En massa tankar..eller strunt, helt enkelt

Mitt liv kantas av teknikstrul. Eller så är det så att jag fattar dåligt...har början till demens...eller är utsatt för en kupp....eller alltihop! Om så är fallet så finns det en möjlighet/risk att jag lider av paranoia. 

Men efter den där dumma uppdateringen till Windows 10 så är jag helt "bort i stöll". Nu kan jag lägga in bilder men att finna dem....ÅHHHHHH, så krångligt.

 Andas, andas....lugn å fin nu...

Och på jobbet brottas jag med nya mejlen där meddelandena lägger sig där de vill...

Men vänta nu....det här skulle ju bli ett positivt inlägg! 

Jag var ju så himla glad och tillfreds då jag startade datorn. Hade en massa bra uppslag i huvudet.

Men den hamnade långt bak i listan då jag inte fann bilderna jag lade in igår. 

Men hejåhå! Nu börjar jag om!

Ibland undrar jag hur det är att bara vara...

Ja, ni som vet...att inte ha massor av projekt i huvudet hela tiden, som dessutom fylls på så snart ETT projekt är slutfört. 

Hur är det egentligen?

För mig har det alltid varit kreativa saker på gång i huvudet.

ALLTID.

Men att förverkliga alla ideér är en annan sak. Och då de dessutom fylls på hela tiden så ligger jag liksom alltid lite efter...

Mina projekt:

*Trädgården, eftersom förra året försvann i en gigantisk vattenläcka med tillhörande psykbryt. Där behövs nu vändas rabatter, läggas NER rabatter, ändras rabatter, grävas ur kompost, delas och planteras om perenner, klippas buskar och träd...och så tillkommer ALLTID piffningen. Man måste ju piffa sin trädgård! Eller hur? Jag brukar piffa med glasburkar, betongnallar etc. 

Fast...Gör inte ALLA det?

*Att sy: en massa snygga plagg att sätta på mig själv. De skall passa nåt alldeles utomordentligt perfekt då den där mjukisringen runt midjan har förvandlats till en metallhård midja. Igen. För den har ju funnits, men i ett obevakat ögonblick luckrades den upp....

*Att virka och sticka:

Har en dröm om att virka en sån där fin flodhäst i afrikanska rutor. De är så himla fina! Men jag kan  ju inte läsa en beskrivning...

Ja, nu fick ni veta hur det är ställt i hövve på mig. Men så är det! Har aldrig kunnat få ut nåt vettigt av en beskrivning. Antingen beror det på mig....eller så är ALLA beskrivningar gjorda av inkompetenta människor. Hmm....

Jag har fuskat i många år och klarat mig hyfsat kan jag tycka. 

Hade under en tid en granne som kom till mig varje gång hon behövde maska av. Hon stickade tröjor till sin familj hela tiden, men kunde inte öka eller minska eller maska av. Hon var så himla glad över min hjälp. Men man kan inte leva på gamla meriter så nu behöver jag, om jag vill komma ikapp i min "attgöralista" lära mig att LÄSA EN BESKRIVNING.

Eller så kollar jag Youtube....

Jobbet: Jag har en idé om att pynta vår utegård vid cafeterian. Jag brinner av iver att göra den trivsam!!!! Min käre make har fixat så vi kan få en utemöbel där, men sen behövs ju PYNT!!! Mitt huvud är fullt av ideér som kommer och går. Vad passar till ungdomar? Vad passar till vuxna? Vad kan passa för ALLA? 

Det där med betong...

Jag är, och kommer nog alltid att vara helt såld på betong. Jag gillar det råa materialet. Man kan låta det vara som det är eller dekorera det efter sin egen smak. Och billigt är det. Men tungt...

Ingen bra kombination för en människa med EDS OCH en inbyggd stönighet.

Men att vara lycklig är OCKSÅ viktigt!

Och då jag skapar så är jag oerhört lycklig.

Men vägen dit är inte alltid nån motorväg....

Jag är lite nyfiken på en sak:

Vad gör er lyckliga?

För visst finns det väl nåt speciellt som gör oss extra lyckliga? 

Det där med barnen och familjen är ju som det är. Ingen kan väl säga emot att DET är lycka.

Men...

Vad kommer sen?

Mata duvorna?

Nej, för min del får duvorna skaffa sin mat på egen hand ett tag till.

Men igen...vad gör er lyckliga?

 Att åldras är en överraskning varje dag för mig. Jag vet inte riktigt vilken del jag hör. Jag är ju gammal.. eller kanske medelgammal men i hövve är dt si och så.

Är det ok att ha kort kjol eller shorts på jobbet, tex?

Nä, inte för mig, men för 10 år sen så var det ok. Även om mina ben såg likadana ut då som nu. 

Men nu har jag väl ändå kommit från ämnet...men sån är jag, ingen ordning i hövve...eller?

Tex att tycka att Mello är helt ok. Efter att ha bojkottat detta spektakel under en massa år så har jag helt plötsligt fått en annan syn på detta spektakel. Om än med gråa glasögon.

Bara en sån sak som att jag just nu spelar Olle Adolphson på spotify..

Ja, jädrar så gammal jag måste vara! Men ni som inte lyssnat på hans låtar: Gör det! 

Det skadar inte utan tvärsemot, berikar. Vilken kille! Lyssna särskilt på " Det gåtfulla folket". Jag ryser av den!

Och då ni ändå håller på så lyssna på "Nu är det gott att  leva"

Ha en fantastisk helg, mina kära vänner!

. 

Att inte ha trådlös mus...eller arbetsplats

Som om tiden backat tillbaka....Nu är vi utan skola igen. Dock inte så himla drastiskt som förra gången. Förhoppningsvis.

Men tankarna far....

Ni vet då vi packade, packade och packade. Slängde och slängde. Och efter ett år så packade och packade vi IGEN och sen packade vi upp. 

Säkert finns det fortfarande nån ouppackad kartong i nån gömma....

Så kom det sig en dag förra veckan att det luktade biltvätt av vårt varmvatten. Vår kloka chef stängde skolan direkt! Ja, vad tusan! Vem har någonsin varit med om att vattnet har luktat?

Jag är INTE avis på min chef eller för den delen biträdande rektor. De har INTE haft ett 9 till 5 jobb på ett tag...

Lektionerna är lösta på bästa sätt, och jag kan jobba från olika ställen(tack Internet) men jag saknar ju mina arbetskamrater! 

Jag vill ju att alla skall vara som en enda stor familj! Som vanligt, alltså. Jag hoppas VERKLIGEN att experterna löser detta PRONTO!!!!

Inte en flytt till, snälla? 

En liten titt på "nybygget" i mars 2014

En fundersam vikariesamordnare,  bibliotekarie
inköpsansvarig...Vart ÄR hon?

Hmmm, vad fanns här förut...

Calle, Calle, min ögonsten! Denna kille är och förblir
en av mina bästa medarbetare! Om han inte redan hade en världsbästa mamma,
så hade jag adopterat honom direkt!

Lite rullstolsrace in i det sista på Tullis innan vi stängde
och sa morsning och goodbye! Maggi och Camilla, våra
absoluta favvisar! Gulle dom! Utan dem hade allt varit mycket
jobbigare. 

 Men nu är det 2016 och vi är utan skola. Igen.
 Jag har faktiskt fuskat idag. Hmmm, några fler dar faktiskt, har jobbat på MIN skola ÄVEN om jag har order att INTE vistas där för länge.
Man vad tusan!
Jag har INTE tänkt att duscha eller dricka varmvatten! Har haft sällskap av mina eminenta städ-och vaktmästarkollegor och vi har överlevt allihop. Gött!
Jag slås av tanken: Attans vilka bra människor jag har som medarbetare! Oavsett yrkesroller.
Kom tebax nu, allihop!

Sen är det ju det här med tekniken...
Min egen dator har ju varit stand in för min "jobbdator" som är stationär.
 Suck....
Helt plötsligt stånkade min dator om att uppdatera till Windows 10. Hela tiden. Till slut så föll jag till föga och uppdaterade...
Slå mig i huvudet!!! HÅRT!!!
Fann knappt mitt skrivbord då den attans uppdateringen var klar.
Att överföra foton från mobben till datorn funkar inte och jag bara....vill slå sönder...hmmmm, nej å nej..lugn å fin...inte slå sönder...

Sen funkar inte längre min mus till datorn. Nähä? Har alltid funkat förut...
Kan strejken bero på att klantkatten Syrran välte en nyvattnad orkidé över datorn, tro?

Min Gubbe räddade mig..tillfälligtvis...med en "akutmus" som nu är kopplad till datorn.
Ett tillägg:
 JAG HATAR DATORMÖSS(musar...Ehhh, hjälp mig, vad heter det?..)
Jag får ont i armen och behöver därför den där...som är inlagd i laptopen...den där som jag inte vet namnet på, som min Gubbe har sagt namnet på flera gånger ...och som är jäkligt bra.
Jag känner all information förvandlas till en en alzemiersvind i mitt medvetande just nu...

På tal om kropp och själ...

Försökte igår göra comeback på ett golvpass på träningsmeckat. Har inte vågat mig på koreografi under lång tid. Men jag ÄLSKAR ju sånt!! Vill ju!!!
Jag var ju en riktig aerobicshoppa under låååång tid. Körde flera pass om dagen utan problem på den gamla goda tiden. Under KMTI:s start.
Det var då det.
Då jag var typ 25-40. (Nu är jag...mummel, mummel...58..).Sen, vet ni, fick undertecknad bita i det sura äpplet och inse att hon inte var som andra.
Att upptäcka att träningsvärk inte är detsamma för alla människor...
Att snurr inte är jättebra för nån med EDS även om jag gjorde det ändå för att det ingick och var så kul....med en massa skador som följd.

Fast det gör dj-igt ont i mitt vänstra knä. NU.
Ja, jag VEEEET...
Du måste lyssna på kroppen, säger många.
Jag lyssnar hellre på själen, ja!

Och jag hade så himla kul på passet igår, ÄVEN om jag inte kunde gå efteråt. Och det kan jag fortfarande inte, i skrivandets stund. Ont, det gör ont..... Det kommer det säkert att göra ett bra tag framöver.
Men vadåddå?
Själen, den själen, fick ett lyckorus.
Det var faktiskt värt ett ont knä.

Puss, Karin för ett fantastiskt pass!!!

Farväl Louise Bugnet

Jag ÄLSKAR tullisar.
Idag fyndade jag papegojtulpaner! Men hallå, endast 39.90 på ICA!

Inga papegojor i köket  men dessa är ändå
snygga

Här står papegojorna...

Idag fick resten av den attans taggiga och risiga rosenbusken se sig besegrad. jajjamensan!
Jädrar så vi slet gubben och jag, innan vi fick upp rötterna!

Sorgligt är att jag tror att vi inte har nån kotte boendes under vår altan med utgång där rosenbusken stod.
För några dar sen låg en kotte död utanför grannens uppfart. Jag har haft lite ångest över om det var en hona eller hane...och om det kanske funnits ungar nånstans...kanske under vår altan...men jag är ganska säker på att så inte är fallet för Lummi brukar gå bärsärk då det funnits liv under vår altan.
Och det har hon inte gjort i år.

Tyvärr Louise Bugnet, du höll inte vad du lovade. Du var
fantastiskt fin med dina rosa knoppar och vita blommor,
men vad tusan fick du för dig dig då du skickade ut rötter åt alla håll?
Under altanen till och med. Och de fina blommorna sket du i att visa oss.
Så nu är det tack och adjö! Skyll dig själv...

En f d Louise Bugnetros.

Och rätt som det var var det vitt på marken!!!!
HJÄLP!!!
Men det var bara hagel och smälte som tur var bort nästan direkt.

Lite mindre jobbigt än trädgårdsarbete är pyssel. Gamla konservburkar har blivit pennburkar...eller nåt. Jag är ju lite sjuk med att spara förpackningar ut i fall att de kan komma till nån bra användning.

Idag stod jag på Coop och funderade på om jag skulle köpa konserverad majs. Varken jag eller Gubben gillar dock majs men burken var ju lagom stor och bra på alla sätt...

Förståndet vann och majsen fick stå kvar i hyllan.

Däremot fann jag en jättesnygg burk med blandade bönor och den hamnade snabbt som attan i korgen!

Före detta krossade tomater...viken tur
att jag också sparar på små tygbitar....

Och nu, ÄNTLIGEN verkar våra tre amigos ha utlyst vapenvila . De har mobbat varann till och från. Ibland har Cissan mobbat Syrran, eller så har Skrållan mobbat  Cissan, Eller tvärtom....Inte så att de slagits eller så, utan mer mopsat sig.
Men idag fann jag dem stationerade så här:
Frid!

Jösses! Då jag ser ut genom fönstret så har löven på buskarna utanför blivit större än de var igår!!!!
Det får bli en trädgårdsdag idag, helt klart. Plantor skall flyttas, jord skall vändas, komposten skall tömmas,
Och ja visst ja, mindre kul....min trasiga bil skall bogseras till verkstan...
Undrar om det går att använda den till nåt pyssel, istället?

Tungt

Jag har ett bra liv. En Gubbe som älskar mig trots alla mina fel och brister, våra husdjur som berikar våra liv nåt alldeles oerhört, mina fantastiska bonusbarn och barnbarn, ett hus som numera är oerhört fuktspärrat och inrett som vi vill ha det, ett intressant och berikande arbete med fantastiska medarbetare, vänner som värnar om mig och jag om dem. Ja, ett bra liv om det inte fattades en bit. En stor bit. Den största faktiskt.

En människa som betyder och alltid har betytt oerhört mycket för mig fyller idag hela 36 år.
Hen och jag har inte träffats på flera år och det är för mig en stor sorg. Det finns stunder i livet då allt stannar upp...och det är detta datum.
För mig.

Ibland får man gilla läget som människa, så är det bara. Och jag har under så många år tränat på att gilla läget att jag nog kan vinna priser vid det här laget.
Men den här dagen är tung.
Väldigt.
Tung.

Rosornas krig

Att ha en trädgård är på gott och ont. Mest ont...För några år sen hade väl min tunga ruttnat över en sån kommentar! och visst, då trädgården står där i sin gröna prakt, så är det helt fantastiskt rofyllt att gå omkring och förstrött plocka bort ett visset blad här och där. Men i min trädgård snackar vi inte plocka blad, där talar vi att vända alla rabatter upp och ned...i stort sett i alla fall.

Och sen skulle jag bra gärna vilja säga något väl valt till den människan som tydligen löpte amok bland rosorna i planthandeln för några år sen. Och köpte de med de vassaste taggarna ever.

Hmmm, det var visst jag...

Den fina Louis Bugnetrosen med sina rosa knoppar som sen slog ut till vita underbara blommor har bytt skepnad till en helvild variant som hotar att riva vår altan. Jag har under de senast fem åren försökt tukta den men den satans rosen tar sig större och större friheter. 

Att den sen bara ger små sketna minirosor vid blomningen men en ruggig mängd med nypon på hösten har fått mig att nu ta beslutet att gräva upp den. Och det svåra i detta är inte det själsliga smärtan ...no no, det är smärtan av alla vassa hullingförsedda taggar som är som levande stiletter!

Jag smög mig på den med sekatören och knipsade av grenarna längst ut men tror ni inte att jag fastnade med jackärmen och höll på att aldrig komma loss ändå. Men jag kan meddela att jag nu har vunnit striden och Louis Bugnet är numera en f.d ros. Nja....roten sitter fortfarande i marken....

Uh, nu fick jag en otäck ilning över ryggraden....Tänk om den saten har växt till sig under natten och bara väntar på att jag skall visa mig!!! Väser KARMA då jag sticker ut näsan....

Skulle nog aldrig ha sett The Little shop of horror....Ni vet, den där filmen där lille menlöse Seymore,

som jobbar i blomsteraffär, får hand om en liten planta som växer sig större för varje dag. Inte av växtnäring utan av blod, som den tvingar Seymore att skaffa. Ja, jisses!

Vågar väl nästan inte säga att jag har en klätterros som behöver ansas också....

Tror jag tar den nästa år...  

Så där ja! Nu är det bara roten till det onda kvar....

Leråkern...

Sen var det det där med gräsmatta också....Efter förra årets husvagnsparkering så ser det ut så här, suck...
Jag har i alla fall släpat tillbaks alla kantstenar och rensat bort en massa plantor som blev förstörda på kuppen. Och klippt alla buskar som fick härja vilt förra året. Och det gjorde de...

Men sen var det välförtjänt vila på glasaltanen tillsammans med kissarna. Våra Solkatter.

Cissan och Syrran på sina poster

Då ens barn har växt upp så skaffar man sig husdjur så man kan fortsätta att oroa sig för någon..,
Våra hundar har alla tre haft kennelhosta i flera veckor sammanlagt. Först ut var Vaski, som blev rejält sjuk och efter en vecka var det Lummis tur och i fredags morse insjuknade Klinga.
Och Klinga var så himla sjuk att jag fick panik och ringde Evidensia! Trodde hon skulle kvävas av segt slem!! Fick ordinerat Bisolvon och mycket vätska och som tur var så lugnade det sig, även om det tog två dar.
Lummi, den tuffingen, har klarat sig bäst eftersom hon antagligen inte tillåter ett sketet virus att angripa henne,
Sömnen har det blivit lite hur som helst med för oss då det har varit ett härligt trumpetande i sovrummet.
Men vad vore väl livet utan möjligheter till lite oro och sömnbrist...

Här sitter de, våra sjuklingar.

Och den där boken jag hade tänkt läsa och klädtrasan jag planerade att sy...har inte blivit läst eller sydd den här helgen heller. Vilken tur, för då har jag nåt att planera inför NÄSTA helg också...