaka på.
Under sin tid hos min dotter lyckades hon strimla ett stort antal toarullar, käka upp en kornblå kajalpenna, ett antal läppstift, tugga sönder gosedjur till oigenkännlighet, snuttat sönder plädar och täcken OCH det som hade kunnat ända hennes liv, en huvudvärkstablett. Vad hon smakat på i alla de andra hemmen hon varit i vete gudarna.
Ni kan förstå hur spännande gissa bajset är med denna ulltuss i kopplet. Både till färg och konsistens...Jag skall INTE lägga ut nån bild.

Hade för mig att jag vid nåt tillfälle hört att sparris skall vara bra att ge hundar som smockat i sig vassa saker så sagt och gjort, jag for till Coop och inhandlade en burk sparris.
Hon är inte nödbedd med mat heller, så sparrisen åkte ner utan problem. Sen satt jag mig ner och räknade på vad ett veterinärbesök kan komma att kosta en helgdag som denna.
Men så tog jag mig samman och började städa. Dammsugaren åkte fram och jag körde hallen, köket, kontoret och vardagsrummet, under bordet, på mattorna, under soff....åhhh, där under låg spännet!

Puh!

Jädrar, det kändes som Lummi hade insjuknat och tillfrisknat, allt inom en timmes tid och jag hade dessutom fått tillbaka hela veterinärkostnaden!
Och Lummi satt och glodde på mig och fattade ingenting av mina känslostormar..

Häj!!

 

Britt-Marie och jag

Han har gjort det igen, Fredrik Backman. Gjort mig överväldigad, alltså. 

Man kastas vilt mellan alla känslor man kan tänka sig ha i kroppen. I från att skratta hysteriskt till att känna en stor sorgsenhet över människors ensamhet.

Jag har legat på rygg i soffan med en katt på magen, i stort sett hela dagen med avbrott endast för hundrastning och toabesök, läsandes denna fantastiska bok!

Ordet "besticklåda" kommer för allt framtid att framkalla sann glädje hos mig.

Jag kanske också kommer att lägga in "sannerligen" i talet lite oftare än förut...

För en stund sen lade jag motvilligt ifrån mig boken då jag insåg att jag annars snart skulle ha läst ut den....och jag vill inte skiljas från Britt-Marie, Sven, Någon, Bank och alla andra figurer i Borg.

Nej, jag får försöka dra ut på det på nåt sätt....

Boken ligger retsamt nära, just nu.....Nä, nu läser jag ut den och hoppas på att Fredrik har en ny bok på gång!

Och hör ni, läs den!!!!

Lördagssysslor...eller inte?

En lördagsmorgon i vår familj betyder; Vakna upp  med omedelbar verkan: 8.30 då vovvar är kiss-bajsnödiga/hungriga. Snabba ryck!
Se där, då var man vaken!
Vovvar behöver MAT och det pronto!
Kaffe till matte och husse.
Efter det, dagens "att göra lista".
Den brukar bli brutalt delitad...för att behöva tas upp vid senare tillfälle...
Och så var man då halvvägs i helgens "viktiga" ärenden.
Nja, vi gör det i morgon istället, säger "nån".
Känner ni igen er eller är vi unika?
Mina förväntningar om helgen har redan fallit. Vi skulle ha rensat ett kontor, röjt i ett förråd och dessutom städat bilarna.
Men inte blev det denna helgen heller. Och tänk, vi dog inte nu heller!
Nya tag en annan gång...

En sak som jag finner underligt är att mina orkidee´r inte beter sig som jag vill. jag ger dem de bästa levnadsvillkor och vad ger de tillbaks? Jo, en blomning bortom all rimlighet!

Kolla blomman...längst ut...

 Att se blomningen läääääängst ut på stängeln är elakt av orkidén, tycker jag...Vad gör jag för fel, tro?

Det var ett tag sen...

Ja, jädrar, jag är lika förvånad som ni över min återkomst i bloggvärlden! Har fortfarande inte kunnat bestämma om jag skall profilera min blogg till nåt specifikt ämne....men det känns tufft för en sån som mig som gärna svamlar om allt och inget. Jag tänker så här just nu ; Jag vill fortsätta svamla ty det är sån jag är. PUNKT!;

Det får bli såhär; Om jag har nåt viktigt att skriva om och dessutom tid, så skriver jag. Annars inte. Under en period hade jag blogginlägg i huvudet hela tiden, det blev som ett behov att skriva om allt...och inget också, för den delen. Mycket annat blev åsidosatt just för att jag skulle skriva om det...


Jag är ju en sån där människa som vill göra räddningsinsatser. Det kan gälla vad som helst, faktiskt.
Vid vår jobbflytt förra året räddade jag en bortglömd och halvdöd jul/påskkaktus från containerdöden och gav den ett fosterhem hos oss. Trodde ärligt inte att jag skulle klara att få den stackar`n att återhämta sig, men igår, då jag flyttade in alla växter från altanen så såg jag att den hade små blomknoppar!

Min fosterkaktus

Här är en av mina gamlingar. Kolla alla knoppar!

Nu är det höst. Jag gillar den höga luften och de vackra färgerna. Jag gillar dock INTE den regniga hösten! Då det skvalar runt fotknölarna och man riskerar vattenplaning fast man bara är ute och går med hundarna.
Men....
Snart kommer den förhatliga vintern.  Den som oftast är sammanblandad med den sistnämnda hösten plus tilltagande kyla....
Jag laddar för alla kommentarer som: "Men det är ju så kul att åka skidor!" Eller; "ALLA årstider har sin tjusning,". Eller; "Men visst är det härligt då det är vitt på marken".
Jag svarar NEJ på alla påståenden PUNKT

Gick ut i trädgården idag. Slängde säsongsväxterna och plockade in alla betongalster som förgyllt vår lilla trädgård.
Samtidigt som det känns lite vemodigt så är det skönt att få det gjort.
Trädgården går till vila för att återkomma med en härlig blomning nästa säsong.
Just nu ser den förfärlig ut, men jag städar inte förrän till våren. Alla vissna blad och löv blir ett perfekt skydd för växterna under den kalla, hemska, förfärliga årstiden.

De sista två dahliorna fick förgylla bordet
med Skrållans hjälp...

Jag hade tänkt göra nån mer betonggrej den här helgen, men lusten försvann. Det känns verkligen som en sommarhobby, det där med gjutning. Det som gnager är att jag gärna skulle vilja prova att göra en strumptomte, men är inte helt säker på hur man gör.
Nåja, det är inte försent ännu, men för att kunna gjuta får det inte vara för kallt, jag blandar ute och själva gjutningen får brinna i vårt förråd.
Det har blivit ett och annat alster i sommar. Här kommer några....

Glasslådor, turkisk yoghurtburk, islådor och en skurtrasa...
Som alltid lyckas Syrran slinka med, den linslusen!

Ölflaket som Gubben köpte till midsommar
fick bli form till denna...åsså islådorna då...

Fågelbadet får vara blomfat ett tag...

Detta är en avskedsgåva till en kär arbetskamrat.
Sockerkaksformen i latex kan användas till annat, tycker jag.
Flickan har jag gjort i flytande latex innan gjutningen och sedan sprutlackat med kopparfärg.
Jag gillar kontrasten mellan den grova betongen och koppar/guld/silver.
Det får inte bli för gulligt, liksom.

Några fågelbad har det blivit...Detta blev en present, hastigt
och lustigt!

En annan present gjort av bladen till min röda alunrot.
Tur att jag har många för de har fått släppa till rejält med blad i sommar...

Jaha ja, här är det Gubbens öllåda som kommer igen!

Om jag inte kan gjuta något mer så finns det massor av förströelser att syssla med inomhus. Fick inspiration av en fb-vän som hade sytt så himla fina regntäcken till sina hundar! Att sy är ju så kul, men så tappar jag tråden(häpp) ibland och börjar med nåt annat kul. Sån är jag!

Så är det ju våra hundar också. De måste ju aktiveras, särskilt Lummi. Hussen har fått lite mer tid över nu då cykelsäsongen är slut, till spårträning med voffsen. Ja, då talar jag om Lummi och Vaski. Klinga tycker att härja omkring utomhus då det är mörkt och till och med regnigt är av ondo. 

Hon är hundarnas Tjuren Ferdinand, helt enkelt.

"Jag trivs bättre här, där jag kan ligga och vila och kanske gnaga lite"

Det kan man inte säga om Lummi! Hon är som en iller då hon spårtränar. Helt fokuserad på sin uppgift. Fantastiskt roligt att se henne i aktion! Men om hon tappar spåret så ställer hon sig på bakbenen och SPEJAR ifall hon kan SE viltet, ha ha!! Hon har inte läst om hundens fenomenala luktsinne i förhållande till synen...
Även gamle Vaski är en hejare på spår. Tyvärr så vet han inte sin ålder och överanstränger sig därför lätt i sin iver.
Jag funderar på att gå nån kurs med Lummi. Hon har ju gått alla kurser som finns i sina unga år men nu behöver hon omväxling och dessutom att fokusera på en uppgift med andra hundar i närheten.
Vår hundpsykolog Maja säger att Lummi absolut skulle klara det, så vi får se vad det blir. Jag och Lummi har provat Nosework hos Maja och det klarade vovven galant. Men då vi skulle träna här hemma, så hade jag totalt glömt allt! Dummatte!

Tittut!

Här har vi mattes pöjk, Vaski, vår 10-årige valp!
Enda synliga ålderstecknet är en grå fläck på nosen som blir större
för varje år. Sen vill inte matte tänka på fler ålderstecken...

Denna gråa söndag får nog bli en innedag. En tur till syrummet, kanske?
 Hmmmm...

Köpte det lila och det gråa på Rusta för ett tag sen. Inte jättebilliga, 39.90
tror jag de kostade. Har använt det gråa till att dekorera en tråkig tunika.
Så var jag på Rusta förra veckan och till min stora glädje hade
de flera färger och dessutom till priset av 10 spänn nystanet!!!
Nu vet jag också vad de är till för..Det är specialgarn till att sticka schalar i.
Jag är ganska säker på att jag INTE kommer att sticka nån schal....