Svordomar och födelsedagar...

 Nä men hej, mina godingar! 

Har funderat på det där med svordomar. Det kom på tapeten för en tid sen av nån anledning. 

Då jag var ung svor jag nåt så otroligt!  Och inte bara jag utan även mina kompisar, det var liksom normalt språkbruk. Att svära var att vara accepterad och en cool person, liksom. 

Men...

Som vuxen bör man ha fått tillägnat sig ett större ordförråd än som tonåring. Tycker jag. Inte alla håller med mig, antar jag. 

Men det där med svordomar verkar ha ändrat sig ordentligt sen jag var ung. På min tid var fy faan och  djääävlar ofta väl använda. Fast jag var en blyg viol och använde dem endast i sällskap av mina kompisar då inte mina föräldrar fanns i min närhet. Och det där med könsord som tillägg!😧

 Första gången jag dristade mig till att uttrycka ett könsord var jag nog i typ 30- årsåldern.  Det var i ett oövertänkt ögonblick vid ett nederlag i ett sällskapsspel och över mina läppar löd: f***a. Alla deltagare häpnade liksom jag själv! 

Jag har numera tagit till mig och använder ofta min fd svärmors kraftuttryck, JÄSPALT! För mig är det en hyllning till Siv men också ett bra ord för att uttrycka en överraskande händelse, positiv eller negativ är oviktigt. 

Hade en klasskamrat som använde "järnvägars" som svordom. Har dock svårt att förstå om detta s k kraftord skulle trösta då huvud möter hårt motstånd. ..för mig hjälpte det i alla fall inte mig då jag smällde min lilltå i bordsbenet för att rädda en katt från en hund. Tån visade sig vara bruten och tvingade matten att bära badtofflor från augusti till oktober. Orden vid krocken är inget jag är stolt över och det hjälpte heller inte mot smärtan. 

Över till nåt helt annat.

Idag fyllde mitt första barnbarn Mr D 4 år! Att vara mormor till denna goe, empatiske och såklart fantastiske onge är en ynnest. Det bultar fint i mormorhjärtat💓

Ha en fortsatt härlig helg och massor av cyberkramar till er!