För en stund sen fick jag reda på att en av våra träningsvänner, tillika hunddagisvänner har gått bort. Av alla vidriga sjukdomar så hade han nog den värsta, ALS. Denna hemska sjukdom som bryter ner allt utom hjärnan, vilket gör en fånge i sin kropp till slutet. Inget bot finns. Hans kamp pågick ca 2-3 år.
De har kämpat på så himla mycket, hans fru har varit så glad och trevlig då man träffat henne, och det har vi gjort ofta. Även efter att vi tog hundarna från dagis.
De har ofta tagit sina hundpromenader utefter gångvägen bakom vårt hus, vi har överhuvudtaget träffats ofta på senare tid, han i permobil och hon på cykel med vovven i band. I somras sågs vi på Möruddens brygga och Gubben och jag visste varken ut eller in om vi skulle gå fram och hälsa eller inte. Vi märkte att han försämrats väsentligt sen sist vi sågs.
De har kämpat på så himla mycket, hans fru har varit så glad och trevlig då man träffat henne, och det har vi gjort ofta. Även efter att vi tog hundarna från dagis.
De har ofta tagit sina hundpromenader utefter gångvägen bakom vårt hus, vi har överhuvudtaget träffats ofta på senare tid, han i permobil och hon på cykel med vovven i band. I somras sågs vi på Möruddens brygga och Gubben och jag visste varken ut eller in om vi skulle gå fram och hälsa eller inte. Vi märkte att han försämrats väsentligt sen sist vi sågs.
Man får sig en tankeställare i sådana situationer. Vi visste ju vad han led av och vad säger man då? -"Och här sitter du och väntar på en öl! Eller; Tjena, hur är läget? Vad säger man till en människa som man vet skall dö inom en inte alltför avlägsen tid?
Men så sa vi; Va f-n, såklart skall vi gå fram och hälsa. Det var Gubben som fick den tunga uppgiften att upptäcka att R inte längre kunde tala tydligt. Han försökte men det var bara sludder. Jag kallpratade med S, hans fru.
Det var jobbigt efteråt. Vi har vetat om hans sjukdom sen han fick den, men ändå vill man inte stå öga mot öga med verkligheten. Det blev definitivt för oss just då. ALS förlamar uppåt i kroppen. Om man inte längre kan tala så är det inte så himla långt kvar till man kvävs...
Idag kom meddelandet, han hade somnat in. En lättnad för honom, men hans fru, som måste ha kämpat med sina känslor, kanske har det praktiska gjort att hon förträngt de onda, det jobbiga, det oundvikliga.
Jag lider så oerhört med henne! Han har ju trots allt fått vila..
Men jag kan ändå inte tycka annat än vad f-n skall det finnas såna hemska sjukdomar för? Vad är vitsen? Från början, liksom?
Det är ju ändå inte dretstövlarna som får dem, de som våldtar kvinnor och barn, lemlästar och har sig, eller såna som överger sina barn...och djur också för den delen. Har aldrig hört nåt sånt i alla fall. Tänk om det var så lätt som att man fick de sjukdomar man hade förtjänat!
Men då måste det ju finnas nån som delar ut sjukdomarna....Och jag som inte tror på nån högre eller lägre makt får ju lite svårt att motivera min önskan här, känner jag.
Får grunnar på detta...
Men i detta läget känner jag just nu bara en oerhört stor sorg...över alla som dött helt i onödan!!
Men jag kan ändå inte tycka annat än vad f-n skall det finnas såna hemska sjukdomar för? Vad är vitsen? Från början, liksom?
Det är ju ändå inte dretstövlarna som får dem, de som våldtar kvinnor och barn, lemlästar och har sig, eller såna som överger sina barn...och djur också för den delen. Har aldrig hört nåt sånt i alla fall. Tänk om det var så lätt som att man fick de sjukdomar man hade förtjänat!
Men då måste det ju finnas nån som delar ut sjukdomarna....Och jag som inte tror på nån högre eller lägre makt får ju lite svårt att motivera min önskan här, känner jag.
Får grunnar på detta...
Men i detta läget känner jag just nu bara en oerhört stor sorg...över alla som dött helt i onödan!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar