Vart tar tiden vägen?

Jag tror jag blivit fartblind. Helt plötsligt är det onsdag...men vart tog måndag och tisdag vägen? Jag skulle nog vilja att det lugnade sig nu...lite i alla fall. Som tur är har jag hunnit träna och det är min livlina. Att få "stri" med likasinnade är en lisa för själen! Precis som jag vill ha det. Jag är ju inte så social även om många tror det, utan trivs mycket bra med mitt eget sällskap. Jag har ett socialt arbete och får utlopp för min sociala ådra under dagen och senare under träningen. Den övriga tiden vill jag inte dela med fler än min man...och våra djur såklart! Och som ni vet, ni som läser min blogg, så är Göbben ofta bortrest på cykelgrejer eller jakt. Då får jag möjlighet att verkligen få vara för mig själv. Då kan det bli storverk gjorda, eller inte...Men det är gött att bara vara för sig själv för en stund, fast utan "Norrlands guld" för den tycker jag är äcklig. 

Det är nog så att frun i huset börjar känna av den förhatliga hösten/vintern och det bådar inte gott. 

Vår lilla Klingeling har mått dåligt sen husse och hon kom hem från älgjakten. Spyr och bajsar illa.Vaski är fotfarande halt. Det känns lite tungt just nu....Men efter regn kommer sol...:

 

Lummi goes to Arvika! Och jag pustar ut...

Då det är kraftig uppförsbacke i livet så är det helt underbart att möta människor med jättestora hjärtan! Jag är så glad att just jag har lyckats möta sådana människor idag. Helt främmande människor som bara vill hjälpa till utan annan vinning än egen tillfredsställelse av att hjälpa sina medmänniskor! Igår, då jag fått sms:et om Lummis fostermattes sjukdom så blev jag helt paralyserad en lång stund. Kunde inte tänka klart. Det enda jag visste var att det var helt omöjligt för oss att ta hand om henne, även om jag önskade av hela mitt hjärta att det vore möjligt. Så insåg jag att fb-gruppen "Lapphundar i Värmland" var det som kunde fungera. Men först var jag såklart tvungen att fråga Dottern om det var okej. Och som den kloka Dotter jag har, så insåg hon att eftersom hon själv inte är frisk nog att ta hand om hunden, så måste det till en annan fostermatte/husse. Jag skrev ett nödrop i gruppen och det tog bara några minuter så fick jag en kommentar! En kvinna som jag endast har sett i kommentarfälten skrev att hon trodde hennes väninna kanske skulle kunna ta hand om Lummi. Hon skulle komma till kvinnan( Marita) senare på kvällen. Hon fick information och lite bilder på Lummi. Jag fick flera kommentarer av människor som skulle dela och hjälpa till på alla sätt de kunde. De som ratar facebook kan gå och hänga sig, de har inte en aning om vilken hjälp det kan vara!!! 

Sent i går kväll blev det klart. Väninnan var beredd att ta Lummi med kort varsel! I förmiddags ringde Marita och vi pratade som om vi känt varann i flera år! Vi bestämde hur vi skulle gå tillväga på bästa sätt för Lummi, och vid 12.15-tiden for jag till Kil och de från Arvika och så möttes vi vid centralstationen i Kil för vidare resa till Lummis fostermatte. 

Lummi blev som tokig då hon såg mig/oss. Lika glad som alltid och ville gosa. Fostermattens syster följde med ner till bilen och Lummi drog i kopplet för att kunna hoppa in i bilen! Det är gammelmattes Lummi det! Jag höll mig i bakgrunden så hon inte skulle tro att hon skulle med mig, men det var inga problem. Hon ville med den nya matten! Hon och jag visade också några av hennes schyssta moves innan avfärden och de var alldeles hänförda! Ja, Lummi ÄR en entertainer av guds nåde! Jag har under dagen fått täta rapporter om hennes tillvaro hittills i Arvika. Och jo, hon har redan satt sin hundkompis på plats som det rivjärn hon är, men ett rivjärn med glatt humör! Under det senaste dygnet har jag fått flera nya fb-kompisar med hundar som största intresse, så inget ont som inte har nåt gott med sig. Och framför allt så har Lummi det hur bra som helst! Det värmer mitt hjärta så det hotar sprängas! Det som fortfarande smärtar mig är att livet kan vara så tufft för vissa människor, som min egen bebis och även nu för den f.d fostermatten. Då man behöver ett skyddsnät i samhället så är det stora hål i det...Men jag är glad idag, fast sorgsen också...hur kan det gå ihop? Det vete f-n, men så är det.

Lummi pustar ut efter en raid
genom vårt hus.

Här sitter hon, Lummikki, på f.d fostermattens mattkant, och väntar
på att gammelmatte skall ge henne nåt smarrigt. 

Orka....

Ibland undrar jag om jag gjort nåt kriminellt, eller i alla fall nåt klandervärt i mitt förra liv. Då jag trodde att allt var under kontroll så....Pilutta dig Anja!  Hade önskat en annan start på helgen...Jag hann precis in genom ytterdörren idag då det plingade sms. Fick av mig kläderna, rufsade kissarna och Vaski och kollade se sms:et. Jag fattade först inte vad jag läste utan fick ta om(dumhuvud). Det stod" Thirre har fått ett sammanbrott och du måste hämta Lummi i morgon eftermiddag för hon kan inte ta hand om henne nu". Vad göra mer än få magsår? Jo, ringa dottern, såklart, det är ju hennes hund. Få klartecken om annat fosterhem. Just nu är livet så där....Men skit i det. Hunden måste ha ett hem, sen får jag bryta ihop. Men OM inte hunden får ett hem...

Trött men nöjd

Är gräsänka igen vilket i vanliga fall betyder TJEJFEST, men den här gången orkade vi inte...Helt sant. Jag gav förslaget förra veckan men i början av denna veckan så hoppades jag att ingen ville komma. Tänk att inte vilja ha fest! Men orken tryter för roligheter, har jag känt. Då kändes det så befriande då mina väninnor kände likadant, och vågade säga det! Regnet öser ner varje dag, vi jobbar ihjäl oss och dessutom har några av oss haft en tuff tid med dödsfall och arbetslöshet. Man kan vara käck och tycka att det är då man behöver slå klackarna i taket, men i praktiken så funkar inte det. Jag skall verkligen njuta av min ensamhet den här helgen. Från människor alltså, mina husdjur är ju hemma, förutom Klinga som är med husse. Jag skall läsa, sy, sticka, rehaba Vaski, kanske träna, jobba med mitt biblioteksprogram och softa. Gött!

Idag har jag och några kollegor varit till Norrstrandsskolan/Tullholmen för en första titt på vår provisoriska arbetsplats från och med hösten 2013. Det satte verkligen igång tankemaskineriet! Så annorlunda allt var jämfört med vår skyddade tillvaro i Skåre! Samtidigt som det kommer att bli skitjobbigt en period så får vi ju inte glömma att vi får en en ny och fin skola hösten 2014. Då kan man stå ut med provisorium ett år, tycker jag. Men annorlunda ÄR det...Det som kan oroa är ju att eleverna har så många frestelser som inte finns i Skåre. Vi har godisfabriken mitt emot skolan, det är allt. Här är ju närheten till stan nåt nytt för oss. Och de snygga gymnasieeleverna...
Men jag kan cykla eller åka kollektivt! Det är positivt! Gud, så mycket dieselpengar jag skall spara! Om jag inte tar en tur genom stan då och då förstås, då kanske det kommer att gå jämt upp....Men detta blir en utmaning som vi skall klara tillsammans, så det så!
Var slut i huvudet av alla intryck då jag kom hem. Men ingen rast och ro. Jag var tvungen att åka till apoteket och köpa en cold/hotpack till Vaskis rehabilitering. Äntligen har vi fått en riktig diagnos på honom. Husse var ju till rehab i går. Vaski har fläkt sig illa i scapula, muskeln som går in i vänster armhåla på honom. Den skall värmas fyra gånger om dagen i två veckor. Och fortsatt medicinering. Så jag ville börja så fort som möjligt med rehabiliteringen. I frysen fanns inte cold/hotpacken vi haft förut, den måste gått ut själv....Så jag for iväg och köpte en ny.
Funderade hela tiden på att skippa träningen idag. Jag var ju så slut. Men så var det så mycket kul på KMTI Det var ju deras 2-årsdag. Tänkte att jag behövde städa. Gubben fogade ju den nylagda klinkern igår och den behöver skuras av flera gånger. Hann med två gånger. Klockan var bara drygt 17. Hm...Det vore ju kul ändå...Spinning med Stabbe...Orkar jag det? Körde powerstep med Frida igår och det var ingen barnlek. Blev mer och mer sugen. Mina träningskompisar är säkert där också...Så fann jag mig själv packa väskan! Och jäklar vilken tur att jag åkte iväg! Regnet stod visserligen som spö i backen, svårt som attan att se vägen men jag kom lyckligt fram. Hann kolla på gästinstruktören Oscar Jöback, ja, det är Peter Jöbacks make. Vilket proffs! Fast jag tycker inte att gymets instruktörer skall skämmas för sig heller, de är otroligt bra!! Själv körde jag som sagt livespinning och det var en upplevelse. Inte världens bästa band, men skit samma, då säkert inte akustiken var den de var vana vid. Det funkade bra, och trots att inte Stabbe hördes över musiken så kunde han med kroppspråket visa vad vi skulle göra. Han är riktigt duktig, den pöjken. Dialekt har han också, och sjunger med! Jäklar vilket ös! Och som inte det var nog, så vann jag ett badlakan på min biljett! Kan man bli annat än nöjd.
Det bjöds på frukt, kaffe, kladdkakor, m.m och det såg smarrigt ut... men jag var som vanligt inte sugen. Sötsaker är inte min grej, fast det vågar jag knappt säga för det verkar så jävla präktigt! Folk blir ofta provocerade av det. Ärligt talat så är jag inte så intresserad av mat, sådär som andra, som kan gå och verkligen längta efter att få göra nåt smarrigt till helgen. Jag kan lätt äta fil och flingor varje dag. Men visst kan jag tycka om mat då jag får något gott men det är liksom ingen stor grej för mig. Det var gott, fine. Nu går jag vidare. Fast ibland kan jag bli lite avundsjuk på de som kan åstadkomma riktiga festmåltider, och framför allt, följa recept. Det har jag aldrig kunnat! Jag har verkligen försökt, men efter ca fjärde ingrediensen, då man kommer till det där som bara skall vara en tsk eller msk, då börjar jag göra om. Till slut är det ju en helt annan rätt...som jag aldrig kan göra om, ibland är det bra...men ibland riktigt tråkigt. Som den gången jag skulle göra en nötkaka. Då den var färdig för ugnen insåg jag att jag glömt bakpulver. Nu var goda råd dyra, jag strödde bakpulvret över kakan, rörde om och in i ugnen. Det blev den bästa kaka jag gjort ever! Mina gäster var alldeles lyriska och ville ha receptet! Men den går inte att kopiera, ens för mig...

Från yttre rymden...eller nåt

Idag var det dags för Lummis mat/godis och gnagisleverans så jag styrde kosan mot Kil direkt efter jobbet. Jag har gjort denna resa med jämna mellanrum i snart 1 års tid nu. Det är helt otroligt vilka människor det finns, som ställer upp, utan en tanke på ersättning, utan bara av medmänsklighet. Fostermatte är dessutom en stor djurvän och har tidigare haft både hundar och katter. Hon vågar dock inte skaffa något eget djur längre efter att hennes som blev allergisk mot katter. Det fanns då sex katter i familjen...Hon har sagt att det får räcka att ha ett djur för att inte utsätta honom för mer allergener. Han har i alla fall inte visat nån överkänslighet mot Lummi. De busar så det står härliga till! Han har dessutom blivit av med sin hundrädsla.

Nu kom det sig så att fostermatte var tvungen att hjälpa sin mormor så vi bestämde att jag skulle ställa säcken och kassen på altanen. Lite ledsamt var det dock att inte få träffa vovven denna gången, men jag hörde henne...Jag satte såklart igång henne då jag drumlade med säcken...Men hon tystnade snabbt, gullego.

Så var det klart. Det tog 3 minuter. Tänkte åka hem direkt men det var stört omöjligt att svänga ut på Storgatan. Efterjobbet-trafiken kom från alla håll! Jag tog då blixtbeslutet att gå och handla i Kil istället för hemma i Skoghall! Parkerade och flanerade iväg. Men  herregud, är jag uppväxt här, tänkte jag, efter att ha kommit bara några meter. Inte en byggnad var kvar från min tid som Killing. Jag fick riktigt anstränga mig för att inte dra efter andan ibland. Och då jag kom in på ICA, den enda affär som faktiskt finns kvar på samma plats sen min tid, var det som att komma in i en handelsbod på landet på -50talet. Kassapersonalen pratade med ALLA kunder, och varann som om de bodde tillsammans allihop! Hej, tjenare, jaså, du har köpt den där gamla fläskfilén du, ja du är inte noga...Nä, det har jag ju märkt då vi festat, ha ,ha, ha! Nä men tjenare, Gunnar hur är läget( och Gunnar var ordentligt på lyset...kl 16.00 en tisdag)? Ja, så höll det på tills jag skulle betala...Tystnaden sänkte sig över lokalen. Begravningsstämning, eller skall jag säga misstänksamhet. Vem är det där nu då, som kommer och stör vår härliga köstämning. Och jag ville säga med gnällig stämma;-Men jag är faktiskt född här, ju! Då jag gick därifrån så började jag fundera. Var mentaliteten så här då jag växte upp också? Fast man inte märkte nåt då man var van? Man märker inget förrän man flyttat, eller? Men varför är det inte så här överallt? Eller är det så? Men varför märker jag det inte då? Herregud, bor jag i en grotta i berget och har blivit världsfrånvänd!?!? Jag kände mig, där på ICA i Kil, som en alien. Eller är jag en mallgroda som inte kan slappna av utan blir som en eldgaffel i ryggen då folk är sådär "folkliga". Min Gubbe kan denna säregna konst att prata med alla, överallt och på deras DIALEKT dessutom. 

Och jag som tyckte att jag var en social och vidsynt människa, ja jävlar vad jag hade fel!! Nu skall jag sätta mig i grottan och tälja en ulk.