Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

onsdag 12 februari 2014

Kul och tråkigt med fb

Jag vet inte om jag drabbats av alzeimers syndrom, jag har ju trots allt ett syndrom sen tidigare, men då gäller det ju rörelseapparaten,  men nu är jag riktigt konfunderad.
I måndag fick jag ett accepterande av en vän på fb. Knäppt, eftersom jag inte skickat en vänförfrågan sen på hur länge som helst. Att sen personen var DANNY SAUCEDO var ju en tung chock!! Men vad f-n!!!!!!

Jag tänkte som vanligt, vad har jag nu gjort för stolligt? Men då jag tänkte efter så insåg jag ju att jag faktiskt inte varit tillfälligt hjärnskadad, dretfull, psykotisk eller ens normalt bara helt crazy utan faktiskt så måste jag ha blivit kapad. Det känns ju inte klokt! Det är ju inte det att jag ogillar Danny, han är ju skitbra, men jag känner ingen större idé med att vara fb kompis med honom. jag är ju trots allt 56 -snart 57 år och han är väl runt...25-30 år. Småsjukt, enligt mig. Om man inte är släkt. Men vi känner ju inte varann det minsta. Och jag har ju som måtto att jag bara skall var fb-vänner med personer jag känner fysiskt.
För några år sen pratade jag faktiskt  med Danny i telefonen. I sin nya roll som Idol blev han ju nominerad till en Grammis och i ivern att ragga röster fick agenturen hybris och lät den unge Danny ringa runt som en mini Kalle sändare och hångla upp röster. Han ringde Ilandaskolan....Lite nyfiken är jag ju på hur de valde ut just oss, men skit samma. Han var tydligen en practikal joke kille på den tiden och vi hade ett något förvirrat samtal innan jag avslutade. Att det verkligen var han, bekräftade hans agentur som ringde nån dag senare...
Efter det har våra vägar inte korsats....förrän nu.
Vi har skojat om detta på jobbet lite, och jag har tagit det med ro.

'För en stund sen gick jag ut på fb och såg då ett inlägg från en vän. Hon hade varit med om en knäpp händelse. Jag kommenterade och en stund senare fick jag ett meddelande att genom att jag kommenterat så hade jag fört  nåt dret vidare, för det var tydligen nån trojan eller vad det heter...

Nu känner jag att det kan vara nog! Har inte lust med sånt här. Jag är inte dummare än att jag begriper att det finns skit på tråden då det gäller internet, men vad har jag gjort för att råka ut för allt konstigt?
Jag som i alla tider försvarat fb kommer i fortsättningen att vara mycket restriktiv med ALLT!.

söndag 9 februari 2014

Nostalgi med Herreys


 Jäklar, så mycket pyssel det har blivit den här helgen. Av den sorgliga synen i vårt "plastburksskåp", med massor av burkar i olika storlekar, fick i alla fall en av dem bli lite piffigare än de andra plastbyttorna. En extra matlåda till Vaski på dagis såg dagens ljus. Som vanligt hade jag en vision om att den skulle bli helt perfekt slät och fin. Jo, tjena, skrynklor lite här och där, men jag tror inte Vaski säger nåt....

Om inte min fot gjorde så ont så hade allt varit perfekt. Jag glömmer ibland bort att det onda finns och bokar ett kul pass på träningsmeckat för att då jag reser mig bli omedelbart påmind! Bara att boka av.

Igår gjorde jag värsta, bästa maten åt Gubben min. Självskryt, jag vet, men han var helt lyrisk! Jag kostade nämligen på oss en påse sparrispotatis som jag förkokade och sen rostade. Jädrar du, så gött, som Tabita skulle ha sagt. Sen fick han en fläskkotlett som jag kryddat efter eget huvud. Oj,                       då så ovanligt....Till det en fusksås, jag skäms en aning över det, men det var halva priset på nåt som heter whiskeysåsreduktion. Man behövde bara blanda grädde i. Åsså en god sallad förstås. Några glas rött till det och sen satt/låg vi i TV-soffan.
 Nja, inte jag, jag bloggade en stund, gillar inte Mello nåt vidare men hörde med ett halvt öra. Och döm om min förvåning då jag hörde Diggelo Diggelej PÅ RIKTIGT. Gubben hojtade; Kom får du se! Tre medelålders farbröder framförde sin vinnarlåt 30 år senare! Men jäklar så bra och vilket drag det blev! Härligt då man bjuder på sig själv på detta sätt. Nåt för ABBA att ta efter....

Nästa helg kör KMTI spinning i Barncancerfondens ära. Varje pass kostar 100:- och går direkt till Barncancerfonden. Jag och Gubben har bokat tvåa pass var idag. Det skall bli riktigt görkul...bara min fotj-el håller fred på sig.




lördag 8 februari 2014

Med klistriga fingrar, äntligen

Dagen började med att Gubben,som skulle vara ansvarig tidtagare på en skidtävling, smög nerför trappan vilket väckte både mig och alla djuren. Han har verkligen utvecklat denna talang till fullo. Särskilt underhållande var det då han trombonviskade till hundarna att gå upp och lägga sig igen så de inte skulle väcka mig....
Nåja, jag led inga svåra kval, jag bara vände mig och somnade om. Med Klinga väldigt tätt intill, Lummi under täcket vid fotändan och Skrållan liggandes på kudden. Ja, jag veeet, det kändes tomt utan Vaski och Syrran....

Vid halv nio var det dags för den utvilade matten att masa sig upp ur bingen. Och DÅ blev hon väldigt medveten om sin alldeles väldigt onda fot! Men äsch så förarligt med sån smärta....tänkte jag INTE. Jag tänkte; Förb-de, he-vetes, j-a häl j-el! 
Pga den attans drethälen har jag inte kunnat träna nåt på sistone. Men vänta nu, det har jag ju, jag har ju kört bästa spinningpassen tre gånger denna vecka! Intervall med bästaste Johanna, måndag och torsdag, och i tisdags måste jag ha bokat det ultimata drettröttintilldödenpasset! Spinning intensiv för en kille med en äckligt bra kondition. Men herregud, hur orkar man köra pulshögt i 60 minuter utan vila och dessutom orka PRATA samtidigt? Helt otroligt bra pass, men så drettrött har jag inte varit på länge. Jäklar så taggad man blir inför en helt ny upplevelse! Tack Kristian, för att jag eftersvettades flera timmar efteråt...
Men jag är inte nöjd med att bara köra spinning. Har sökt mina sjukgymnaster förgäves. De ha så många patienter att de inte har telefonsvararen på ens. 
Det lutar åt att jag får göra det jag inte gillar....köra gräddfil. Har gjort det förr då det har varit kris. Jag är säkert inte ensam om det men det tar emot att bara knacka på och säga; Tjena, jag har ont i hälen, kan du fixa det? Får se hur jag gör, men hjälp måste jag ha och Cykelverksta´n, förlåt, vårdcentralen, på Skoghall lägger jag inte min tid på. 

Nä, nu får det vara bra med gnäll! Idag har jag ju haft en riktig bra dag, hunnit massor, juh!!
Alla vovvar har fått en spabehandling. Borstning av pälsen, kloklippning och ansning av tasshår. 
Klinga, vår lilla prinsessa som inte gärna vill utsättas
för obehagligheter, tycker att kloklippning och sånt, är
helt ok. Till och med klippmaskinen!
Lummi tycker nog att man kan överleva utan en massa kloklippning
och sånt. Hår mellan tårna är väl ingen stor grej, liksom...

Men hej, här har vi en livsnjutare! Gött, säger han om allt man gör med honom.
Och kolla hårhögen, den räcker ju till en lite Vaskikopia juh...


Sen har jag fått fingrarna fulla av lim. Ja just det, jag har pysslat! Det började med att jag städade specerilådan. Blä, så den såg ut, alltså! 
Rotade fram några fula plastlådor som fick nytt tak, dvs lock med en tapetbit. I lådorna lade jag alla kryddpåsar. Jag köper ofta kryddor stora påsar nämligen. 
Röjde rejält och fick till det hyfsat. Vi kan kalla projektet, del 1. Del 2 kommer antagligen i slutet av nästa vecka, då mitt kreativa sinne har klämt fram fortsättningen. 
Eller inte....
Men sen förstår ni, har jag äntligen fått till kompisarna till den arma ljuslyktan som stått som ett monument av ensamhet i gluggen mellan köket och vardagsrummet. 


Nu är inte det gamla tråkiga IKEA-glaset ensamt längre.
IKEA hade inga såna fula ölglas på fot längre så jag fick
hitta på nåt annat. Det blev de här små godingarna. Visst är de söta?
Och i hövve har jag massor av nya ideér! Jag förberedde med att sprutmåla några glasburkar med frosting.
En plastburk är vitmålad för att bli en matburk till Vaski till dagis. 
Sen har jag en riktigt crazy idé inför min tjejfest den 22:e februari men den knystar jag inte om här ifall det finns spioner...




torsdag 6 februari 2014

Meddelande från England, Afghanistan och Andra sidan....

Igår behövde jag skicka ett meddelande till en vän på fb. Men det funkade inte som förr, utan chattrutan kom upp hela tiden. Blev en aning irriterad och började kolla om jag kunde få tillbaka den förra funktionen. Jag krånglade en lång stund och rätt som det var så såg jag att det stod "annat" bredvid "inkorg". Det har jag aldrig tänkt på förut! Tryckte och helt plötsligt kom det upp grejer som jag aldrig sett!!! Men hallå! Har aldrig fått några aviseringar om dessa meddelanden.
Läste igenom dem, och av alla knäppa saker så hade jag bl a fått ett meddelande från en amerikan som var FN-soldat i Afghanistan....Han ville träffa mig för han hade nåt väldigt viktigt att berätta för mig....ehhh, hur skumt var det? 
Sen hade jag fått ett "frågachans" meddelande från en tunnhårig karl från England. Skulle väl ALDRIG bry mig att svara, jag har ju redan en tunnhårig Gubbe.....
Vad tänkte denna helt okända karl på? Det måste väl finnas kärringar på närmare håll....

Men så fann mina ögon ett meddelande som gjorde mig helt....jag kan inte förklara hur jag kände, faktiskt. Har läst det flera gånger och vet fortfarande inte vad jag känner. Om jag blir ledsen, vemodig, kanske lite sorgset glad, hm....
Det var alltså ett meddelande skrivet i april från min medarbetare som gick bort i somras. Hon tackade för mina fina ord i min blogg! Jag var tvungen att gå tillbaka i bloggen för att se vad jag skrivit. 
Det var ett inlägg om hur jag kände det då hon kom på besök till oss, med schal på huvudet, inget hår, svullen av behandlingen, men med ett så otroligt gott humör, trots att framförallt hon själv, men också vi andra visste utgången av hennes sjukdom.
 Jag skrev om hur jag upplevde hennes mod, om att man får perspektiv på saker och ting då man har en så svårt sjuk människa i sin närhet och att vi alla skall ta vara på varann här och nu, för vi vet ingenting om framtiden. 
Jag är fortfarande inte riktigt klar över vad jag känner, men jag är inte gråtfärdig, faktiskt inte vidare ledsen...snarare känns det faktiskt som om hon lever. Jo, så är det, det känns som hon finns här hos oss.
Som en röst från andra sidan, men ändå inte, för jag tror ju inte på sånt fjant....




söndag 2 februari 2014

Skräprummet väck!

Inte hann jag väl pyssla nåt den här helgen heller. Men jag förtvivlar inte över det. Vi har istället tagit tag i vårt skräprum, som jag kallar det. Kontor skall det vara men där har det pulats ner allt möjligt i lådor och skåp. Gubben, som inte är känd som nån perfektionist, har sparat papper i massor, betalda fakturor från 2005 och framåt, cykelinfo, uppsprättade kuvert med ingenting inuti, manualer till okända apparater. För att inte tala om alla sladdar och laddare till förbannelse....Pärmar som hotade spricka av helt oviktiga papper, en cykeltrainer, en oanvänd dator, ett skåp fullt med sladdar och "mackapärer", allt i en enda härva. Detta rum har gett mig ångestkänslor varje gång jag måst gå in i det. Vi har nämligen hundmatstunnan i en av garderoberna....
Nu är det fint, jag nästan, i alla fall. Lite smågrejer ligger och skräpar men det mesta är ihopsatt med rätt "kompis" och lagt i lådor.
IKEA fick sig ett besök av oss och där kom vi över plastlådor som passade perfekt. Det halkade med lite annat smått och gott också. En dörrmatta, två små glas som skall bli ljuslyktor och en pastagryta med insats.

Jag är så himla nöjd så det är inte klokt! Och Gubben också, såklart, fast han har inte mått så dåligt av röran som jag har gjort.
Ordning ünt reda, är ju mitt ledord i livet.

Nu har jag smockat i mig kaffe och en halv kaka 70%:-ig chilichoklad. Gött!