Bränd i kanten?

Ibland slår livet knut på sig själv. Som för mig. Just nu. Från att under hösten ha haft hur mycket energi som helst till ingen, och jag menar INGEN alls.

Mina kroppsliga hinder med den trista Ehler Danlosen kom smygande, men den har jag lärt mig känna igen och trotsa, nåja, men jag vet vad jag skall göra, blir inte panikslagen längre då värken gör sig påmind. Har därför fokuserat på den och inte känt efter i övrigt hur jag egentligen mår, i själen, alltså.
Vet inte när det började men det har nog smugit på allt eftersom, liksom skuggat mig under en tid, och jag har inte haft tid att kolla över axeln...

För några veckor sén började jag känna ett tryck i bröstet. Skit, en låsning i bröstryggen, tänkte jag. Så brukar det vara. Men sen kom en ljudkänslighet över mig ibland, yrsel, då jag satt vid datorn låste det sig i skallen på mig-klarade inte att göra det jag förut gjort rutinmässigt, kände mig inte så glad heller, jag som brukar ta det mesta med en klackspark.

Så har jag blivit riktigt jävla irriterad på folk, både ungar och vuxna. Vill inte vara sån. Usch och fy för såna människor! Såna tål jag inte själv, juh! Så blev det bättre men så för några veckor sen kände jag mer och mer att, shit, vad händer? Jag fick hjärtklappning av allt oväsen!!!
Kunde inte koncentrera mig, satt ibland långa stunder och glodde ut genom fönstret. Med stängd dörr.

Till saken är att jag alltid har dörren öppen, tycker inte om att stänga om mig. Vill nån mig något så är det bara att komma in. Dessutom slipper jag knackandet...Men på senare tid har jag alltså stängd dörr. Det känns som att gömma sig, men ljudet....

Men det kom folk hela tiden och knackade...Jag fick ingen ro, inget blev gjort, alla bara frågade en massa, jag skulle ta beslut, lösa de mest konstiga saker, sen rusa iväg och fråga om nåt, men vem? Och varför? Helt plötsligt stod jag i fel ända av skolan och funderade på vad jag gjorde där...Och sen tillbaka för att börja med nåt annat, som blev åt pipan för då kom nån och ville veta nåt, sen öppnade jag mejlen och skrev ut - utskriften måste hämtas en bra bit från mitt rum, rusade efter den men blev stoppad på vägen av en som ville veta nåt, vilket gjorde att jag glömt bort vad jag var på väg att göra innan ....Och så kom en lärare och ville ha en vikarie, och sen kom nån som var ledsen, ville ha tröst.
Det viktigaste jobbet jag har är ju att vara tröstande, ge en hjälpande hand. Och efter nåt sånt så måste man ju följa upp om man kan göra nåt för personen. Sen har dagen gått. Nästa dag likadant, och nästa och nästa...

Så här har det varit länge för mig, men jag gillar ju det! Jag tycker om att ha viktiga uppgifter. Vara en kugge i det stora hjulet. Underlätta för alla. Därför fattar jag inte vilken del av mig som INTE tycker om det? För annars, var finns problemet?

Jag vet såklart att jag har mycket att göra. Och att jag inte hinner med det som jag helst av allt skulle vilja hinna med; Biblioteket. Det är numera en utopi. Jag beställer böcker, det är det enda jag gör. Gör dem i ordning gör min assistent, som i dessa dagar är en livlina.
Att göra i ordning temahyllor, planera nåt projekt med lärarna, eller ens hjälpa ungarna då de vill låna sköter också min assistent. På gehör, eftersom jag inte hunnit sätta henne in i arbetet som jag skulle vilja. Men hon gör så gott hon kan. Och det är alldeles nog.
Scannern som skall underlätta för oss är inte installerad för det strular och jag har inte hunnit läsa igenom manualen -den är på 72 sidor..
Att ha ansvaret för vikarierna är också görkul. Men samtidigt har det suddat ut gränsen mellan fritid och jobb. Jag får sms eller samtal vid de mest skilda tillfällen. Skall lösa allt mellan himmel och jord i omklädningsrummet på gymet, eller då jag är ute med voffs och t o m då jag gått till sängs för kvällen.

Ja, träningen ja. Den orkar jag inte med. Därför har jag ondare än nödvändigt i kroppen. Då jag blir stillasittande blir jag ju stel och öm i alla leder och muskelfästen. Då är konditionsträning det bästa även om det gör j-igt ont de första minuterna. men för konditionsträning krävs energi och motivation.
Saknas just nu PUNKT

Skulle vilja få till en liten humoristisk knorr här på slutet, men det står dretstill...

http://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

Jolly good!!

Nu är det officiellt!! Jag är tant!

Om man som jag, alltid sett som en kratta och behövt glasögon eller linser för att överhuvud taget se nåt mer än suddiga konturer, så har jag inte ens tänkt på det där med ålderseende. Vadå, hur många seenden finns det egentligen, liksom? Man ser dåligt, so what? 

Jag har kryssat mellan toriska linser och vanliga i många år, men eftersom mina brytningsfel ändå inte gått att korrigera fullt ut, så undrade optikern för några år sen om jag skulle klara mig UTAN korrigering då mitt ålderseende debuterade. Vi provar, sa jag. Det är nämligen så, sa min optiker att han dessutom har underkorrigerat mitt synfel till -6,00 på båda ögonen i stället för -7,25 som är det korrekta, eftersom jag då inte behöver så starka läsglasögon och ibland kan klara mig helt utan, beroende på dagsform. 

Helt otroligt att mat, vila, sinnesstämning och till och med väder kan ge resultat på synen, men så är det, sa han. Han har alltså gett utrymme för astigmatismen...

Idag har jag hämtat mina nya linspaket för ett halvår. Då jag skulle betala föll min blick på stället bakom expediten; Ett ställ fullt med senilsnören....

Jag frågade lite försynt;

-Är det nån som köper såna där senilsnören nu för tiden?

 -O, ja, utbrast hon! Och särskilt ungdomarna har börjat köpa dem!!

-Hmmm, sa jag.

-Jag ser ett glittrigt snöre därborta, det skulle väl passa mig, flamsade jag.

-Absolut, sa hon, det är ju det sista också.

DET avgjorde saken! Skall jag ha ett senilsnöre så skall det baske mig inte vara nån dussinvara.

Nu är jag stolt ägare till ett chockrosa pärlsenilsnöre som jag med stolthet skall bära på jobbet!

Hemma har jag glasögon i varje vrå så där behövs inget snöre. 

Detta är en milstolpe i mitt liv, att erkänna mig som medelålders...t a n t. 

Puh, nu har jag sagt det. Det är numera officiellt, Tant Anja. Får vänja mig vid min nya titel, men det är bara att tugga i sig. Tro nu inte att jag har svårt med min ålder, har aldrig haft åldersångest, alla åldrar har sin tjusning, men då det gäller de kroppsliga ålderstecknen har jag inte riktigt hängt med. Men det kommer. Allt eftersom, liksom. 

Fast i mitt jobb är vi i så olika åldrar att gränserna suddats ut. Det är härligt, men samtidigt så krockar det oerhört då man kommer in på vissa ämnen. Man kan verkligen känna sig stenålders i vissa lägen, men samtidigt så kan man ge visdom. Men jävlar så det där lät, ha ha!! 

Erfarenhet, är väl ordet, läran om hur man gör rätt eller fel, helt enkelt.

Om man ändå kunde vara mild och fin.....och lagom tjock...

Inte varje dag som jag frivilligt går med på att lyssna på hårdrock i 60 minuter, men idag var det hårdrockstema på spinningen, med musikvideo och allt. Gubben tycker ju detta oljud är bra, och jag tycker spinning till musikvideo är attans kul, så jag det blev en hyfsad kompromiss.

Och det var oväntat lyckat, trots den tidiga förmiddagen. Jag har svårt att komma igång så tidigt som klockan 10.00 nu för tiden. Benen var riktigt stumma i början och pulsen var långt upp i halsen...tillsammans med frukosten. 

Jag kan väl inte neka till att jag blir lite full i skratt av dessa hårdrockares utspel. Kan inte för mitt liv tycka ett denna musikform är annat än stressande. Måste ibland stänga av bilradion om det spelas hårdrock. Får hjärtklappning och lite lätt illamående. Ja, det är säkert! Nån enstaka låt går bra, de som är åtminstone aaaningen melodiösa. 

Men med musikvideon till kunde jag fokusera på videon istället. Tittade lite på Gubben bredvid ibland. Han tittade rakt ner i golvet istället för på filmen. Jag frågade efteråt varför han knappt tittade på filmen. Han svarade: "Jag blev ofokuserad av att titta på filmen! Var tvungen att koncentrera mig på musiken istället! Tänk så olika man upplever samma sak. 

Instruktören gjorde också passet till en riktig femetta! Hon har verkligen överraskat mig med att ha blivit tuffare och mer rivig än förut. Jag hade ju inte varit på hennes pass på länge, ända tills hon hoppade in på Petras pass och körde värsta bästa passet med musikaltema blandat med cykel! 

Hon har tyvärr många lunchpass och de kan jag ju sällan gå på.

Nu till nåt mindre roligt, nåt som faktiskt har stört mig under hela da´n. Har gjort mig mer och mer irriterad ju mer jag tänker på det.

I omklädningsrummet efter passet pratades det om passet, alla var härligt trötta men positiva till sinnet. Även jag. Så kommer en kvinna fram, en som jag i stort sett bara känner till utseendet, vi har sagt Hej och Hej då, i stort sett.

Hon frågar; Har du ändrat kosten, eller nåt? Jag svarar; Jo, jag har dragit ner på kolhydraterna. Äter mer än jag gjorde förut men har gått ner några kilo på köpet. Är mycket piggare och mår över huvud taget jättebra; -Hur mycket har du gått ner egentligen, jag trodde du var sjuk, jag....

Det här är inte första gången som jag råkar ut för liknande kränkning pga mina tappade 6 kg!!!  Ja, jag känner mig kränkt, så in i helvete kränkt!!!! Och värst av allt är att det ibland är av människor som jag högaktar, inte trodde detta om. Jag själv har ALDRIG, och kommer ALDRIG att säga dylikt till en människa oavsett om hon/han gått upp eller ner i vikt!! Om man är så in i h-vete orolig för anorexispöket så får man väl ändå vakta sin tunga och inte säga vad som faller en in. Om det nu mot förmodan skulle vara så att jag hade värsta ätstörningen, skulle jag då säga: -Du vet jag har ätstörning jag, och har det jättesvårt i mitt förhållande också, kan du hjälpa mig här och nu? Vad f-n skulle de göra då? Jo, jag vet. De skulle sticka med svansen mellan benen och skvallra bakom ryggen! Nu har jag som sagt ingen ätstörning! Jag är lyckligt välmående i min 6 kg lättare kropp!! Men de som sagt nåt positivt om detta är mycket få...

Eller är det avundsjuka? Om jag nu smäller i mig en massa skitmat så jag går upp de där 6 kilona, kommer då samma människor komma och fråga; Har du ändrat kosten? Tycker att du svällt ut lite...

Fan heller nån gör! Men man anser sig ha rätt att rynka pannan och se bekymrad ut bara för att jag kanske inte var en jättetjockis förut, men nu är det så jag inte mådde bra i den kroppsformen och med den kosthållningen. 

Är det så himla svårt att fatta? Jag får i mig så himla bra mat nu för tiden, först och främst via vår fantastiska skolrestaurang(tack Tina och resten av kökshäxorna) sen är det faktiskt mycket enklare att äta rätt än att äta fel för mig. Kort sagt, jag mår så in i h-vete bra, förutom då jag får såna här negativa kommentarer.

Sen är jag, om nån nu tror jag trots allt har nån ätstörning, utbildad i friskvård och har alltså jobbat med kosthållning och träning. Min viktminskning har pågått sen i mars med hjälp av en utmärkt app vid namn Shape up club. Med sunt förnuft kommer man långt. I mitt huvud finns inga "metoder" utan god kosthållning och inspirerande träning. Balans, helt enkelt. 

Faan, jag är fortfarande så irriterad så det finns inte! Varför kan ingen fatta att man kan vara sund i hjärnan OAVSETT om man är storväxt eller liten till växten? Man kan må bra i en stor kropp, men också i en liten. FRÅGA inte, samtala som om det var vilket fikaprat som helst. Det är DÅ, och just DÅ, man får reda på hur en människa mår! 

Från glädje till sorg

Under detta år har två unga människor i min närhet gått bort. I somras, en kär arbetskamrat som förlorade kampen mot cancern.

För en stund sen fick jag reda på att en av våra träningsvänner, tillika hunddagisvänner har gått bort. Av alla vidriga sjukdomar så hade han nog den värsta, ALS. Denna hemska sjukdom som bryter ner allt utom hjärnan, vilket gör en fånge i sin kropp till slutet. Inget bot finns. Hans kamp pågick ca 2-3 år.

De har kämpat på så himla mycket, hans fru har varit så glad och trevlig då man träffat henne, och det har vi gjort ofta. Även efter att vi tog hundarna från dagis.
De har ofta tagit sina hundpromenader utefter gångvägen bakom vårt hus, vi har överhuvudtaget träffats ofta på senare tid, han i permobil och hon på cykel med vovven i band. I somras sågs vi på Möruddens brygga och Gubben och jag visste varken ut eller in om vi skulle gå fram och hälsa eller inte. Vi märkte att han försämrats väsentligt sen sist vi sågs. 

Man får sig en tankeställare i sådana situationer. Vi visste ju vad han led av och vad säger man då? -"Och här sitter du och väntar på en öl! Eller; Tjena, hur är läget? Vad säger man till en människa som man vet skall dö inom en inte alltför avlägsen tid?

Men så sa vi; Va f-n, såklart skall vi gå fram och hälsa. Det var Gubben som fick den tunga uppgiften att upptäcka att R inte längre kunde tala tydligt. Han försökte men det var bara sludder. Jag kallpratade med S, hans fru. 

Det var jobbigt efteråt. Vi har vetat om hans sjukdom sen han fick den, men ändå vill man inte stå öga mot öga med verkligheten. Det blev definitivt för oss just då. ALS förlamar uppåt i kroppen. Om man inte längre kan tala så är det inte så himla långt kvar till man kvävs...

Idag kom meddelandet, han hade somnat in. En lättnad för honom, men hans fru, som måste ha kämpat med sina känslor, kanske har det praktiska gjort att hon förträngt de onda, det jobbiga, det oundvikliga.

Jag lider så oerhört med henne! Han har ju trots allt fått vila..

Men jag kan ändå inte tycka annat än vad f-n skall det finnas såna hemska sjukdomar för? Vad är vitsen? Från början, liksom?
Det är ju ändå inte dretstövlarna som får dem, de som våldtar kvinnor och barn, lemlästar och har sig, eller såna som överger sina barn...och djur också för den delen. Har aldrig hört nåt sånt i alla fall. Tänk om det var så lätt som att man fick de sjukdomar man hade förtjänat!

Men då måste det ju finnas nån som delar ut sjukdomarna....Och jag som inte tror på nån högre eller lägre makt får ju lite svårt att motivera min önskan här, känner jag.
Får grunnar på detta...

Men i detta läget känner jag just nu bara en oerhört stor sorg...över alla som dött helt i onödan!!

Lösenordskaos...

Oj oj oj, vilket krångel jag har haft med min gmail och mina bloggar! Helt plötsligt såg inte inloggningen ut som den alltid har gjort. Men hallå?? Min viktiga gmail fanns bara i mobilen men gick inte att nå från datorn. Och varför i mobilen då lösenordet tydligen inte fungerade i datorn, och varför gjorde det inte det? Tänkte jag. Kontaktade hjälpcenter massor av gånger men de instruktioner de lämnade handlade om annat. GAAAAHHHH!!!

Tror att allt började med då jag startade den här bloggen. Jag var tvungen att ha en mejl och försökte då koppla min gmail som jag startade  i och med den första bloggen husetbus. Men se där blev det dretkrångligt. Jag är ju inte heller värsta datageniet så jag öppnade en ny gmail bara för att få igång min blogg. Lösenordet glömde jag tyvärr efter typ 1 sekund....Inte bra, jag vet.

Har klarat mig ända tills nu då Google tydligen gjort om. Förut har jag bara valt nån av adresserna och lösenordet har varit förkryssat. Men så helt plötsligt var jag tvungen att skriva i lösenordet på den här bloggen och då stött jag ju på patrull. Och herre du min skapare vad jag har krånglat!

Jag är ju som sagt inget datasnille, och jag antar att det finns fler som jag. Då kan man undra om Google tycker att vi skall dra nåt gammalt över oss och låta såna som fattar bättre ta över bloggvärlden?

Ja, jag vet inte ja, men jag skulle ju önska att det fanns "blogg för dummies" för såna som mig och mina gelikar. VARFÖR kan inte Blogger gör det superenkelt för oss och uttrycka sig mindre nördigt. Och varför kan man inte nå en levande support via mobil?

Nåja, idag har jag trasslat mig till att göra nya lösenord, till BÅDA bloggarna OCH gmailen.
Detta var ju min mobil(androidjävel) engagerad i och så fick jag efter en stund en varning att minnet höll på att ta slut. Förra gången jag råkade ut för detta så låste det hela mobilen! jag hade massor av mms på gång och mobben var svart! Jag skyndade till Telia och där fick jag hjälp av en mycket trevlig ung valp som visade hur jag skulle göra. Han upplyste mig också att just den androiden jag har är en skitmobil(nä, så sa han inte, men jag fattar inte SÅ dåligt att jag inte fattade vad han menade men med andra FINARE ord...). Så idag KUNDE jag minsann rensa min mobil! Jajamensan!

Nåväl, med ett förhöjt självförtroende avslutade jag veckan på jobbet, sa Trevlig helg och for iväg på tanknings-och inköpsäventyr.
Funderade inte ett dugg på min mobil.
Förrän jag kom hem och hade rastat hundarna och satt vid datorn(för att kolla att allt var ok). Tänkte kanske att det skulle gå att lägga in bilder igen(bluetoothen är ju fortfarande borta, men jag är ju en något naiv människa och tro ibland på underverk, som den ateist jag är!) så jag gick in i Galleriet på mobilen.
Upptäckte då att alla nytagna bilder var borta. De enda som var kvar var alla mappar från Facebook, ni vet hur de ser ut. Suddiga som f-n! GAAAHHHH!

Medan jag satt med mobilen i handen så började den vibrera...utan signal. Wtf, tänkte jag. Det var i alla fall Gubben som ringde. Då jag lagt på kollade jag ringsignalerna. Fanns inga....Alltså hade jag rensat dem också, suck....

Nu har jag laddat ner en jättekul app med roliga djurläten. Har lagt in vissa som ringsignaler, katten Syrran reser ragg och svansen är som en flaskborste, VARJE gång jag spelar upp en av dem.

Får se hur länge det dröjer innan jag lyckas rensa bort allt jag nu lagt in...

Efter allt strul är jag nu helt teknikmatt och önskar mig tillbaks till det glada 70-talet då den elektriska skrivmaskinen var en otrolig nyhet....Tänk så bra den var. Textband deluxe! Och på de tidiga, mest exklusiva, även suddband!!! Saknar....men ändå inte, men just nu så....