Igen?
Undrar om helgen innebär samma sak för alla.
Ja, ni vet det där med att handla, städa, pyssla, träna och umgås med nära och kära på två dar.
Ehh....
Det funkar ju inte, eller hur?
Inte för mig i alla fall.
Jag bara städar, handlar, rastar vovvarna och...somnar i soffan vid 20-tiden.
Ja ni, det är ett dilemma att få till det, helt enkelt.
Att hinna, liksom.
Att träna har fått ge vika för vilsamma hundprommar denna vecka, Körde ett pass i måndags. Ett jättekul pass Kettlebells med bra övningar och kanonbra instruktör. Lindebergskan tog i allt vad tygen höll, och gjorde sig så illa att det nog får stå som rekord.
Att få träningsvärk hör ju till, men att inte bli av med värken har jag aldrig varit med om utom då det har varit fråga om en skada, helt enkelt. Det känns som träningsvärk men med krampkänning.
Jag sträcker mig vid minsta lilla rörelse, som att gå ur bilen, gå upp ur stolen, vända mig i sängen, (jo, det är säkert!), eller ta det minsta lilla snedsteg. Och värken finns kvar hela tiden.
F-n, på ren svenska!
Men då man inte kan träna så får man finna nåt annat att göra, tex att läsa. Jag lade en beställning på nya böcker i onsdags och fick den redan på torsdagen. Skyndade mig att ställa böckerna i ordning för utlån men som vanligt tog jag med de mest intressanta hem för att läsas av mig.
De mest intressanta denna gång var Stalker av Lars Kepler och Att inte vilja se av Jan Guillou. Den sistnämnda är del fyra i serien Det stora århundradet.
Jag började med Stalker, är på sidan 35 och den är redan gastkramande!
Ja, sen har jag passat på att plocka in de sista pellisarna från altanerna, bytt gardiner och fixat med orkideérna. Ja, orkideérna, ja....suck. Jag fixade till den milda grad att jag bröt av blomstänglarna på två av dem.
Egentligen får de skylla sig själva då de skickar ut så lååånga blomstänglar med knopp och blommor längst ut, hm....
Bilden är tagen före massakern... |
Den här klarade sig undan min våldsamma framfart... |
Lilla Lummi gör livet spännande varje dag för oss här på 91:an.
Husses bandage såg ut att vara smaskigt så hon norpade det från bänken där husse lagt det(och glömt bort att sätta på foten innan han for iväg...) och lade sig i vardagsrummet utanför mitt blickfång. Men jag hörde allt smaskande jag, och gick för att kolla vad hon hade för sig.
Jag tog det genomtuggade bandaget och kollade var spännena(ni vet det där resårbandet med vassa hakar i varje ända) fanns. Jag fann ett...
Jäklars! Tänk om hon svalt det andra? Hon verkade i alla fall som vanligt, m a o überpigg, så jag började leta spänne. Jag kollade på alla möjliga, och omöjliga också, för den delen, ställen men fann inget spänne.
Till saken hör att denna lilla vita kanonkula i sitt 8-åriga liv har smakat på det mesta som en hund INTE skall smaka på.
Under sin tid hos min dotter lyckades hon strimla ett stort antal toarullar, käka upp en kornblå kajalpenna, ett antal läppstift, tugga sönder gosedjur till oigenkännlighet, snuttat sönder plädar och täcken OCH det som hade kunnat ända hennes liv, en huvudvärkstablett. Vad hon smakat på i alla de andra hemmen hon varit i vete gudarna.
Ni kan förstå hur spännande gissa bajset är med denna ulltuss i kopplet. Både till färg och konsistens...Jag skall INTE lägga ut nån bild.
Hade för mig att jag vid nåt tillfälle hört att sparris skall vara bra att ge hundar som smockat i sig vassa saker så sagt och gjort, jag for till Coop och inhandlade en burk sparris.
Hon är inte nödbedd med mat heller, så sparrisen åkte ner utan problem. Sen satt jag mig ner och räknade på vad ett veterinärbesök kan komma att kosta en helgdag som denna.
Men så tog jag mig samman och började städa. Dammsugaren åkte fram och jag körde hallen, köket, kontoret och vardagsrummet, under bordet, på mattorna, under soff....åhhh, där under låg spännet!
Puh! |
Jädrar, det kändes som Lummi hade insjuknat och tillfrisknat, allt inom en timmes tid och jag hade dessutom fått tillbaka hela veterinärkostnaden!
Och Lummi satt och glodde på mig och fattade ingenting av mina känslostormar..
Häj!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar