Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 24 februari 2018

Hundar, naglar och mysteriet med den försvunna vasen

Tjena hej, folket! Det var ett tag sen men nu har jag lite på hjärtat igen. 
Sen sist har vi fått det fantastiskt befriande beskedet att Klinga är fri från cancern! 
Men man får aldrig vara riktigt glad för nu tränar jag på att INTE bry mig om två magsjuka hundar som högljutt klagar över att de inte fått nån mat trots att klockan är över 18.00, deras ordinarie middagstid. 
Vet inte hur det gick till att just VI fått tre hundar som kan klockan men inte fattar att man inte skall ha mat då man just bajsat ur sig tarmarna...men här gnälls det som om jag var värsta hundplågaren. 
Inte utan att jag känner mig som en sån då Klinga sitter och tittar på mig med värsta ledsna blicken medan Vaski ligger och gnällskäller vid matplatsen...dessutom har de Lummi-den friska som bundsförvant, hon har skällt på mig en lång stund och försökt lura ut mig i köket! Herregud, vilket sammansvetsat gäng!! 
Och sen är det tandborstningen som är inställd också....suck..Det kommer att bli en tung lördagskväll, känner jag. Värsta plågomatten, det är jag det!

Kommer ni ihåg mitt förra inlägg om min borttappade favoritvas? Som i ett trollslag har jag återfått den!(Klinga står just nu och stirrar stint på mig) 
Ibland kan en gigantisk hundhårtuss vara avgörande för ens välbefinnande. Ja, om inte en sån hade funnits strategiskt utplacerad på golvet i vårt TV-rum så hade jag aldrig böjt mig ner och upptäckt min fina vas placerad längst ner i bokhyllan...

Tittut!

Ordningen återställd!
Och nu över till nåt helt annat...(men åhhhhh, nu suckade Vaski högt igen!!!) 
Jag börjar om....
Mina naglar har under senare år varit en stor sorg. I yngre år hade jag långa, fina naglar men nu vete tusan vad som hänt. Jag är inte speciellt skönhetsfixerad, har lagt den perioden bakom mig sen länge, men att ha naglar som delar sig in absurdum är inte kul. Känns som om jag har lovvikkavantar på mig då jag kliar mig i huvudet, juh...
Så kom det sig att min bonusdotter Anna för några år sen genomgick en utbildning till nagelterapeut och jag fick av henne i julklapp fina naglar! Åhh, så härligt att bli ompysslad och så fina de var! I en vecka...Sen trillade den första...och sen en till. Lika bra att ta bort allihop. Jag var fin i en vecka i alla fall. 
Tiden gick...
Naglarna har inte återhämtat sig trots mina enträgna försök med oljor och lacker. Men så kom det sig att min fd arbetskamrat Camilla har påbörjat en utbildning till nagelterapeut och jag slog till på en fransk manikyr.
Jädrar så snygga naglar jag fick! Det tog sin modiga tid, jag höll på att somna flera gånger, men åhhh så nöjd jag blev! Och så mycket beröm jag fått för dessa naglar! I en vecka fick jag vara nöjd och glad...I lördags tappade jag den första nageln, sen for en om dan. I onsdags var jag till Camilla för att ta bort naglarna. Då hade jag tumnageln kvar på höger hand...(nu gnällde Vaski högt IGEN!!!)
Jag är inte gjord för konstgjorda naglar, helt enkelt( nu pep han igen...och igen...och igen)
Men vilken tur jag hade ändå för jag köpte en attans bra nagelbandsolja av Camilla. De jag köpt hittills har varit dret. 
Nu har jag bestämt mig för att ge mina naglar en match med ett riktigt dretdyrt och bra nagelvårdskit. Har beställt värsta Rolls Roycegrejerna på nätet. Nu jäklar!!!

Nagelstärkare och remover men fick också med
lite goa prover för ansiktet. Doftprovet går dock fetbort
eftersom jag är allergisk mot starka dofter.
Och vet ni,(nä, nu står Vaski och GNÄLLER järnet!!Orkar snart inte!) paketet kom på två dar! 

Dessutom(gnäll, gnäll) så har jag köpt en fantastiskt bra handsalva av en medarbetare på jobbet. Hans sambo gör salva på ringblomma och en massa annat nyttigt och bra

grejs...Jag har burken med mig överallt likt en livlina. Kletet är fantastiskt bra. 
Bästa salvan
Från och med nu kommer jag att dokumentera mina naglars utveckling med dessa rackabajsarprodukter. 
Varning för starka bilder!

Ingen vacker syn...

Inte här heller...

Här har jag applicerat nagelbandsoljan innan
nagelförstärkaren eftersom den är stark och kan
skada nagelbanden. Ja, nu är det allvar, inget slarv
här inte!

Och nu har jag fått på nagelförstärkaren

Här också
 Fortsättning följer....
Hmm, nu har gnället tystnat....undrar hur de mår? Tänk om de mår jättedåligt och jag inte har fattat det! Hmmm... de ligger visst och sover...


Under hela tiden jag skrivit har jag haft sällskap av en liten kissemiss vid namn Cissan. Hon har inte gnällt en enda gång utan bara legat där så snällt och sovit.


Cissan, den nöjda
 Åh, höll på att glömma nåt viktigt! Idag har lille Davids pappa tillika min dotters sambo fyllt 38 år! Åren går...tycker det var som igår som min dotter var bebis...

Tänk att jag kunde få en sån fantastiskt fin onge
och nu har hon en egen lika fin!
Ja, det här var det jag ville säga för den här gången. 
Ha det gött, kära vänner till nästa gång och glöm inte att leta på fel ställen...





fredag 19 januari 2018

Våra vovvar och den glömska matten

Tjena hej, mina vänner!
Har ni märkt att det blir ljusare för varje dag? Framtidstro för en vinterhatare som mig! 
Ja ja, jag VET att snön som helt i onödan har vräkt ner över vårt landskap ger lite ljus men det är inte DET ljuset jag syftar på utan att man faktiskt ser bilen på parkeringen vid arbetets slut OAVSETT väderlek. Jag hinner ibland hem innan det hunnit mörkna.
Dä ni!

I vår lilla familj är det numera våra pälsklädda medlemmar som är i fokus. Vi tvåbentingar gör allt för dem...som det borde vara för alla djurägare...Såg i dagens tidning att en hundägare i Kristinehamn hade sparkat ihjäl sin hund...Ni vet säkert vad jag vill göra med denna ägare...men sånt passar sig inte i skrift....

Klinga har ju varit på återbesök efter sin stora operation och hennes sår är fint läkta. Tyvärr har vi inte fått provsvaren om cancern är borta än.

Tungan rätt i mun, eller?

Vår Vaskiböbb har svårt med sin bakdel. Inga muskler i ordning efter sina problem med artrosen i ryggen. Trillar och snubblar titt som tätt. Vattentrask är ingen hit för en hund med vattenskräck och nåt måste göras...ALLTSÅ har matte idag köpt en balanskudde!
I morgon blir första träningstillfället för Vaski, men det vet han inte än....
Nästa vecka är det dags för återbesök och bonusen, en tandborttagning, vet han inte heller...

Vaskis gympaboll...
I övrigt så...Jo just det ja, i min strävan att tillfriskna helt och hållet från min utmattning så tränar jag på att inte göra någonting mer än rasta hundar, se på tv och läsa. I samma anda som min f d chef beordrade mig m a o. Möjligtvis kan jag sticka då jag ser på tv, men annars INGENTING. Det är baske mig jättesvårt, skall ni veta!
Men att jag insett att jag inte kan odla ALLA mina intressen plus göra alla måsten är ändå en framgång. Nu har jag lagt fokus på att säga Nej och Jag vet inte. Det går hyfsat bra även om vissa blir lite konfunderade över att jag inte genast späker mig för att uträtta allt och lite till. Inte konstigt eftersom det är så jag jobbat under lång tid tills det brakade. Ingen finns att klandra utan mer att livet klippte till mig ordentligt.

Och vet ni, jag har äntligen funnit ro i att läsa och har funnit en fantastiskt bra bok! Jag önskar SÅ att ungar intresserade sig för det skrivna ordet mer än de gör då det finns såna här fantastiska böcker. 
Ni kanske inte vet vad ansiktsblindhet är? Det och mycket mer får ni en insikt i om ni läser denna fantastiska bok. 



En följd av min trista utmattning är att jag glömmer saker. Hela tiden. Vad folk säger, vart jag är på väg för stunden, vad jag gjorde för en liten stund sen, koden till bensinkortet eller var jag gjort av saker.
Som min fina svarta vas till exempel...Den som tulpanerna är så fina i. Har letat nåt så in i norden efter denna vas men den är helt puts väck, snyft..
Som den tulpanberoende människa jag är så köpte jag en bukett igår...och en idag. Kanske köper jag en i morgon också, vem vet?
Jädrar som jag har letat efter min favoritvas!!!
Äsch då...tänk så fint det hade blivit med min svarta vas

Fick till slut ge upp och ta en sån där tråkig dussinvas från IKEA. Men jag ger inte upp att finna min fina svarta favorit. Den kan inte ha gått ut från 91-an av sig själv.

I dessa dagar då Lars Lerin har gjort succé på tv så har jag tagit fasta på hans idé om att konst ligger i betraktarens öga och att alla kan skapa utifrån sina förutsättningar.


Här är alster skapade av David-8 mån. Har också beställt kreativa skapelser från Melvin och Neo. Därför behövs minst en hylla till. Dessutom ser jag nu att det är dags för omtapetsering av sovrummet...Den där terracottafärgen är inte så himla modern längre.
Hmmm, nu fick jag lite feeling på omtapetsering.
Grått?
Vitt?
Fondvägg?

Ha det gött, mina vänner och glöm inte att tomglo!
Kram på er!










lördag 13 januari 2018

Liten uppdatering

God fortsättning på nya året, mina vänner! Idag är det 20:a knut vilket betyder att man minsann skall skaka ut julen. Hmm, det gjorde vi redan på nyårsdan...förutom ljusslingorna utomhus, det får sitta tills ljuset återkommer.
Ni som har följt våra vedermödor med våra vovvar får här en uppdatering angående deras hälsa:
-
Vaski har återfått livsandarna efter att ha fått medicin och orkar numera minsann gå på promme  i minst 20 minuter utan att behöva vila massor av gånger. Han är en kämpe, vår Vaski och att få ha honom med oss är en ynnest.


-Klinga har efter sin stora operation bara gett oss positiva indikationer MEN vi har ännu inte fått  det senaste provsvaret OM den jävla tumören spridit sig, men har återbesökstid på måndag. Förhoppningsvis har provsvaret kommit då. Och är positivt.
Men vaddå? Hur skall man kunna hålla ordning på tungan då
man inte har några tänder som tar emot? Försök själv får ni se..


Och ni som läst om min kollaps i november kanske har funderingar på hur det är med mig...eller?
Tja, vad säger man? "Huvudet upp och fötterna ner", eller?
Nä, vet ni, det är inte okej..än, men jag jobbar på det. Bara så ni vet....Som högkänslig så är det inte alltid så himla enkelt att komma igen.

I måndags såg jag filmen Ted-för kärlekens skull. Jag blev helt betagen över denna hyllning till denna fantastisk artist! Ted fantastiskt gestaltad av Adam Pålsson men inte bara han utan hela skådisensemblen gjorde fantastiska prestationer. En hyllning till en fantastisk person och artist!
 Och tänk....jag var en av dessa tokiga småtjejer som JAGADE honom in i säkerhet efter hans framträdande i Mariebergsskogen på 70-talet. Att se vilken ångest han fick vid dessa "kravaller" får mig att må dåligt, faktiskt. Som tonåring är man alldeles för omedveten vad ens uttryck och utspel kan leda till.
På ålderns höst har jag mycket svårt att hålla tårarna tillbaka och då jag hör hans musik så känner jag en stor sorg och saknad. över att han inte längre finns med oss.
Nu ljuder hans ljuder hans musikskatt via spotify och jag bara älskar det! Men ibland så faller tårarna...

Har ni märkt att det börjar bli ljusare? Då jag åker från jobbet är det inte längre becksvart och det ger mig framtidstro. Att det råkar komma snö gör inget eftersom det gör livet lite ljusare för mig även om det är emot mina principer som den vinterhatare jag ändå är.

Jag har upptäck att jag förköpt mig på ostar. Vet inte hur det gick till...Men i alla fall...nu har jag insett att jag har alldeles för mycket ädelost i kylskåpet och har därför börjat smussla in ädelost i lite allt möjligt. Det får inte märkas för mycket eftersom min kära make inte gillar ädelost, men vid ett tillfälle för nån tid sen då jag smusslat in ädelost i maten så hävdade han att det var det godaste jag gjort! Så han är inte allergisk i alla fall.
Vill ju inte ta död på min make!
Idag har jag gjort en potatisgratäng. Hmm...inte märker han väl om det är ädelost i istället för cheddar eller annan mesig ost? Vad tro ni?
Ädelost

Ingen ädelost....
Skvallra inte nu, för tusan!


fredag 8 december 2017

Beskedet jag INTE ville ha

Så här i juletid skulle jag gärna ha velat delat med mig av någon nyinköpt tomte eller julstjärna, eller kanske nån ljusslinga på nån av våra altaner, men nu blir det inte så...

För....

Idag fick jag Klingas provsvar.
Klinga, vår lilla prinsessa har skivepitelcancer, en aggressiv art. Operation är bokad nästa måndag. Då skall alla framtänder i överkäken och en bit av käkbenet tas bort. Men om metastaser visar sig så....Ja, ni förstår..., för jag orkar inte ens skriva det. Att ge cellgifter till ett djur är inte aktuellt för oss då biverkningarna är svåra och vilket värde har en hund av livet då den mår dåligt hela tiden?  Strålning kan inte bota, endast förlänga livet en tid....
En tröst just nu är att hon inte verkar ha ont eller ens vara besvärad, fast det vet jag ju inte, men hon gosar som vanligt och äter sin mat med god aptit. 

Goaste fina Prinsessan Klinga

....och hennes såriga och svullna mun trots att en tand är bortopererad

Men...
Det går inte att förtränga att vi kanske får ta adjö av henne inom snar framtid. 
Hela kroppen skriker NEJ! 
Inte en gång till vill jag mista ett djur i juletid! Förra året lämnade jag Skrållan för att få onda tänder bortopererade men efter en timme fick jag samtalet jag inte ville ha från veterinären att hon hade cancer i hela käken och inget gick att göra, så jag fick låta henne gå in i den eviga vilan utan att ha hunnit säga adjö ordentligt. 

Så kommer man till den eviga frågan som många ställer: Hur kan man skaffa djur då det förr eller senare kommer en tid då man får ta jobbiga beslut? 

Tja....


För mig är det mycket enkelt; Om man är rädd för att mista sina älskade så kan man ju inte ens skaffa en partner, barn eller djur för trots allt kan man inte vaccinera sig från olyckor, sjukdomar och sorg 

För mig är det en sån oerhörd lycka att få dela vardagen med våra lurviga vänner att jag får ta ansvar för att de mår bra och om inte...så får jag ta det jobbiga att hjärtat brister på mig då och då. 
Nu är jag av hävd en katastroftänkare och tar ofta ut olyckor i förväg så nästa måndag kanske vi har en nyopererad, hyfsat groggy men tumörbefriad och tandlös Prinsessa hos oss. 
Håll tummarna, kära ni, för vi vill gärna behålla vår lilla gumma hos oss bra många år till! 


fredag 17 november 2017

Min mamma kallade mig stöngris....

Det där med att inte ge sig hur jäkla omöjligt allt verkar....hmmmm, visst är det en trigger?
Som i morse då jag skulle sätta in mina kontaktlinser....Då jag varit förkyld under en tid så har det varit glasögon som gällt. Det vet ju alla med kontaktlinser att det är nono med linser under förkylning..
.Men idag kände jag mig hyfsat frisk så jag smockade in vänster lins i ögat, och sen in med höger...men se där gick det åt pipan. 
Jag såg hur suddigt som helst och antog att linsen glidit in i ögat(låter äckligt, jag vet, men kan hända) så jag rotade runt en stund och till slut så fick jag ut den. Provade igen och då minsann hamnade den rätt! Men jag såg ju fortfarande bara nästippen ytterst suddigt...hmmm. Tog ut linsen och satt in den igen. 
Såg återigen suddig nästipp.
Detta intermezzo utspelade sig under ca 20 minuter vid den tid då jag normalt har kört till jobbet. 
Men...
Att avbryta och ta på glasögonen fanns inte i mitt huvud!  Nu skulle linsdjäveln in i ögat och det på stört!
Öppnade en ny linsask och smockade in linsen, såg glasklart direkt! Ett solklart fall för reklamation, helt enkelt. 
Stöngrisen vann!

Så är det fredagskväll. Bästa kvällen i veckan. Ruggigt väder och en brasa på sin plats. Hmmm...endast "dretved" kvar men skam den som ger sig. Jag laddar med tändved och det brinner så fint. 
Och så slocknar det. 
Jag tänder, det slocknar, jag tänder det slocknar, jag tänder det slocknar...
JAG TÄNDER och DET SLOCKNAR!!!!! 
Det ryker in....vilket innebär att jag blir påmind om min astma, men jag kämpar på som den stöngris jag ändå är!
 Host, host....och HOST! 
 Och vet ni, stöngrisen har vunnit, igen! 
Nu brinner det så fint i vår braskamin, jag sitter här och bloggar, "dretveden" är snart slut och ny finved har anlänt med min make. 

Min mamma var en klok kvinna, helt klart, även om jag inte uppskattade henne alla dagar, men hon var inte tappad bakom en vagn då det gällde oss barns egenskaper. 
Jag är nog lite stolt över mitt smeknamn "Stöngris",eftersom det är en fingervisning om att jag aldrig ger upp och dessutom är förtjust i grisar...Hon måste ha förstått att jag skulle bli vegetarian långt innan jag visste det själv....

Ha det gött, kära vänner och glöm inte att inte ge upp!

Mvh¨
Stöngrisen