Dagen D

Idag var första gången på väldigt länge som jag tränade utan att ha ont NÅNSTANS! Ja, jäklar, så gött! Och inte nog med det, jag hade världens flyt med bokningen av Popspinningen i morgon också. Passet ligger ju inte så bra för min del eftersom man helst skall boka klockan 16.00 eller i alla fall där omkring. Vid den tiden åker jag från jobbet, hämtar hundarna, lämnar av dem hemma för att åka på powerstepen som börjar 17.30. Det finns ingen lucka för att hinna boka. Jag kastade mig in på KMTI vid 17-tiden idag och bokade på deras dator. Fick reservplats, såklart. Men lycka! Första reserv!! För en stund sen pep det i mobilen, jag har fått en ordinarie plats! 

Som ni kanske kommer ihåg så satte jag frön i söndags. Då jag kom hem från jobbet idag hade de grott!

Och fuchsiaplantorna växer så det knakar. Vårkänslorna kom som ett brev på posten! Men de gick i och för sig över snabbt då jag kom ut på trappan och mötte Gubben Frost...

Kolla, små, små, små gröna blad!

Fina fuchsiaplantor!

Idag har jag skrivit ett meddelande till mig själv. Eller inte. Det kändes hur annorlunda som helst. Så här var det: Jag hade bokat en vikarie som heter samma som mig. Innan hon kom så kopierade jag elevlistor och schema åt henne och skrev då också ett meddelande till henne. Det började med; Hej Anja och avslutades med Ha det gött! MVH Anja. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är narcissist... 

Livet är så skört

Igår satte jag rubriken; Ny vecka, nya överraskningar. Då menade jag nog inte att bli bönhörd på sånt vis som idag. Inte bara jag, utan hela personalen blev negativt överraskade idag. En av våra kollegor som varit sjukskriven under veckan, har visat sig vara mycket svårt sjuk. Det kan tyckas vara en klyscha då man säger "Ta vara på stunden och de små tingen i livet" men det kändes helt rätt att tänka så idag. Man får perspektiv på saker och ting vid såna här stunder.

På hemväg tog jag en tur till ICA för att snabbhandla, men mötte där en bekant från förr. Det var flera år sen vi sågs fast vi bor ganska nära varann. Idag kom han fram och var pratsam vi pratade en lång stund. I unga år umgicks vi i ett litet gäng, men då vi blev äldre fick vi olika intressen och umgänget rann ut i sanden. Han miste sin sambo- min väninna, för några år sen i samma sjukdom som min arbetskamrat. Idag känns det därför lite tungt. Att jag jagat livet ur mig för att fylla vikariehålen är en fis i rymden jämfört med det andra.

Ny vecka, nya överraskningar väntar...

Tänk att man kan bli nästan euforisk av att träna! Det är såklart inte alla gånger man får den känslan men då allt stämmer, kropp, själ, bra musik, proffsig instruktör och redskap så orkar man hur mycket som helst. En sån dag var det idag! Intervallspinning med Johanna är ett av de jobbigaste passen, men också otroligt inspirerande! Hon hojtar och tjoar på oss gäster och kör så det glöder om tramporna, man kan inte annat än hänga på. Och efteråt är man sååå nöjd med sig själv! Pilutta den onda vaden...

Vår nye medarbetare försvann mystiskt i fredags men dök upp igen idag. Han såg ut att ha haft en jobbig helg, hade säckat ihop fullständigt på golvet i personalrummet. Så försvann han igen, fick väl nog av oss, antar jag.

Då jag gick från jobbet satt det fortfarande en elev kvar och läste vid ett bord i biblioteket. Det gick inte att få ut honom så jag lät honom vara kvar. Antar att han hade vett att gå innan Vaktis låste...

Hmmm....vem kan det vara som sitter där.....?

Läser gör han också.....

Illustrerad vetenskap, minsann

Städar-tränings och slappardag

Städa är ju inte nåt söndagsnöje direkt, försöker att få det gjort på torsdagen men då tränar ju Gubben så då får jag göra allt själv, då JAG kommer hem från min träning. Det har jag varken tid eller ork till. Så nu får det bli söndagar framöver. Men idag blev det en riktig storrengöring. Då vårsolens avslöjande strålar smyger sig in genom fönstren, då ser man först och främst hur skitiga fönstren är, sen hur dammet ligger som en dimma i rummen och kökskaklet är alldeles flammigt av fett. spisluckan är ett annat sorglig kapitel, likaså spishällen. Tänk, då spisen var ny för inte alls länge sen, då lovade jag mig själv att hålla den strålande blank i evigheters evighet. Jo, jäklar...Hur GÖR man egentligen för att hålla den snygg? Ja, i och för sig kan man ju strunta i att laga mat...Det vore ju gött i och för sig, att slippa komma på vad man skall äta hela tiden. Men attans dyrt att äta på restaurang eller köpa färdigmat hela tiden.

Här började eländet. Trodde aldrig att jag skulle få bort allt.
Smetade ut glashällsmedel och körde med hällskrapan.

I ugnen fick det bli Mr Muscles ugnsrengöring. Giftigt som f-n. På flaskan stod det så
många varningar att jag knappt fann bruksanvisningen. Inget jag gillar men vad f-n skall man göra? 

Blank och fin! Vill aldrig laga mat i ugnen igen!

Skinande ren, men jag lovar, jag var svett efteråt!

Fast igår blev vi bortskämda, Gubben och jag. Vi slapp laga mat, för svärmor bjöd på födelsedagsmiddag för mig. Det var en perfekt present! Och är det nån som kan laga mat så är det hon! Herregud så gott det var! Porterstek och gräddsås till köttätarna och pestogratinerad lax till mig. Till detta potatisklyftor i ugn, och en grönsallad med oliver och fetaost i. Och så kom efterrätten, blåbärs-och björnbärspaj med vaniljsås! Min Gubbe - som är riktigt dålig på att äta frukost - hade inte fått nåt i magen på hela da´n eftersom han hade jobbat, tog om tre gånger och sen var han och grävde i ostbågsskålen. Inte nåt kostföredöme precis...

Min födelesdagsblomma som jag hoppas jag får behålla...
Syrran gillar tyvärr såna här. I julas fick jag en sån och varje morgon låg det blomknoppar på bordet.
Saken blir ju inte lättare av att vi måste lyfta upp kattmaten på bordet då vi inte är i köket. Våra hundar är inte kräsna
nämligen. De sätter i sig kattmaten på nolltid!

Sen skulle vi cykla hem. Pust och stön. Magen skumpade kändes det som. Dessutom har jag haft bort mina cykellampor. Gubben hade bara baklampa. Så igår var vi såna där stollar som vi själva skäller efter då de inte syns i trafiken! Nu är det inte alls långt, bara en liten vägsnutt, men det KAN ju faktiskt hända nåt på den lilla biten också. Så brukar jag alltid säga då det gäller andra....

Åter till dagens händelser Då vi var klara med all städning kom jag såklart ihåg mina fröer. De MÅSTE i jorden nu, tänkte jag. Jag tycker ändå att jag klarade att inte grisa ner köket allt för mycket med såjorden. Nu är det i alla fall färdigt! Bara att vänta på att de små plantorna skall visa sig. Bara inte vår egen grävmaskin upptäcker dem. Hon brukar visserligen inte vara på bänken men det skulle inte förvåna mig om hon kom på det nu. Äsch, inte vara pessimist nu.Och tränat har både jag och Gubben gjort också. Inte klokt vad vi hunnit med! Gubben tog en premiärtur på mtb:n och jag körde ett powersteppass. Min vad värker ju efter en stund, men det skiter jag i. Jag är så trött på att ha ont i den jävla vaden! Men idag kunde jag ta i trots att det som vanligt började göra ont efter ca en kvart. Jag ansträngde mig maximalt på de övningar som inte belastade vaden. Och det fungerade över förväntan! Riktig blodsmak ett tag. Nu fick jag bekänna färg ordentligt och det gick bra. Petra körde verkligen skiten ur oss! Kul var att styvdottern Anna var med på passet. Det var hur länge sen som helst som vi sågs. Det har varit så mycket sjukdomar och skit den här vårvintern så det är inte klokt. Då Anna och barnen skulle komma på besök fick Gubben(farfar) influensa och sen var det både Annas, Stoffes och barnens tur att bli sjuka. Den enda som inte varit sjuk är jag själv. Men ont krut förgås inte så lätt, heter det ju...

Bildbevis! Nu så är det bara att vänta på att det dyker upp små skott av basilika, chili, busktomater, citronmeliss och timjan.

En helt vanlig lördag

Då var det dags för lite lördagsbloggande så här på förmiddagen. Min kompis är med som vanligt, ibland på bordet vid datorn eller sittande på fönsterbrädan spejandes ut på fjäderkotletterna vid fågelfröautomaten. Tänk att matte satt den precis där så man nästan kan känna smaken av fjädrar i munnen. De andra kompisarna tar som vanligt en förmiddagslur. Allt är med andra ord som vanligt. Jaha, vad skall jag skriva då? Kanske kopiera inlägg från andra lördagar? Hm...Nä, det är ju fusk, ju!

En kopp kaffe och after eight skall nog få fart på
hjärnkontoret. Idag klarade jag bara fyra plattor innan spygränsen var nådd. Rekordet är sju stycken i torsdags! Lite udda rekordförsök kan tyckas, men då jag inte köper lotter eller spelar på trav eller lotto så får jag väl söka spänning på annat sätt...En sak till förresten. Har ni tänkt på hur länge en after eightask räcker? Det kvittar ju hur många man äter, det finns ju hur många som helst kvar, tills helt plötsligt - tomt!

Här sitter hon, mattes spejare. Kollar på livet på den andra sidan av fönstret. Den sidan som hon aldrig får vara på utan den f-bannade selen och linan.
Efter alla efterlysningar och inlägg om upphittade katter, tidningsartiklar om ihjälplågade katter så kan jag inte förstå hur folk kan släppa ut sina katter att springa vind för våg. Vår Skrållan är nu så gammal att jag vet var hon går - ett varv i carporten - vidare på baksidan av tomten - under rhododendronbusken - upp på altanen och jamar för att få komma in. Detta tar ungefär så lång tid som jag förflyttar mig från ytterdörren till altandörren. men under hennes unga år fick vi oss tankeställare ett par gånger då hon försvann och var borta under natten. Det vill jag aldrig vara med om igen! Sen dess har vi järnkoll på var hon är. Man lär så länge man lever. Syrran lider inte av att inte få springa lös ute, hon får gå ut i lina då vädret tillåter. Sen har hon ju ett helt hus att härja omkring i. Dessutom ett lekrum, hur många katter har det? Igår såg jag ett inlägg av Djurskyddet på fb om en upphittad katt på Kvarnberget. Det kom massor av kommentarer, bland annat av kattens ägare som sa; Men det är ju min katt! Jag såg henne för några timmar sen...Av alla hennes kommentarer framgick det att katten varit bortsprungen flera gånger men ÄNDÅ släpper hon ut den hela tiden! En av gångerna var den instängd i en lägenhet. Hon skrev att katten har ett halsband med namn och adress på. Men herregud, så jävla aningslös! Dessutom är katten okastrerad och omärkt! Hur många halsband har inte Skrållan tappat bara genom att gå genom en tät buske! Jag kan inte för mitt liv förstå att man vågar släppa ut sin katt i ett sånt biltätt och tätbebyggt område. Ansvarslöst och hjärtlöst är ordet!

På köksbänken ligger fortfarande fyra påsar med olika fröer som väntar på att bli sådda. Där står också fyra små fuchsiaplantor som behöver planteras om. Just nu sitter jag med ryggen åt dem....Jädrar så trögt det går för mig! Jag vet ju att det är skarpt läge om de skall hinna växa till sig innan sommaren är över. Får nog försöka göra nåt åt detta idag. Jag får göra som Pippi Långstrump; Ta i på skarpen om jag inte lyder första och andra gången!

Jädrar ni, det blev ju ett långt blogginlägg, fast jag hade idétorka från början. Kanske Jan Guillou har rätt ändå(fast jag inte gillar det). Han har i alla fall sagt att det där med inspiration är ett jävla trams! Det är bara att sätta sig ner vi skrivmaskinen(ja, just det, han skriver maskin) så kommer orden av sig själv. Inte trodde jag väl att jag och han den där Gulliolijo(min salig mammas uttal) skulle vara på samma våglängd nånsin...

De växer så det knakar så nu MÅSTE de ha ny jord!

Sätt oss i jorden nu!!!!