Avslut och påbörjan....

Jahaja, sista lördagen innan jobbåret drar igång igen. Ja, vad skall jag säga...Inte är jag beredd, men vadådå, det är väl bara att gilla läget, eller hur?
 Jag har ju inte vunnit flera miljoner på nån lott så då är det bara att köra på. Och hur skulle jag förresten kunna vinna miljoner på nån lott, då jag aldrig köper nån....
Nä, det är bara att jobba på, jag har fantastiska arbetskamrater som gör jobbet drägligt och därför orkar jag nog jobba de där ca 5-6 åren innan pensionen. Fast jag skall nog börja köpa lotter....Den där postkodslotten  jag har haft i många år är ju bara dret. Postnumret över fick ju en massa vinster förra veckan....Jag är inte avis....
SÅKLART JAG ÄR!! Så IN I BOMBEN! JAG VILLE JU HA MASSOR AV PENGAR UTAN ATT FÖRTJÄNA DEM!! Vill inte alla det?

Undrar när det blev skrivet i sten att jobba så in i bomben som vi gör här i världen?
Och att kallas arbetsskygg...Vad står det för, egentligen?

Vad skulle hända om ALLA sa upp sig med omedelbar verkan... Tanken svindlar!
 Men ärligt talat, gott folk, vad är det som gör livet gött att leva för just ER?

Jag hör ju till dem som har fantastiska medarbetare, utan dem vore det otroligt motigt, faktiskt omöjligt, att gå till jobbet.
Men tänk på alla dem som har ett jobb som de vantrivs med.
Skituppgifter, nedvärderande arbetskamrater, en oförstående chef och i slutändan en skitlön.
Varför? Jo, vi måste ju försörja oss. Barnen måste ha mat, men om vi inte har några barn så måste vi själva fortfarande ha mat, eller hur?
Jaha ja, men det funkar ju inte. Många kan ju inte försörja sig på sin usla lön trots att de kämpar på och vill göra rätt för sig.
Sen finns ju de som bara har räkmacka genom livet. Alla barnbidrag sparade av välavlönade föräldrar under barndomsåren.
Inte var det väl detta som var meningen med barnbidraget. Eller?
Min bror är född 1947. Mina föräldrar fick barnbidrag för honom då han var typ 5 år.
19 :- fick de att utöka kassan med.... Ja, jag vet, penningvärdet...
Men ändå. Inte kunde de spara några pengar för det. De fick fortsätta gneta på ändå. Och det gjorde de. Pappa som skogsarbetare och mamma som hemmafru, världens viktigaste jobb.. Inte orkade de med några tända ljus och mysmiddagar inte...
Hela livet igenom kämpade de vidare för så skall det vara.
 Min far gick bort tidigt. Jag hade just avslutat gymnasiet då hans cancer vann över den Lindebergska stönigheten". Några dar över 50 så gav han upp andan.
Min mor gick bort just då jag tog ett steg ut i ovissheten. Den ovisshet som jag var på väg ut ur. Jag hade verkligen velat lugna henne genom att visa att jag minsann kunde falla in i mallen för "medelmänniskan".
 Hon var alltid orolig för mig, familjens rebell och oroselement. Hon visade det inte alltid på det sätt som jag hade önskat....Men hur skulle hon vetat det då jag inte själv visste det....Om jag hade kunnat gjort om nåt i mitt liv så skulle det vara att jag hade kunnat samsas med min mor.
Nåja, det var då och inget kan göras om men på nåt sätt har jag i sommar fått ordning på mitt arv. Jag har påbörjat min släktsaga. För mig är det det viktigaste just nu.
Att  knyta ihop säcken, helt enkelt.
Men det finns fortfarande saker att utforska...