Dagens upp och nedgångar

För oss andra fortsätter livet som förut men för vissa sker ett vägskäl här och nu. Vi har alla olika problem att brottas med och hur vi löser dem är inte enligt manualen. För min del började dagen med några blogginlägg varav ett orsakade gråtattacker, men likväl fortsatte livet ändå. Som planerat började jag och Gubben gräva bort jorden från framsidan av huset. Det är skönt att använda muskelkraft då man är ledsen i själen. Och ledsen har jag varit hela dagen, till och från, över det orättvisa i att en liten tjej skall bli utan mamma för en jäkla cancers skull. Och då hjälper det med grovjobb. Vi har grävt bort massor av jord och kört till tippen. Ett jäkla jobb, kan jag meddela! Efter det var det bara att hämta sand och lägga där jorden låg. Det jobbet överlät jag till Gubben för jag hade andra saker för mig. Men det var skönt att ta i och göra ett synligt resultat. 

Jag har haft fikaträff med en kär släkting, nämligen. Vi träffas inte så ofta och då vi träffas så är det heligt för mig! Vi fikade på Vayne´s coffee och där köpte jag nog tidernas dyraste macka och kaffe, 90 spänn! Vet hut, skulle jag velat säga men min blygsel förbjöd mig. Vi satt på uteserveringen en stund men att tala med varann var omöjligt då den yngre generationen gjorde samtal ohörbart. Vi åt snabbt upp vårt fika och gick sen en promenad på Sandgrundsudden för att kunna höra varann. Men var kan man nu för tiden tala med varann ostört? Där var det badande människor som hojtade, drack öl och var högljudda och musiken dånade ur deras...jag vet inte vad! Man har väl inte med sig en stor cd-spelare nu för tiden...Det måste ha varit deras mobiler, alltså....Skit samma, ett jädra liv var det för två äldre damer som ville ha en pratstund på tu man hand. Vädret var i alla fall kanonfint, kanske aningen varmt...men för f-n Anja, gnäll inte mer nu! Nej, jag ger mig, skall försöka bli ung igen, med ett öppet sinne för nymodigheter och OVÄSEN!!!!! Nej, det KAN jag bara inte! Oväsen gör mig stirrig och okoncentrerad, ett steg närmare alzeimers...Till slut fick vi i alla fall höra vad den andre sa och då hade vi en mycket givande stund. 

Så kom jag hem och då sa gubben att vår Lummi har fått psykbryt på dagis och flugit på en av hundarna, helt obefogat, och dessutom den snällaste av alla, så nu är jag riktigt ledsen. PÅ RIKTIGT! I morgon skall jag ringa och boka tid hos vetten för vår lilla Lummi. Ibland undrar jag om nån av oss har varit riktigt jävla elak i sitt förra liv...

Sorgen och vanmakten

Denna hemska sjukdom-cancern, har nyss tagit livet av min arbetskamrat. Hon slipper nu sina smärtor, men en liten tjej är utan sin mamma och en livskamrat har mist sin kära sambo. Jag är så sorgsen, så himla sorgsen!

Gårdagen

Gårdagens energikick resulterade i en top och en laddning grova småfrallor. Tänk vad en mulen dag kan göra. Lite plock i trädgården och så en STORSTÄDNING av hela huset. Herregud, vad husdjuren fäller hår! Samtidigt såklart...Då jag drog fram soffan i vardagsrummet fann jag hår för en mellanstor knähund OCH dessutom tre gnagisar som jag länge undrat var hundarna gjort av...Och det kommer bli de sista gnagbenen i detta hus! Läste igår en artikel som en medlem i vår lapphundsgrupp på fb lagt ut. Skrämmande!

http://www.cutiepiepolly.se/2013/07/farliga-tuggben.html?m=1

Sen jag gjorde min sista stötvågsbehandling har det faktiskt känts bättre och bättre. Fortfarande är det promenader och att sitta som är värst. Men jag kan träna liftit, och i tisdags kunde jag t o m göra utfallssteg utan att det högg emot i benet. Äntligen går det framåt. Fast nu har jag haft ont så länge att det sitter i huvudet, jag är rädd att ärrsamlingen bak på låret skall börja bråka igen och därför håller jag igen, kanske helt i onödan. Om en månad skall jag kontakta Pete Sjukgymnasten igen om eventuell fortsatt behandling. Skulle vilja bli av med detta för gott men det är nog en utopi....

Igår var det dags för min väninna T att prova ett zumbapass. Hon har ju nyss börjat träna och jag pushar henne så mycket jag orkar då hennes motivation ibland sjunker. Styrkeprogrammet hon har fått av sin PT gör hon, men motvilligt. Bollen gillar hon ju skarpt och är även duktig på, men förra veckan visade jag henne på zumban, det var Åsa C som körde, och T blev jättesugen! Det var ett tag sen jag själv körde zumba och var riktigt förväntansfull. Pratade vitt och brett om hur kul det är med zumba....

Tyvärr så blev besvikelsen gigantisk då instruktören var allt annat än pedagogisk! Ändå frågade hon innan passet om det fanns några nya med och ganska många räckte upp handen. T gav upp efter 10 minuter....och jag kort efter. T åkte hem och gick i skogen med sina stavar och jag körde mitt rehabprogram istället. Det kändes mer rejält, liksom. Det är verkligen skillnad från instruktör till instruktör...Att stå och tjoa och vicka på höften kan de flesta, men att få en förväntansfull folkmassa att göra likadant, DET är instruktörens utmaning...och det jag är van vid att få uppleva. Detta var en stor besvikelse för mig, men samtidigt vet ju att det var många som tyckte det var kul och hängde med, så det var kanske surkärringen i mig som tittade fram? I vilket fall så går jag nog INTE på hennes pass i fortsättningen utan väljer mina kassaskåpssäkra kort. Mest synd var det att T fick uppleva sin zumbadebut så här, undrar om jag får med henne på nåt mer pass...

Åh, en sak till måste jag berätta, på tal om nåt helt annat! Igår satt jag ju vid symaskinen några timmar, med resultatet av en rejäl låsning mellan skulderbladen. Då jag kom till träningsmeckat med förhoppningen att köra crosstrainer, fick jag inse det omöjliga i detta. Jag kunde ju inte dra efter andan utan att det högg i bröstryggen. Gav upp och gick och satt mig i massagestolen. Brukar ta det förinställda 1:a programmet, men den här gången fibblade jag på fjärrkontrollen och fick in nåt helt annat program, men vilket program! Helt fantastiskt! Efter 15 minuter hade låsningen gått upp, ja jädrar vilken bra uppfinning! 

Fram...

och bak

Och här är det också bak....fast brödbak.

Dagen kommer att gå i grävandets tecken. Gubben har hyrt en gallerkärra och nu skall jorden på framsidan grävas bort och fraktas till återvinningsstationen. Sen skall det bli altanbygge för hela slanten!

Två hundar är lämnade till dagis så vi får koncentrera oss på arbetet och inte få dåligt samvete för att vi inte hinner med voffsingarna. Klinga är ju med och gräver, så henne är det inga problem med...

Innepyssel

Det verkar bli en molnig dag. Inte helt fel som omväxling till det soliga och varma. Jag kan ju inte vara inne då solen skiner! Nu skall jag ta tag i nåt syprojekt. Har massor med tyger, men energin har inte räckt till på länge att skapa nåt av dem. Men jag är ju en tyghamstrare utan dess like och då jag ser ett snyggt tyg så kan jag inte låta bli att köpa det. Sån är jag, andra köper färdiga alster...
Kanske kommer jag att baka nåt idag också. Matbröd, alltså, inte fikabröd, har fortfarande kvar bullar
i frysen sen jag bakade dem den där varma dagen...
Igår var det kalas för min svärmor, 70 år ung, blev hon.Vi hade en väldigt trevlig kväll, med god mat och en sagolikt god kladdkaka. Trots en regnskur då vi satt ute så var kvällen härlig.

Då man skall på kalas måste man ju ha snygga naglar

Måste visa mina fuchsior som nu har slagit ut. Jädrar, vilka snyggingar! Får dock hålla i maken så han inte "ploppar" dem som han gjorde då han var liten...Alltså klämmer sönder de runda knopparna vilket ger ett ploppande ljud. Hm, kul då man är liten busunge, men som 53-årig gubbe tror jag inte det ger samma lyckokänsla. Jag inte så himla orolig faktiskt, tror nog att buset ligger i att hota med "ploppandet".

Som små dockklänningar, och kolla så många "ploppar"!

Men kolla här då, så snygg!

 Plockade nyss fram lite ingredienser till ett matbrödsbak. Nu skall det skapas! Fann också en hel kaka mörk, god choklad....

Får se vad det blir av det här...

Smaskens!

3:e semesterveckan

Jaha ja, här har en hel dag gått i ett huj. Och vet ni, mitt baklår har inte hindrat mig ett dugg! Jihaaaa! Eller, nu tog jag väl i lite för mycket ändå....Jodå, visst har jag känt av den attans jävla lårmuskeln...eller det som är kvar av den, men inte så mycket så jag haltat och det är bra, mycket bra för mig. Igår var jag på ett liftitpass för om jag inte tränar så blir jag stollig och vad hjälper det? Inte nån. Så jag provade och det gick jättebra! Idag har jag barA kört trädgårdsarbete och crosstrainer i 15 minuter, sen pilatesboll med en kär vän som har börjat träna trots problem med artros. Men hon är verkligen ett föredöme då det gäller att kämpa! Man får nästan hålla henne tillbaka. Härliga människa! Jag mår gott av positiva människor, man ger och tar av varandras positiva egenskaper.
Fast just i detta nu, har jag lite svårt att känna nån stor glädje över livet. Min medarbetare, som jag tidigare har berättat om, har i stort sett sovit den senaste tiden och det är till hennes anhöriga, framförallt hennes sambo och dotter, men också mor, syskon och hela den övriga släkten som är där för henne, nu då hennes sista stund närmar sig obönhörligt, som mina tankar går. Det är en sån oerhört stark känsla av vanmakt som kommer över mig då jag tänker på hur det känns för dem. Jag känner nästan skam över att jag mår bra och ändå klagar över en attans lårmuskel som inte vill som jag. Tusen tankar i mitt huvud just nu.
I möra är det vår bröllopsdag, Gubbens och min, men också min kära svärmors 70-årsdag. Många historier om hemska svärmödrar har man ju hört men ingen passar in på min svärmor. Hon är den bästa svärmor i världen! Har ju inte haft mer än två och min förra svärmor Siv, var också världens bästa på den tiden, men NU är det en som gäller och det är ANN-MARIE, så det så! Finns ingen bättre. BASTA! Hon tar hand om alla de sina utan en tanke på sig själv. Herregud, vilken hjältinna hon är! Hon må hon leva..förresten, inte kan hon väl fylla 70? Det måste vara fel...Inte en dag över 50 är väl möjligt...fast då skulle hon ju vara YNGRE än mig förstås...