Blääääääää....

Varför blir jag som ett litet ledset barn varje höst? Andra människor ser det positiva i hösten. De bakar scones och tänder ljus..Det gör jag också, men det hjälper bara för stunden. Sen sänker sig dysterheten över mig igen. Att träna brukar göra underverk...för en stund, men så är melankolin över mig igen. Varför är jag född i ett land där mörkret sänker sig över landet i slutet av juli? Och har man otur så har sommaren varit riktigt regnig och trist. I år gick det bra väldigt länge och jag trodde att ett underverk hade skett, men nu är jag inne i den mörka grottan igen....Skit också...

Psycho...Baklänges

Hmmmmmmm......

 Jag köpte nytt duschdraperi förra veckan. Blev riktigt nöjd. Flera i familjen tyckts anammat detta!
Mitt toabesök på morgonen brukar gästas av Syrran. Men så en morgon var hon försvunnen! Gissa var hon fanns? Jag upptäckte henne då hon slängde sig ut i draperiet så jag höll på att sk...Visst ja, satt ju redan på toan......

En kväll med traditioner

Gårdagskvällen gick i traditionell anda. Vi hade tänkt gå ut och äta på nåt annat ställe än dit vi brukar gå, dvs Bishop´s. Busskort inköptes i god tid. I så god tid att Gubben tyckte han kunde ta sig en tupplur innan avfärd. Tuppluren blev lite mer än en lur. Han var helt omöjlig att väcka! Då han till sist masade sig upp var han seg som attan, duschade hur länge som helst. Jag insåg att vi inte skulle hinna med den tilltänkta bussen, vid halv 7. Det blev min snälla, kära svärmor som fick skjutsa oss till sta´n...som vanligt. Från början hade vi tänkt oss till Chaplin på Herrhagen men ändrade oss. Munken har ju god mat också...och Alfie är också okej, resonerade vi. Vid 7-tiden var vi i sta´n och vandrade mot Munken. Vi tittade in genom fönstret, men var fanns alla människor? Inte en själ därinne. Hur kul är det? Vi gick vidare till Alfie. Där var det i stället smockfullt, och ett sällskap stod och väntade på ledigt bord. Suck....Vi insåg det lönlösa att stå där och vänta på bord så vi gick ut. Jaha, var går vi nu? Vi resonerade hit och dit....och så sa vi nästan samtidigt; -Ä, vad f-n, vi går till Bishop!!! Som vanligt....

Igår var det ju Halloween. Visst ser det ut som han läser
en otäck spökhistoria? Mysig att sitta i bliblioteksdelen
men där var inte så bekvämt att sitta och äta.

.....så vi bytte bord till ett bekvämare för ändamålet.
 Mmmmmm, god öl, sa Gubben, i väntan på maten.

Efter maten, deras hemgjorda burgare-ett säkert kort, infann sig paltkoma....som vanligt. Vi satt och gäspade käkarna ur led, trots sällskap av några trevliga bekanta vi träffade där. Efter koll på busstabell fann vi en buss som skulle gå om en halvtimma. Då var klockan 21. 30 och bussen skulle gå vid 22.00. Vi hann också in och köpa godis till min godissugne make på Nöjesbutiken, det brukar vi göra varje gång, medan jag kom på mig själv med att hyra en film(!) DET har däremot aldrig hänt förut!! Så vid 22.30 var vi hemma igen från vår helkväll på sta´n. Som vanligt....Förresten, filmen heter " Vi måste tala om Kevin". Tycker nog att boken var MYCKET bättre. Det är nog inte så lätt att göra film på en bok i brevform...Man skall helst ha läst boken för att förstå helheten. En ska till som satte punkt för vår traditionsbundna kväll, Gubben mådde illa av allt godis han stoppat i sig!!

Lördagsnöje...

Så var det lördag och vad göra då? Slänga skräp på återvinningscentralen, såklart! Jag ÄLSKAR att rensa bort och slänga saker. Vill inte ha en massa skit ståendes. Tyvärr har de tagit bort Ö-returen så man kan inte skänka till dem utan måste kasta hela saker i containern, och det känns inte så bra. Därför tänker jag mig NOGA för innan jag köper nya saker. Behöver jag VERKLIGEN det här? Jag kan väl erkänna att vi har en viss obalans i hushållet om det där med inköp....Min käre man ÄLSKAR att köpa saker och vill helst inte slänga nåt heller, men med lite övertalning(läs tvång) så kan man få honom positivt inställd till att slänga gammalt skit eller att tänka efter innan nåt "nödvändigt" inköp.

Sagt och gjort, vi fick ihop några halvfulla hinkar med fogmassa, klinkerbruk(eller vad det heter)efter hallprojektet. Sen fanns det lite smått och gott i carporten som åkte med. Vi packade 9:3-an full med skräp och dessutom fick två dörrkarmar plats, som gubben fått fel på Beijers igår. Så är det alltid för oss! Vi tycker att vi har tänkt på allt då vi skall renovera, men så glömmer vi den mänskliga faktorn HELA tiden. Och den klipper till oss varenda gång! Nu sa Gubben uttryckligen vad han ville ha, och den unge killen missuppfattade helt....och istället för att dubbelkolla så skickade han med fel storlek, suck. Och Gubben hade inte en tanke på att kolla det eftersom han varit så noga med att förklara....Men det lönar sig inte att deppa ihop för sånt utan bara åka och byta. Så vi packade bilen och *klick*, *klick* for INTE iväg. helt död bil, suck. Och eftersom den är en automatväxlad SKITBIL(oj, förlåt, men jag hatar verkligen denna bil!!!) så var det lite krångligt att få den från uppfarten för att få ut "gamle svarten" som stod innerst. Vår trogne gamla 9:5-a som sällan krånglar. Startkablar på och Svarten gav liv i den j-a 9:3-an. Vi hade ingen lust att packa ur allt skräp utan for iväg till tippen med skräpet, men vi stängde inte av bilen under tiden(vilken miljöbesparing var det?) men sen for vi hem och bytte bil innan Beijers och dörrkarmsbytet(forts.följer) 

Nästa anhalt Arken zoo för  inköp av hund-kattmat. Fodret är dretdyrt och alla djuren äter slut på samma gång...SÅKLART!!! Nu hade vi rabatt på båda djurfodren(tur nångång) så vi bunkrade upp ordentligt. 

Så såg vi att det var Skidhelg på Sportia så då var Gubben bara tvungen att prata av sig med killarna där, han är ju kompis med alla...själv gick jag runt och kollade skor under tiden. Skulle verkligen vilja kunna springa igen och kollar löparskor så snart jag kommer in i en sportaffär. Men jag vet ju också att det aldrig kommer att hända, att jag kan springa igen, alltså. Men jag hoppas ändå...Men hur skall man laga en nästan avsliten bakre lårmuskel på en 54-årig kärring? Vem bryr sig? Jag skall ju inte vara med i OS direkt. 

Vidare till Bergvik. En dopgåva till lille Neo skulle inköpas. Asken var redan inköpt av en arbetskamrat som gör jättefina scrapbooksgrejer. Så jäkla fina saker. Asken är så jättefin! Och såklart hade jag glömt ta med den...Vi kom in på Smycka. Fick ögonen på en gullig sparbössenallebjörn i tenn. Men får den verkligen plats i asken? Jo, det får den, sa Gubben tvärsäkert. Ok, då tar vi den. Björnen var såklart för stor...eller asken  för liten, eller  hur man vill ha det...Men det får ordna sig, för asken är så jäkla gullig!

Så kom vi hem och Gubben började byta karmar. Så ser han att han fått fel IGEN!!!!Men så insåg han att det var fel i båda paketen. På nåt vis kunde han pussla ihop allt så det stämde. Fråga mig inte hur han gjorde...

Oj, höll på att glömma. Vi gjorde också ett nödvändigt inköp. En batteriladdare.  Nu står 9:3-ans batteri på laddning och nåde den om den inte startar på måndag då jag skall till jobbet. Vi var inte vänner förut men då är vi ovänner för livet, det är ett som är säkert! 

I kväll har Gubben och jag bestämt att åka till stora staden Karlstad och äta på restaurang. Därför har vi skaffat ett busskort. Det känns som ett äventyr att åka buss!

Svoooosch!!! Åsså var det fredag!!

Tänk att ett träningspass kan göra en så GLAD!
Fredagsspinning med Petra.....Hela kroppen ler! Bra musik från 80-90 talet. Och människan kan dessutom en massa kuriosa om grupper och låtar! I love it!!! Bara det inte spelas "Gyllene tider"...:) Och idag blev jag extraglad då jag såg en träningskompis jag inte sett på jättelänge, äntra en cykel! Hon är en sån där person som man bara GILLAR, helt enkelt!
Vi hann prata lite i omklädningsrummet, och jag blev så imponerad av henne! Hon har gått ner i vikt, börjat springa OCH dessutom börjat att cykla racer. Och så vann hon det första loppet hon deltog i! Känns gött i hela kroppen att få ha träffat henne.

Och nu så skall det fixas lite riktig mat i Villa del Abborrvägen! Jajamensan. Här vankas älgfilé till maken och till mig själv blir det aubergine. Skall överraska min MYCKET konservative make med en halsbrytande kryddning....

Nu har helgkänslan infunnit sig och det är dags för brasa. Gubben brassar i kaminen och makan vid spisen. Katterna intar snart sin plats i värmen och vi tvåbentingar skall mysa.

Vart tar tiden vägen?

Jag tror jag blivit fartblind. Helt plötsligt är det onsdag...men vart tog måndag och tisdag vägen? Jag skulle nog vilja att det lugnade sig nu...lite i alla fall. Som tur är har jag hunnit träna och det är min livlina. Att få "stri" med likasinnade är en lisa för själen! Precis som jag vill ha det. Jag är ju inte så social även om många tror det, utan trivs mycket bra med mitt eget sällskap. Jag har ett socialt arbete och får utlopp för min sociala ådra under dagen och senare under träningen. Den övriga tiden vill jag inte dela med fler än min man...och våra djur såklart! Och som ni vet, ni som läser min blogg, så är Göbben ofta bortrest på cykelgrejer eller jakt. Då får jag möjlighet att verkligen få vara för mig själv. Då kan det bli storverk gjorda, eller inte...Men det är gött att bara vara för sig själv för en stund, fast utan "Norrlands guld" för den tycker jag är äcklig. 

Det är nog så att frun i huset börjar känna av den förhatliga hösten/vintern och det bådar inte gott. 

Vår lilla Klingeling har mått dåligt sen husse och hon kom hem från älgjakten. Spyr och bajsar illa.Vaski är fotfarande halt. Det känns lite tungt just nu....Men efter regn kommer sol...:

 

Lummi goes to Arvika! Och jag pustar ut...

Då det är kraftig uppförsbacke i livet så är det helt underbart att möta människor med jättestora hjärtan! Jag är så glad att just jag har lyckats möta sådana människor idag. Helt främmande människor som bara vill hjälpa till utan annan vinning än egen tillfredsställelse av att hjälpa sina medmänniskor! Igår, då jag fått sms:et om Lummis fostermattes sjukdom så blev jag helt paralyserad en lång stund. Kunde inte tänka klart. Det enda jag visste var att det var helt omöjligt för oss att ta hand om henne, även om jag önskade av hela mitt hjärta att det vore möjligt. Så insåg jag att fb-gruppen "Lapphundar i Värmland" var det som kunde fungera. Men först var jag såklart tvungen att fråga Dottern om det var okej. Och som den kloka Dotter jag har, så insåg hon att eftersom hon själv inte är frisk nog att ta hand om hunden, så måste det till en annan fostermatte/husse. Jag skrev ett nödrop i gruppen och det tog bara några minuter så fick jag en kommentar! En kvinna som jag endast har sett i kommentarfälten skrev att hon trodde hennes väninna kanske skulle kunna ta hand om Lummi. Hon skulle komma till kvinnan( Marita) senare på kvällen. Hon fick information och lite bilder på Lummi. Jag fick flera kommentarer av människor som skulle dela och hjälpa till på alla sätt de kunde. De som ratar facebook kan gå och hänga sig, de har inte en aning om vilken hjälp det kan vara!!! 

Sent i går kväll blev det klart. Väninnan var beredd att ta Lummi med kort varsel! I förmiddags ringde Marita och vi pratade som om vi känt varann i flera år! Vi bestämde hur vi skulle gå tillväga på bästa sätt för Lummi, och vid 12.15-tiden for jag till Kil och de från Arvika och så möttes vi vid centralstationen i Kil för vidare resa till Lummis fostermatte. 

Lummi blev som tokig då hon såg mig/oss. Lika glad som alltid och ville gosa. Fostermattens syster följde med ner till bilen och Lummi drog i kopplet för att kunna hoppa in i bilen! Det är gammelmattes Lummi det! Jag höll mig i bakgrunden så hon inte skulle tro att hon skulle med mig, men det var inga problem. Hon ville med den nya matten! Hon och jag visade också några av hennes schyssta moves innan avfärden och de var alldeles hänförda! Ja, Lummi ÄR en entertainer av guds nåde! Jag har under dagen fått täta rapporter om hennes tillvaro hittills i Arvika. Och jo, hon har redan satt sin hundkompis på plats som det rivjärn hon är, men ett rivjärn med glatt humör! Under det senaste dygnet har jag fått flera nya fb-kompisar med hundar som största intresse, så inget ont som inte har nåt gott med sig. Och framför allt så har Lummi det hur bra som helst! Det värmer mitt hjärta så det hotar sprängas! Det som fortfarande smärtar mig är att livet kan vara så tufft för vissa människor, som min egen bebis och även nu för den f.d fostermatten. Då man behöver ett skyddsnät i samhället så är det stora hål i det...Men jag är glad idag, fast sorgsen också...hur kan det gå ihop? Det vete f-n, men så är det.

Lummi pustar ut efter en raid
genom vårt hus.

Här sitter hon, Lummikki, på f.d fostermattens mattkant, och väntar
på att gammelmatte skall ge henne nåt smarrigt. 

Orka....

Ibland undrar jag om jag gjort nåt kriminellt, eller i alla fall nåt klandervärt i mitt förra liv. Då jag trodde att allt var under kontroll så....Pilutta dig Anja!  Hade önskat en annan start på helgen...Jag hann precis in genom ytterdörren idag då det plingade sms. Fick av mig kläderna, rufsade kissarna och Vaski och kollade se sms:et. Jag fattade först inte vad jag läste utan fick ta om(dumhuvud). Det stod" Thirre har fått ett sammanbrott och du måste hämta Lummi i morgon eftermiddag för hon kan inte ta hand om henne nu". Vad göra mer än få magsår? Jo, ringa dottern, såklart, det är ju hennes hund. Få klartecken om annat fosterhem. Just nu är livet så där....Men skit i det. Hunden måste ha ett hem, sen får jag bryta ihop. Men OM inte hunden får ett hem...

Trött men nöjd

Är gräsänka igen vilket i vanliga fall betyder TJEJFEST, men den här gången orkade vi inte...Helt sant. Jag gav förslaget förra veckan men i början av denna veckan så hoppades jag att ingen ville komma. Tänk att inte vilja ha fest! Men orken tryter för roligheter, har jag känt. Då kändes det så befriande då mina väninnor kände likadant, och vågade säga det! Regnet öser ner varje dag, vi jobbar ihjäl oss och dessutom har några av oss haft en tuff tid med dödsfall och arbetslöshet. Man kan vara käck och tycka att det är då man behöver slå klackarna i taket, men i praktiken så funkar inte det. Jag skall verkligen njuta av min ensamhet den här helgen. Från människor alltså, mina husdjur är ju hemma, förutom Klinga som är med husse. Jag skall läsa, sy, sticka, rehaba Vaski, kanske träna, jobba med mitt biblioteksprogram och softa. Gött!

Idag har jag och några kollegor varit till Norrstrandsskolan/Tullholmen för en första titt på vår provisoriska arbetsplats från och med hösten 2013. Det satte verkligen igång tankemaskineriet! Så annorlunda allt var jämfört med vår skyddade tillvaro i Skåre! Samtidigt som det kommer att bli skitjobbigt en period så får vi ju inte glömma att vi får en en ny och fin skola hösten 2014. Då kan man stå ut med provisorium ett år, tycker jag. Men annorlunda ÄR det...Det som kan oroa är ju att eleverna har så många frestelser som inte finns i Skåre. Vi har godisfabriken mitt emot skolan, det är allt. Här är ju närheten till stan nåt nytt för oss. Och de snygga gymnasieeleverna...
Men jag kan cykla eller åka kollektivt! Det är positivt! Gud, så mycket dieselpengar jag skall spara! Om jag inte tar en tur genom stan då och då förstås, då kanske det kommer att gå jämt upp....Men detta blir en utmaning som vi skall klara tillsammans, så det så!
Var slut i huvudet av alla intryck då jag kom hem. Men ingen rast och ro. Jag var tvungen att åka till apoteket och köpa en cold/hotpack till Vaskis rehabilitering. Äntligen har vi fått en riktig diagnos på honom. Husse var ju till rehab i går. Vaski har fläkt sig illa i scapula, muskeln som går in i vänster armhåla på honom. Den skall värmas fyra gånger om dagen i två veckor. Och fortsatt medicinering. Så jag ville börja så fort som möjligt med rehabiliteringen. I frysen fanns inte cold/hotpacken vi haft förut, den måste gått ut själv....Så jag for iväg och köpte en ny.
Funderade hela tiden på att skippa träningen idag. Jag var ju så slut. Men så var det så mycket kul på KMTI Det var ju deras 2-årsdag. Tänkte att jag behövde städa. Gubben fogade ju den nylagda klinkern igår och den behöver skuras av flera gånger. Hann med två gånger. Klockan var bara drygt 17. Hm...Det vore ju kul ändå...Spinning med Stabbe...Orkar jag det? Körde powerstep med Frida igår och det var ingen barnlek. Blev mer och mer sugen. Mina träningskompisar är säkert där också...Så fann jag mig själv packa väskan! Och jäklar vilken tur att jag åkte iväg! Regnet stod visserligen som spö i backen, svårt som attan att se vägen men jag kom lyckligt fram. Hann kolla på gästinstruktören Oscar Jöback, ja, det är Peter Jöbacks make. Vilket proffs! Fast jag tycker inte att gymets instruktörer skall skämmas för sig heller, de är otroligt bra!! Själv körde jag som sagt livespinning och det var en upplevelse. Inte världens bästa band, men skit samma, då säkert inte akustiken var den de var vana vid. Det funkade bra, och trots att inte Stabbe hördes över musiken så kunde han med kroppspråket visa vad vi skulle göra. Han är riktigt duktig, den pöjken. Dialekt har han också, och sjunger med! Jäklar vilket ös! Och som inte det var nog, så vann jag ett badlakan på min biljett! Kan man bli annat än nöjd.
Det bjöds på frukt, kaffe, kladdkakor, m.m och det såg smarrigt ut... men jag var som vanligt inte sugen. Sötsaker är inte min grej, fast det vågar jag knappt säga för det verkar så jävla präktigt! Folk blir ofta provocerade av det. Ärligt talat så är jag inte så intresserad av mat, sådär som andra, som kan gå och verkligen längta efter att få göra nåt smarrigt till helgen. Jag kan lätt äta fil och flingor varje dag. Men visst kan jag tycka om mat då jag får något gott men det är liksom ingen stor grej för mig. Det var gott, fine. Nu går jag vidare. Fast ibland kan jag bli lite avundsjuk på de som kan åstadkomma riktiga festmåltider, och framför allt, följa recept. Det har jag aldrig kunnat! Jag har verkligen försökt, men efter ca fjärde ingrediensen, då man kommer till det där som bara skall vara en tsk eller msk, då börjar jag göra om. Till slut är det ju en helt annan rätt...som jag aldrig kan göra om, ibland är det bra...men ibland riktigt tråkigt. Som den gången jag skulle göra en nötkaka. Då den var färdig för ugnen insåg jag att jag glömt bakpulver. Nu var goda råd dyra, jag strödde bakpulvret över kakan, rörde om och in i ugnen. Det blev den bästa kaka jag gjort ever! Mina gäster var alldeles lyriska och ville ha receptet! Men den går inte att kopiera, ens för mig...

Från yttre rymden...eller nåt

Idag var det dags för Lummis mat/godis och gnagisleverans så jag styrde kosan mot Kil direkt efter jobbet. Jag har gjort denna resa med jämna mellanrum i snart 1 års tid nu. Det är helt otroligt vilka människor det finns, som ställer upp, utan en tanke på ersättning, utan bara av medmänsklighet. Fostermatte är dessutom en stor djurvän och har tidigare haft både hundar och katter. Hon vågar dock inte skaffa något eget djur längre efter att hennes som blev allergisk mot katter. Det fanns då sex katter i familjen...Hon har sagt att det får räcka att ha ett djur för att inte utsätta honom för mer allergener. Han har i alla fall inte visat nån överkänslighet mot Lummi. De busar så det står härliga till! Han har dessutom blivit av med sin hundrädsla.

Nu kom det sig så att fostermatte var tvungen att hjälpa sin mormor så vi bestämde att jag skulle ställa säcken och kassen på altanen. Lite ledsamt var det dock att inte få träffa vovven denna gången, men jag hörde henne...Jag satte såklart igång henne då jag drumlade med säcken...Men hon tystnade snabbt, gullego.

Så var det klart. Det tog 3 minuter. Tänkte åka hem direkt men det var stört omöjligt att svänga ut på Storgatan. Efterjobbet-trafiken kom från alla håll! Jag tog då blixtbeslutet att gå och handla i Kil istället för hemma i Skoghall! Parkerade och flanerade iväg. Men  herregud, är jag uppväxt här, tänkte jag, efter att ha kommit bara några meter. Inte en byggnad var kvar från min tid som Killing. Jag fick riktigt anstränga mig för att inte dra efter andan ibland. Och då jag kom in på ICA, den enda affär som faktiskt finns kvar på samma plats sen min tid, var det som att komma in i en handelsbod på landet på -50talet. Kassapersonalen pratade med ALLA kunder, och varann som om de bodde tillsammans allihop! Hej, tjenare, jaså, du har köpt den där gamla fläskfilén du, ja du är inte noga...Nä, det har jag ju märkt då vi festat, ha ,ha, ha! Nä men tjenare, Gunnar hur är läget( och Gunnar var ordentligt på lyset...kl 16.00 en tisdag)? Ja, så höll det på tills jag skulle betala...Tystnaden sänkte sig över lokalen. Begravningsstämning, eller skall jag säga misstänksamhet. Vem är det där nu då, som kommer och stör vår härliga köstämning. Och jag ville säga med gnällig stämma;-Men jag är faktiskt född här, ju! Då jag gick därifrån så började jag fundera. Var mentaliteten så här då jag växte upp också? Fast man inte märkte nåt då man var van? Man märker inget förrän man flyttat, eller? Men varför är det inte så här överallt? Eller är det så? Men varför märker jag det inte då? Herregud, bor jag i en grotta i berget och har blivit världsfrånvänd!?!? Jag kände mig, där på ICA i Kil, som en alien. Eller är jag en mallgroda som inte kan slappna av utan blir som en eldgaffel i ryggen då folk är sådär "folkliga". Min Gubbe kan denna säregna konst att prata med alla, överallt och på deras DIALEKT dessutom. 

Och jag som tyckte att jag var en social och vidsynt människa, ja jävlar vad jag hade fel!! Nu skall jag sätta mig i grottan och tälja en ulk.

Darr i benen...

Idag har jag varit med om en mycket obehaglig upplevelse. Som tur var avlöpte allt lyckligt, men tänk om det inte hade gjort det...
Så här var det; Jag behövde till stán för att handla och tog då med Klinga så hon skulle få komma till några andra ställen än här hemma. Hade tänkt åka till kyrkogården och pynta lite för att sen gå lite i skogen och i mina gamla kvarter med henne. Men då jag åkte på motorvägen såg jag hundrastgården som jag letat så mycket efter! Så jag tog av från motorvägen och åkte dit istället. Det var ju precis vad Klinga behövde, tänkte jag. Hon har ju blivit så harig den senaste året. Vet inte vad det beror på. Hon verkar rädd för andra hundar och morrar om de kommer för nära. Knepigt, eftersom hon alltid har fått träffa andra hundar. Jag såg att där fanns ett gäng hundar. Bra, tänkte jag, nu får hon öva. Då jag kom närmare såg jag att alla hundar var doggar av olika slag förutom en som var nån sorts Pincher. Jag hör inte till de som är rädd för doggar, tvärtom tycker jag att de är charmiga. Jag har aldrig träffat nån som jag behövt vara rädd för. Min dotter hade en staffe som var den goaste i världen. Det farligaste hon gjorde var att ge en blåmärken på benen då hon ville upp i ens knä!!
Så inte brydde jag mig om vilken ras hundarna hade idag. Ägarna verkade kunniga och bra på alla sätt. Då jag och Klinga skulle gå in så var de med och hade koll på sina hundar. Det gick bra även om Klinga ville hålla sig i närheten av mina ben. Då nån kom för nära morrade hon lite dov. Så stack ett gäng iväg och jagade varann, en av hundarna stannade kvar, en jättefin amstaff, han verkade intresserad av Klinga på ett lugnt och fint sätt. Hon tryckte sig mot mina ben ett tag till men blev sen modigare och gick bort en meter från mig för att nosa vid staketet.
Vi ägare stod och småpratade lite då helt plötsligt, som en blixt, en rottistik sprang fram till Klinga, bröstade sig och gav sig sedan på henne! Klinga hamnade på rygg, skrek i högan sky, alla hundarna rusade till och hängde på rottisen. Även den snälle amstaffen höll lite förstrött i Klingas ena bakben...Alla ägarna började hojta åt sina hundar(som man inte skall göra, men gör instinktivt) och försökte få isär dem. Och längst ner i högen låg stackars Klinga, lerig och livrädd. Jag var inte rädd just då, jag hade tidigare sett att rottisen hade munkorg. Men efteråt, då vi kom till bilen, började benen skaka. Jag tänkte att om den INTE hade haft munkorg, så hade Klinga med säkerhet inte levt nu!! En hund har ju inte munkorg utan anledning. Som tur var hade den en ansvarsfull ägare. Hundfighter brukar ju låta värre än de är och hanarna gjorde inte Klinga något mer än morskade sig och bet henne löst . Hade de velat så hade de kunnat gjort slarvsylta av henne. Men tiken däremot, hon var rejält upphetsad. Då vi fått isär alla hundarna så stack hanarna iväg och jagade varann som om inget hänt. Klinga försökte klättra upp på mig, helt förtvivlad och jag fick hålla igen för att inte lyfta upp henne och trösta henne. Då hade jag verkligen gjort henne rädd för hundar i tid och evighet. Hon fick sitta bredvid mig en stund istället och se på då de andra jagade varann. Men så närmade sig rottisen igen och försökte gruffa och innan ägaren hann få tag på henne så gav hon sig på Klinga igen, men nu ställde sig Klingas matte i vägen och var jävligt förbannad, tryckte bort rottisjäveln medan Klinga satt mellan benen på mig och skakade. DÅ ringer mobilen, ser att det är dottern, svarar att jag ringer sen, och då säger hon att hon har migrän och behöver medicin. Jag köper, ringer se´n, sa jag, lossade Klinga från mitt ben och så gick vi därifrån! Men först vinkade jag hej då till alla ägarna. Om inte ägarna hade varit så bra...då vete tusan!
Då jag kom till bilen så insåg jag att vi såg ut som två lerhögar, Klinga och jag. Min jacka fick jag slänga på golvet. Den hade skitat ner hela sätet om jag haft den på mig. For iväg och köpte migränmedicin på Våxnäs, utan jacka på, såg säkert coolt ut, den första RIKTIGT kalla dagen...Då jag släppte ut Klinga ur bilen hemma, hade den stackarn spytt som en tok! Usch vilket dåligt samvete jag har för att jag utsatte henne för detta!!!

Mattes lilla Klingeling, så försiktig och  medgörlig.
Matte vågar knappt berätta för husse om intermezzot idag...
Klingeling är ju husses absoluta favorit som han går i döden för.
Jag är glad att han inte var med idag, då hade han sparkat rottisen!
Å andra sidan hade nog inte detta hänt om husse varit med...suck.
Nu får jag ÄNNU dåligare samvete. Skitmatte, helt enkelt!

Men nu har hon badat, fått pälsen blåst, gått en skogspromenad och fått leta godis lite här och var. Hon har nog glömt alltihop, hoppas jag. Men det kommer att dröja länge innan matte glömmer. Men jag tror fortfarande inte att doggar är farligare än andra raser...bara mer effektiva. Sen skall jag i fortsättningen hålla mig till min första tanke, och inte ändra mig. Det brukar inte bli så genomtänkt då...Hade jag följt min första tanke hade inte detta hänt...

Kärring med horn i pannan!

Jag har nyss kommit hem från mitt favorittorsdagspass. Förra torsdagen strulade ju så jag fick boka av och därför var jag riktigt taggad idag. Besvikelsen blev därför stor då jag fann att den ordinarie instruktören inte skulle köra passet. Hon är ju halva nöjet. Och hon som skulle köra istället brukar jag försöka undvika. Säkert finns det många som gillar hennes pass men dit hör inte jag. Vissa är födda till instruktörer...och vissa inte. Äsch, tänkte jag nu, det går säkert bra, inte grina till dig nu! Det gick inte bra, inte ens dåligt, utan förjävligt dåligt! Vi gamla rävar, tittade på varann och hissade ögonbrynen emellanåt, men då vi skulle hoppa för hundrade gången blev jag riktigt grinig och tvärvägrade! Hafsigt och alldeles för snabbt, hade ingen koll på de stackars nya(som antagligen aldrig kommer tillbaka). Usch, så besviken jag är! Men det går över. I fortsättningen skall jag vara mer noga att kolla bokningen ofta...
Och på jobbet var det full rulle från i morse! Bokningar och avbokningar av vikarier i parti och minut. Men i slutet av dagen hade allt löst sig till det bästa...pust. Att registrera alla böcker i nya programmet kommer att ta sin modiga tid har jag insett. Men tänk så jag trivs med jobbet!!!

Vackert höstväder!

Oj, så fort helgen gick!! Redan söndag. Som vanligt har jag inte fått hälften gjort av det jag planerat. Jag får öva på att planera realistiskt...Jag är i alla fall väldigt nöjd med rundeln under äppelträdet. Som ni kanske kommer ihåg så grävde jag bort alla växter i somras. Det var omöjligt att hålla ogräset borta och dessutom hade vintergrönan, nävan och lungörten växt ihop och såg bara brötiga ut. Det enda som var fint var funkiorna.

Så här såg det ut i somras. Rötter överallt!

Här de snygga funkiorna, som fick nya hem.

Och här vintergrönan och gulltöreln som blev räddade från
soptippen!

Såhär har det sett ut länge, rensat men sladdarna till belysningen
liggandes synliga. Dessutom har det kommit upp vårlökar här och där...

Fyra säckar bark senare ser det nu ut så här!

Den här veckan har jag inte fått till träningen nåt vidare. På tisdagen var det ju Vaskis veterinärbesök som var viktigast. Onsdag hann jag med intervallspinningen för Lisa men torsdagens powerstep, som jag hade bokat, och såg fram emot, fick jag avboka då Vaskis medicin inte fanns på Skoghalls apotek(är jag förvånad!?!) så det blev att fara till Bergviks apotek istället. Då var klockan 16.45 och jag insåg att jag aldrig  skulle hinna hämta hundarna, packa väskan och sen till träningen innan 18.15. Då jag precis hade avbokat passet, ringde mobben. Det var dottern som undrade om jag kunde skjutsa henne att köpa blommor till farfars urnsättning dagen därpå. Och det kunde jag ju! Så det var väl en mening med att jag inte skulle träna den dagen. Fredagens popspinning hann jag inte heller med, och sanningen att säga, så var jag inte sugen heller, efter en stressig dag på jobbet. Jag släntrade omkring på Bergviks galleria och kollade i affärer. Det brukar jag aldrig ha tid till så det var riktigt avslappnande! Och tänk, vilken inspiration jag fick på Mansion! Så mycket snygga och praktiska saker! Köpte ett jättegulligt underlägg till kattmatsskålarna för 49:-. Inte det billigaste men ändå inte så dyr som den vinöppnare i form av en kvinna, som jag blev oerhört sugen på, till priset av 398:-!!!
                                                                              Så äntligen, på lördag, kom jag iväg på spinning! Kroppen var dock svårstartad som attan. Men med en otroligt inspirerande instruktör i Åsa H, så kom jag till slut igång! Jädrar, så hon drev på! Ett kanonbra upplagt pass och bra musik och så Åsa, som på ett positivt sätt drev på oss. Kan inte tänka mig att nån satt och halvmesade....Gött!!
Idag har jag bokat powerstep-75 min, för Maria. Hon är OCKSÅ görbra!

Mattes gosegris i höstsolen!

Paradnumret "Gå balans" var inte så lätt med ont i benet
men han gjorde så gott han kunde, lille lurven!

Klinga har varit riktigt låg i temperamentet en tid så därför tog husse med henne i skogen för att spåra. Jag tog med mig Vaski på en promenad. Den stackarn har ju inte fått röra på sig ordentligt sen i somras. Gick inte speciellt långt men det räckte för att ha skulle börja halta riktigt ordentligt! Usch, vilket dåligt samvete jag fick! Men han blir ju inte sämre av promenader i alla fall. Han får ju också smärtlindrande medicin och så masserar jag som veterinären visade, det onda stället. På onsdag börjar hans rehabilitering på Solstaden. Hoppas bara att det hjälper!

Vi har haft lunchbesök av styvsonen Anders och hans lille Liam. Farfar hade minsann gjort älgfilé och ungen åt så han nästan sprack! Härligt att se ungar som gillar riktig mat. Potatisgratängen dög också men köttet...det var det godaste han ätit, förkunnade han flera gånger. Men då efterrätten i form av glass kom på bordet så fanns det en rejäl lucka kvar i hans mage som skulle fyllas ut, ha, ha! Han tog om fyra(4!!!) gånger men till sist sa pappa Anders att det fick vara bra.
Han visade också farfar hur man uppgraderar Iphone och hur man navigerar runt i den, ha, ha!!! 7 år och redan tekniskt snille!!
Hans avskedsord var; Tack för maten, det var det GOOOODASTE kött jag nånsin ätit!!! Och glassen var också jättegooood!!!

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och skriva, måste iväg på powerstep!!
Tjingeling på er!!

Höger halt var vänster halt

Idag var det dags för Vaskis Solstadenbesök. Åh, som jag har väntat! Jag var lite osäker på om han skulle få mat i morse, ifall han skulle få lugnande direkt han anlände. Som tur var så gav jag honom mat, för han blev inte undersökt förrän klockan 16.00! Mattes klump hade varit utan mat hela da´n, i så fall.
Om det hade velat sig illa så hade jag haft med mig tre djur till Solstadens smådjurssjukhus. Jag fick nämligen panikbromsa för en katt med en mus i munnen vid Bellevue!! Det hade sett ut om jag lämnat av ett helt manageri!! Nu gick det bra som tur var. Utom för musen, antar jag...

I valet och kvalet om jag skulle åka hem eller vara kvar i sta´n, valde jag det senare. Onödigt att åka fram och tillbaka, tyckte jag. Det blev en shoppingtur till Gengåvan. Och kan ni tänka er, jag fann de perfekta pallarna till Gubbens gitarrspelarhörna! Köpte de på stört för 75 spänn stycket!

Perfekta till Gubbens Gitarrspelarhörna! Funderar bara på att måla
om benen....vad säger ni? Guld? Silver?

Sen vidare till Nina på Tyghandlar´n. Å, jädrar så fina stickade tyger jag köpte. Foton kommer senare. Synd bara att tiden inte räcker till för allt jag vill sy. En trevlig pratstund där tipsen flödade från alla håll fick vi också.
Så var det dax att hämta Vaskiböbben. Jag gick in i väntrummet och tog en nummerlapp. Det kan vara lite drygt med väntetiden på Solstaden men jag är van, och gick därför omkring i godan ro. Då kommer det in en karl med en Dobermannhane. Stryphalsband i metall på hunden och jättekort koppel. Hunden stressad som tusan, det är de flesta hundar då de kommer in där och känner alla dofter. SITT, säger karl och rycker samtidigt i kopplet. Rycker och rycker, hela tiden. Jag kunde inte låta bli att stirra på eländet. Jag tror faktiskt att han märkte det. Jag mår dåligt av såna djurägare. Han hade inte det minsta kommunikation med sin hund utan lät strypkopplet tala istället. Stackars hund!! Jag blir också arg på mig själv att jag inte kan sätta ner foten och säga ifrån!! För ingen skall komma och säga till mig att man inte kan lära hundar att gå fint i koppel! Jag har ju facit i hand. Vaski var mer vild än tam då vi fick honom, men med tålamod och positiv träning så gick det ju hur bra som helst. Med rätt rådgivare, såklart. Min dotter var en klippa under den första tiden, och senare Johanna på KHC. Kunde jag få ordning på honom så kan alla...om de vill! Min Gubbe var till en början tränad i den gamla skolan, att ryta och rycka i kopplet, men då han märkte skillnaden med positiv träning så blev det ju lättare och framför allt roligare! Det är ju så mycket roligare att ha hund då man kan kommunicera med den. Då jag hämtade Vaski idag så kom han lite moloken emot mig och ville ha klappar. Sen försökte han dra iväg mig åt utgången, men då sa jag bara; Vänta Vaski, och då lugnade han sig. Jag brukar småprata lite lågt med honom och då tittar han på mig och ser ut som han skall svara.

Vaskiböbb får äntligen mat efter en hård dag på Solstaden!

Ibland tänker jag på att det kommer en dag då han inte längre finns...Varför gör jag det!?!?!?! Jäkla stolle, är vad jag är. Jag har fått följa två älskade katter till sista vilan och det var så hemskt, men ändå  kändes det rätt. Jag kan inte tänka mig att bara lämna in mitt husdjur och gå därifrån!! Så gör ju många människor för att de inte orkar möta verkligheten och sin egen sorg! Men för f-n, gråt så mycket du orkar...men efteråt. Inte under tiden de ligger där och somnar, då får man försöka tänka på dem, inte sig själv.
Men varför blev jag såhär ledsam då? Vaski är ju hemma och hans skada går att bota! Det är ju en glädjens dag!!
Halleluja!!!

Lugn och ro.....VARFÖR?

Flygande start på veckan! Min goa chef tyckte idén var god att stänga biblioteket för att jag skall få var ifred med mastodontjobbet med registreringen. Vad händer? Jo, vikarier behövs, pronto! Vikarier är ju prio ett, såklart. Bara att glömma registreringen och pussla, pussla, pussla, fråga, ringa, vänta...Ja, herregud, så det trssslar till sig ibland. Lunchen kände jag knappt smaken på. Kändes som jag åt halvt stående. Otacksamt att laga mat till såna som mig!!! Kunde lika gärna ha gett mig fil och flingor. Men i morgon har jag tänkt sitta ner och äta i LUGN OCH RO så det så! Då är det fisk. Gött! Jag har på gamla da´r börjat äta fisk från att ha varit helveggare i ca 25 år. Konsistensen är det avgörande. Ungstekt lax och tonfisk är bäst. De är ju fasta i köttet. Ett etiskt dilemma för mig är att jag äter fisk, som också är levande varelser, men inte kött från boskap. Är fiskar mindre känsliga för människornas behandling? Jag skulle aldrig kunna börja äta kött från vilt eller tamboskap igen! Jag kan inte för mitt liv förstå hur nån kan ta död på en levande varelse och dessutom stycka det!!!!!!! Och sen äta det!!!!!!! Samtidigt som man kan förfasa sig över om nån schoppar upp sin gubbe eller fru! Det är ju samma sak för mig...Ja, om man bortser från att man inte hade nån närmare relation till älgen eller rådjuret då. Men kossan Rosa, eller grisen Sixten har man ju träffat titt som tätt i
lagår´n. Och alla gulliga små lamm...och deras mammor, Ulla, Stina, Karin, Solveig...Nej, nu får jag sluta.

I morgon är en annan dag. Jajamen. Då skall det bli andra bullar...Förresten...den här veckan är det kanelbullens dag. Den 4/10 minsann. Om man kanske skulle baka bullar? Eller inte...Vi får se...
I morgon skall mattes goseklimp Vaski lämnas in till Solstaden för en undersökning av specialistvetten. Matte är jätteorolig, på riktigt! Vaski har haltat sen i somras trots vettebesök och medicin. Hans humör har blivit sämre, morrar efter sina dagiskompisar! Han som är världens snällaste. Hoppas det inte är nåt allvarligt...
Hm, idag tog jag nog 1:a priset i grubblerier!
Sån är jag och har varit i alla år, så det får ni dras med, kära läsare!