Med blandade känslor

 Men tjenahej, mina govänner! Så snälla ni är som tar er tid för mina tankar.

Min Göbbe köpte ju en båt förra hösten. Han älskar att vara på havet/sjön/ån/eller vilket attans vatten som helst! Vet inte riktigt, men jag tror att han gillar att härska över vattnet med hjälp av en hyfsat hållbar balja med motor och ratt. Han är dock en badkruka...

Jag är livrädd för djup och höjder! Vill känna fast mark under fötterna. Jaha, tänker ni, hur löser dom det där? Jo, ni förstår, om man är en stönig jävel så försöker man prova om man kanske, eventuellt, möjligtvis har kommit över den där otäcka panikångestkänslan av att vara helt isolerad mitt ute i öppet, DJUPT vatten i en balja som gnirkar, hoppar och har sig. Inte njutbart alls. För mig. Men jag jobbar på det. Men jag är dock ingen badkruka...

Idag gjorde vi en tur runt hela Öa och jag vet inte jag...men jag tror att min make njöt mer än mig. Jo, jag myste då vi puttrade fram i sakta mak, men att puttra runt hela Öa skulle ju ta en hel dag, det fattar jag ju! Så rätt som det var drog han på och då fick jag ta till alla krafter för att inte tänka på Titanic, Wasaskeppet och Estonia! Tvångstänkte på kul saker som att mitt 4:e barnbarn snart anländer, om nån av hundarna kanske bajsat inne, vad vi skall äta till middag eller om jag låste dörren innan vi for...

Men...

Vid vissa tillfällen var det snudd på att jag skulle få en panikattack, tårarna rann men jag bet ihop och höll stenhårt i stolssitsen med vänsterhanden...För om vi kapsejsat så hade jag ju ändå nåt att hålla i...😉 Om nån hade gjort en räddningsinsats vid eventuellt olycka så hade de fått bända upp mina fingrar från stolsitsen😄 

Nåja, vi klarade oss såklart levande från denna färd tack vare min käre Göbbe Kapten Ahlborg. Jag har fått se hela Öa från ett helt annat håll och det kan jag nu lägga till mina vackra minnen...för jag kommer ALDRIG att vilja göra samma resa igen. Sorry, Göbben!💖

Dock inträffade en pulshöjare då jag efter 4 timmars omväxlande rysare-mysare såg vår brygga närma sig. Motorn dog! Göbben försökte starta, motorn dog, Göbben svor, motorn dog, Göbben svor, kollade och grejade med nåt som den Handyman han ändå är och så, TADA, tuffade vi efter tre gastkramande minuter in till bryggan. Han sa nåt om nån ventil som han glömt ändra så att bempan skulle...äsch, jag kommer inte ihåg, eller rättare sagt, jag längtade bara efter fast mark under fötterna och lyssnade inte ens...Förlåt Göbben min, att jag inte var mer intresserad💞

Det där med rädslor. Jag har alltid hävdat att om man skall kunna övervinna sina rädslor så måste man utmana dem. Det har jag gjort idag. Vet inte om det hjälpte...men jag ger inte upp. Jag vill ju för tusan inte skicka ut min Göbbe ensam med båten! Tänk om det händer honom nåt? Ehhh, en annan rädsla som dök där hux flux...

Dock kommer jag ALDRIG sitta i fören på båten med fötterna i vattnet som vissa vi mötte gjorde, som nåt jädra kuttersmycke! Jösses, är de helt tokiga!😨 Eller de där stollarna som stod på nån bräda och såg ut som Moses i vassen..Varför inte bara..bada?

Ja, det här var några funderingar från en överlevande och baksidesolbränd maka🌞😅

Ha det fantastiskt gött, mina vänner! Och kom ihåg, vattnet är inte djupare på andra sidan viken!😉Eller?